Eldsjäl med förortsfokus

Det är tisdagkväll och full aktivitet i Angered Boxing Club när Helga Valdimarsdottir som så många gånger förr kommer in genom ytterdörren. I snart femton år har hon kämpat för den framgångsrika klubben, de senaste elva som ordförande. 

Engagemanget har gjort att Helga Valdimarsdottir om några veckor kan koras till Årets ledare på Eldsjälsgalan i Stockholm. Men nu är hon åtminstone symboliskt på väg ut genom dörren igen. Det är sista veckan på ordförandeposten innan hon ska avtackas.

– Inte för att överge klubben på något sätt, utan för att jag vill försöka jobba mer strategiskt, säger Helga Valdimarsdottir när vi slagit oss ner på den lugnare övervåningen.

Den stridbara representanten för föreningslivet i Göteborgs förorter har tröttnat på att varje år vända ut och in på verksamheten för att, alla medaljer och priser till trots, undvika att klubben går i konkurs.

– Det är klart att vi kan hålla igång klubben ett eller två år till. Samtidigt ser jag att alla andra föreningar här ute kämpar lika mycket, och då kände jag att nu är det kanske dags att börja jobba lite mer strukturerat. Vi måste försöka hitta ett sätt att samarbeta kring de här frågorna som vi alla kämpar med.

Det mer strategiska projektet är en helt nystartad förening som heter Ringhörnan. Helga Valdimarsdottir hoppas att den ska ge föreningar i Göteborgs förorter nödvändig avlastning vad gäller sådant som lokaler, tränare och kläder. För även om idrottsföreningar över lag har allt svårare att få föräldrar att ställa upp ideellt är utmaningarna större i så kallade utsatta områden, säger hon.

– Det är svårare för föreningarna här ute. Bara en sådan sak som att köra barnen till och från matcher. Föräldrarna har inte bil i samma utsträckning och inte samma ekonomiska möjligheter. Vi har många fler ensamstående föräldrar och många fler som jobbar kvällar och helger. Det är inte att det inte finns intresse från föräldrarna men de har inte samma förutsättningar att engagera sig.

Helga Valdimarsdottir, som själv är ensamstående mamma med idrottande barn, ser stora skillnader i olika delar av staden vad gäller transportmöjligheter.

– Alla föreningar kämpar med det. Min granne fick ställa matcherna varannan helg för att han var den ende föräldern med bil. När han jobbade var det walkover för ungarna så fort man inte kunde ta sig kollektivt, och så skört ska det inte behöva vara.

– Samtidigt, på andra sidan bron, när min dotter spelade i Kärra, var det en hel karavan med bilar. Man behövde inte ens samåka. Och jag tror inte att alla tänker på hur viktig den delen är.

Tanken med Ringhörnan är bland annat att bygga upp en bilpool som föreningar kan dela på, att ta fram gemensamma avtal för kläder och material samt att arbeta för bättre politiska förutsättningar.

– Idag går majoriteten av all sponsring och alla bidrag till de västra eller rikare stadsdelarna, och målsättningen är att jämna ut det. I min värld ska majoriteten av stödet gå till de resurssvagare områdena, för det är där det behövs mest.

Trots att Helga Valdimarsdottir idag bor i Vasastan i centrala Göteborg har hon aldrig riktigt lämnat var hon kommer från.

– Jag ser mig fortfarande som en vanlig förortstjej. Jag har bott i våra förorter större delen av mitt liv, och även om jag bor inne i stan nu känner jag mig inte hemma där på samma sätt.

Född på Island kom Helga Valdimarsdottir med familjen till Göteborg och Bergsjön som sjuåring. Pappan fick jobb på Volvo direkt, men det var ändå knapert att försörja hela familjen på en lön.

– Mina föräldrar hade aldrig råd att låta mig hålla på med någon verksamhet. Det gjorde mig ledsen när jag var liten att jag inte kunde delta i den breda föreningsverksamhet som fanns. Jag fick alltid vara med och testa på, men så fort det var dags att betala avgift eller köpa material så drogs det undan för mina föräldrar hade inte råd.

– Det är en av anledningarna till att jag gör vad jag gör. Barn ska inte behöva ta ansvar för sina föräldrars ekonomi. Det är därför frågor om avgifter och möjligheter har blivit så viktiga för mig och betyder så himla mycket.

Istället för idrott höll Helga Valdimarsdottir på med gratisteater på den lokala fritidsgården i Tynnered, när familjen flyttat från Bergsjön. Där kom också den första erfarenheten av att kämpa mot nedskärningar. När fritidsgården skulle läggas ner under 90-talskrisen var Helga Valdimarsdottir med och ockuperade den.

