Ledarkrönika: En strimma av hopp

I fredags (6/5) antog FN:s säkerhetsråd ett uttalande som vädjar om en fredlig lösning av konflikten i Ukraina. Beslutet var enhälligt. Uttalandet stöddes också av Ryssland. 

FN:s generalsekreterare António Guterres var påtagligt nöjd.

”För första gången talar säkerhetsrådet med en röst för fred i Ukraina”, konstaterade han. 

Men av någon anledning har fredsinitiativet inte rapporterats av några stora medier i Sverige. Visst är det märkligt? Är krigets propagandister så förblindade att de inte ens välkomnar ett fredsinitiativ från FN?

Förslaget till uttalande lades fram av Mexiko och Norge och det var klokt nog försiktigt hållet. Ska fredens väg beträdas måste Ryssland finnas med på tåget. Fred skapas tillsammans och i respekt för olika parters intressen, ett förhållningssätt som på intet sätt urskuldar den ryska invasionen.

Men det räcker inte att stanna där. Ryssland bär det fulla ansvaret för invasionen, men ansvaret för kriget är delat. Där finns USA och Nato, som provokativt och i brott mot givna löften flyttat fram sina positioner intill Rysslands västra gränser. Men där finns också statsledningen i Ukraina, som sedan 2014 fört ett blodigt krig mot den egna, rysktalande befolkningen i Donbass. Detta krig har drivits och drivs i öppet trots mot de båda Minskavtalen, undertecknade 2014 respektive 2015.

Har freden en chans i detta komplexa läge? Ja, den måste ha en chans och den måste ges en chans, för annars finns risk för att kriget kommer att pågå länge och med alltmer förödande konsekvenser.

”Säkerhetsrådet uttrycker ett starkt stöd för generalsekreterarens ansträngningar i sökandet efter en fredlig lösning”, heter det i uttalandet. Det är alltid en början. Efter besök i Moskva respektive Kiev har António Guterres redan bidragit till evakuering av civila från Mariupol. 

Ett första steg på fredens väg är en vapenvila, ett stilleståndsavtal. Ett sådant avtal är början till slutet på alla krig. Vad som ska komma sedan är mer komplext, men givetvis krävs kompromisser från alla sidor, där USA, Nato och Ukraina måste respektera Rysslands säkerhetsintressen och där Ryssland måste respektera Ukrainas territoriella integritet. 

För egen del tilltalas jag av den fredsappell som Lenin och bolsjevikerna reste under första världskriget: ”En rättvis fred utan annektioner.” 

En sådan fred innebär att Ryssland drar tillbaka trupperna från Ukraina. Men rättvisan måste också tillkomma befolkningarna i Donbass-republikerna Donetsk och Luhansk, som i Minsk-avtalen gavs rätt till autonomi inom ramen för den ukrainska statsbildningen. 

Huruvida en repris på detta brutna avtal är möjligt låter jag vara osagt. Efter åtta år av krig och utebliven autonomi är förutsättningarna definitivt inte optimala. 

Utan autonomi bör Donbass-republikernas statsrättsliga status avgöras via FN-övervakade folkomröstningar. Folkens rätt till självbestämmande framgår redan i FN-stadgans artikel 2, varvid det är hyckleri att västvärlden erkänt Kosovos utbrytning från Serbien 2008, men inte vill höra talas om samma rätt för befolkningarna i Donbass och på Krim. 

Det återstår att se hur det går för FN:s fredsmission. Men säkerhetsrådets enhälliga uttalande innebär i alla fall en strimma av hopp. 

Stoppa kriget! Ge freden en chans!