Hoppa till huvudinnehåll

En bortglömd massaker

Den 17 oktober 1961 var en gråmulen tisdag i Paris. När skymningen lade sig över staden hade minst 70, men förmodligen så många som 400, anhängare av den algeriska befrielserörelsen FLN mördats av polisen i den franska huvudstaden.

”Här dränker vi algerier”, graffiti på bron Pont Saint-Michel efter de ödesdigra händelserna den 17 oktober 1961. Många demonstranter drunknade när de med våld vallades ner i floden Seine av polisen. En del kastades också ner från broar efter att ha blivit slagna medvetslösa.
-

Massakern i Paris är ett brott som fortfarande, 60 år efter händelsen, delar Frankrike. På ena sidan de många människor som kräver upprättelse för de algerier, de flesta lågavlönade arbetare som importerats till Frankrike, som mördades av polisen. En massaker som Jean-Paul Sartre, 1964 års Nobelpristagare i litteratur, utan omsvep kallade för en pogrom.

På andra sidan den nyfascistiska rörelsen under Marine Le Pen som hånar de mördade och kallar rapporter om massakern för ”nonsens”.

Det franska kolonialstyret i Algeriet sträckte sig över 132 år, från den 5 juli 1830 till den 5 juli 1962, då Algeriet förklarade sig självständigt. Under kolonialtiden var utbildning exklusivt för franska nybyggare. Medan algerier svalt levde fransmännen i lyx. Franska kolonisatörer hade rätten att utan ersättning expropriera mark som tillhörde algerier.

I slutet av 50-talet användes Algeriet som testplats för franska kärnvapensprängningar. Försiktiga beräkningar hävdar att 42.000 algerier dog av radioaktiv strålning. Algeriska arbetare exporterades som billig arbetskraft till franska industrier.

Frihetskampen inleddes formellt den 1 november 1954. Men redan den 8 maj 1945, segerdagen i andra världskriget, tågade hundratusentals algerier i flera städer för att fira segern över Hitlertyskland, men också för att kräva självständighet från Frankrike. Kolonialmakten svarade med brutalt våld. Uppemot 45.000 algerier dödades.

Uppmuntrade av det franska nederlaget i Dien Bien Phu i Vietnam inledde befrielserörelsen Front de Libération Nationale (FLN) i november 1954 en väpnad revolt över hela landet. Målet: en självständig algerisk stat.

Kampen var brutal och blodig. Över 1,5 miljoner algerier dog under frihetskampen, ännu fler skadades eller försvann. Från hösten 1956 fördes kampen som ett regelrätt krig. I september 1959 förklarade franske presidenten Charles de Gaulle att algeriskt självbestämmande var nödvändigt. de Gaulle mötte motstånd från höga franska militärer, som under slagordet Algérie française försökte avsätta honom i en kupp i april 1961.

I maj 1961 inleddes förhandlingarna mellan Frankrike och FLN om självständighet, i mars 1962 deklarerades eld upphör. Franska kolonisatörer och antikommunister fick då hjälp av Franco i Spanien att bilda den hemliga armén, L’Organisation de l’Armée Secrète (OAS) som startade en terrorkampanj mot algerierna. OAS utförde också flera mordförsök mot de Gaulle.

I april 1962 tillfångatogs OAS-ledaren Raoul Salan, före detta befälhavare för de franska trupperna i Indokina. OAS upplöstes 1963, och flera ledande män i organisationen avrättades. Salan fick dock amnesti och återinträdde i tjänst i armén.

Den 1 juli 1962 hölls en folkomröstning i Algeriet: 99.72 procent av väljarna röstade för självständigheten. Socialisten Ahmed Ben Bella (1916-2012) blev Algeriets förste president.

Ben Bella godkände fabriksockupationer som algeriska arbetare genomfört, han tog fram ett program för att nationalisera industrier ägda av européer. Han upprätthöll goda kontakter med progressiva ledare som Nasser i Egypten och Ghanas Kwame Nkrumah, men också med de revolutionära kubanska ledarna. Ben Bella besökte Kuba redan 1962 och under de första åren av självständigheten fick Algeriet omfattande medicinsk hjälp från Kuba.

Demonstrationen i Paris den 17 oktober 1961 var ett viktigt steg på vägen mot den algeriska självständigheten. Över 80.000, merparten arbetare som importerats som billig arbetskraft till Frankrike, och som levde under usla förhållanden i kåkstäder utan vatten, avlopp, skolor och tillgång till medicinsk hjälp, deltog. Utan förvarning öppnade polisen eld mot den fredliga demonstrationen.

Ait Ouazzou Areski, en av FLN:s grundare och även organisatör av demonstrationen, berättade i fjol för den statliga turkiska nyhetsbyrån AA om vad som hände:

– Ett stort antal människor föll till marken som potatissäckar, polisen plockade upp dem och slängde dem i Seine. Paris har aldrig varit med om en sådan massaker tidigare, inte ens under andra världskriget. Vi vill att Frankrike ska erkänna brotten och massakrerna i sitt koloniala förflutna och göra upp med dem.

Minst 70, men troligtvis så många som 400 människor mördades på Paris gator den dagen.

Mannen som gav order om massakern var Paris polischef Maurice Papon, en hårdnackad anhängare av den franska kolonialmakten. Men Papon agerade inte ensam.

– Polischefen agerade inte oberoende av sina överordnade: inrikesministern, premiärministern och general Charles De Gaulle. Den franska staten är skyldig. Massakern den 17 oktober 1961 är ett brott mot mänskligheten eftersom den har en politisk, rasistisk och till och med en religiös aspekt, sade Olivier Le Cour Grandmaison, professor i politisk vetenskap vid universitetet i Evry-Val d’Essonne, till AA.

1999 dömdes Papon till tio års fängelse för brott mot mänskligheten. Men inte för massakern. Under andra världskriget tjänstgjorde Papon i den nazityska ockupationsmakten i Frankrike och han dömdes för att ha skickat 1.600 judar från Bordeaux i döden.

Det har gått 60 år sedan massakern i Paris.

Ännu har ingen dömts för den.