– Jag kom inte från något politiskt hem där man pratade politik eller det var mycket böcker. Utan det var mer att, det här är vårat och det vill vi behålla, och så gjorde vi det. Det var en väldig känsla av att det här får de bara inte stänga ner.

Senare fick idrotten större plats i livet. Trots en sen start blev Helga Valdimarsdottir som bäst rankad tvåa i Sverige i boxning.

– Jag var 29 och ville bara börja motionärsboxas, för jag tyckte jag behövde komma i form. Men jag hade en rysk tränare som uppenbarligen inte var klok och som tyckte jag skulle gå match efter tre månader. 

– När jag sedan lärde mig lite om boxning förstod jag att att det gör man ju inte, men jag hängde på och det var extremt roligt. Jag började gå matcher och fortsatte sedan tills jag inte kunde hålla på längre.

Boxningen är en mansdominerad värld som hon rör sig obehindrat i, järnvägen en annan. Idag är Helga Valdimarsdottir regionchef på Strukton Rail, efter att ha jobbat som först förare och växlare och sedan rallare i fem år.

– Det är någon störning, skrattar hon. Jag dras till buttra snubbar. Det är bara en massa kärva gubbar, både bland rallarna och boxarna. Jag vet inte vad det är för fel på mig men det är miljöer jag trivs i.

Samtidigt har hon som ensam kvinna i byggboden fått säga ifrån när det behövts.

– Jo, det är klart. Men jag brukar säga att nio av tio är bra. Den tionde idioten finns där och det gäller att veta hur man hanterar honom. Men det häftigaste är att mina manliga arbetskollegor alltid har backat mig när jag satt mina gränser.

Helga Valdimarsdottir vill se fler kvinnor i bygg- och anläggningsbranschen, som hon tycker har oförtjänt dåligt rykte vad gäller sexuella trakasserier.

– Och det tror jag absolut är en klassfråga. Det finns en syn på arbetaryrken som är att, ”det förstår man ju hur de där outbildade männen är”, ungefär. Men Metoo visade att det är inte ett dugg bättre bland kulturarbetare, läkare eller i andra ”finare” yrken.

Här i boxningsklubbens lokal vid Angeredsvallen tränar nästan 500 barn och ungdomar varje vecka, tre grupper om dagen. I en tid när nyheterna domineras av rubriker om ungdomsvåld och kriminalitet hade man kunnat tro att kommunen skulle vilja värna en positiv motpol till gängen. Istället har de senaste åren varit en evig jakt för att få ihop till den ”marknadsmässiga” hyra kommunen begär.

– All vår tid går åt till att söka bidrag från kommunen för att sedan betala tillbaka hyra till kommunen. Det är helt vansinnigt. Det är slöseri med våra skattemedel, kommunens tjänstemannatid och ideell tid som skulle kunna göra så mycket mer nytta.

När det kommer till att bekämpa kriminaliteten är idrottsföreningars betydelse i sammanhanget omätbar, säger Helga Valdimarsdottir. Hon tycker det borde vara självklart med nolltaxa eller väldigt låga hyror för föreningarna.

– Vad kostar det när unga människor hamnar på glid? Är det någonting vi ser så är det ju att för de ungdomar som är i föreningslivet går det bättre i skolan. Och går det bättre i skolan är det mindre sannolikt att de hamnar i kriminalitet och i gäng. 

Helga Valdimarsdottir är en av fyra finalister till att bli framröstad som Årets ledare på Eldsjälsgalan den 12 mars. Uppmärksamheten hon får använder hon till att lyfta och motarbeta de ekonomiska spärrar som finns i föreningslivet.

– När man till exempel är i en verksamhet och tränaren börjar prata om läger, som kommer att kosta föräldrarna ett och ett halvt eller tvåtusen, då är det ett antal barn som sitter där och vet att det är ingen idé att ens gå hem och fråga. De tar inte upp det hemma för de vet redan att de pengarna finns inte.

– Vi har stora grupper här ute som lever med den verkligheten och jag tycker att vi som samhälle har ett ansvar att plocka bort det från barnen.

Helga Valdimarsdottir har lätt för att prata om sina hjärtefrågor och är van att ta strid för föreningslivet i förorten. Hon är mindre bekväm när fokus hamnar på henne som person.

– Eldsjälsgalan är jättejobbig för mig på det viset. Det finns så många som är engagerade och så är det bara jag som uppmärksammas. Men jag vet hur många människor det är som jag får representera, så jag är ändå väldigt stolt över att vara en del av det.