Kommentar: Ett demokratiskt val?

USA har fler än 350 miljoner invånare, men i varje presidentval får endast 538 medborgare av dessa miljoner rösta direkt på en presidentkandidat. Dessa 538 utgör det ”electoral college” som väljs av politiska partier i varje delstat före valdagen.

Efter valdagen möts elektorerna den tredje måndagen i december och avgör då vem som blir nästa president. Om ingen presidentkandidat får egen majoritet, det vill säga minst 270 elektorsröster, så har amerikanerna röstat förgäves. Då avgörs valet istället av kongressens representanthus.

Väljarnas uppgift är att på valdagen i sin hemstat rösta på någon av de konkurrerande listor på elektorskandidater som hemstatens politiska partier nyligen fastställt. Krångligt? Javisst och det är bara början.

Till exempel blev 1968 års val nästan utan en segrare. De två stora partierna hade utsett Richard Nixon och Hubert Humphrey som kandidater, men dessutom ställde superrasisten och sydstatsguvernören George Wallace upp. Han vann flera sydstater och fick i landet 13 procent av rösterna, men endast 46 elektorsröster. Nixon vann valet med mindre än en procentenhet, men fick ändå egen majoritet med 301 elektorsröster.

Först 2020, efter mer än 200 år med presidentval, beslutade Högsta domstolen att en delstat får kräva att dess elektorer ska rösta på den presidentkandidat de lovade att stödja när de nominerades till elektor. En del delstater har nu sådan lagstiftning, andra inte. Men antalet så kallade trolösa elektorer, som inte röstar på sitt partis kandidat, har aldrig varit nära att förändra resultatet av ett presidentval.

Ingen kan förneka att Donald Trump vann presidentvalet 2016. Visserligen fick han nästan tre miljoner färre röster än motståndaren Hillary Clinton, men detta var inte första gången som förloraren vann i ett amerikanskt presidentval.

Trump vann 30 delstater och fick 304 elektorsröster mot Clintons 227. (Att detta blir endast 531 elektorsröster beror på att sju elektorer röstade på andra kandidater.)

De snedvridna följderna av det amerikanska valsystemet beror till en del på att små delstater har större relativ vikt än jättestaterna. Minsta delstaten Wyoming har 600.000 invånare och Kalifornien har 40 miljoner. Ändå har Kalifornien endast 55 elektorer och alla riktigt små delstater tre vardera.

Denna snedvridning förstärks av att 48 av 50 delstater fortfarande använder ”the winner takes all”-metoden, som innebär att alla elektorsröster från delstaten går till samma presidentkandidat. Endast Maine och Nebraska kan ge sina elektorsröster till mer än en presidentkandidat.

I presidentvalet 2000 hände samma sak som 2016. Demokraten Al Gore fick nästan 600.000 fler röster i landet men vem som skulle bli president avgjordes av vilken kandidat som skulle vinna delstaten Florida. Här förlorar fångar oftast sin rösträtt, och senare visade SVT i en undersökning att detta drabbat en femtedel av alla svarta medborgare i Florida.

Rösträkningen gav republikanen George W Bush segern med cirka 500 röster, vilket bör jämföras med att det då fanns 600.000 dömda i Florida som förlorat sin rösträtt även efter avtjänat straff. Demokraterna krävde en omräkning av rösterna och Högsta domstolen fick avgöra saken. Efter att ha våndats i fem veckor beslöt domstolen att ingen omräkning skulle ske och George W Bush blev president.

Fast den största äran för detta bör republikanerna ge till Floridas guvernör Jeb Bush, som så framgångsrikt sopade manegen åt sin bror.

Redan runt 1970 visade undersökningar att en majoritet av amerikanerna ville välja president i direkta val. I representanthuset fanns en stor majoritet för detta, men en förändring blev ändå omöjlig efter en filibuster i senaten. Att filibustra är ett sätt att sabotera parlamentets arbete genom debattinlägg som kan pågå hur länge som helst och förhindra varje beslutsfattande.

Den rasistiske sydstatssenatorn Strom Thurmond satte 1957 ett rekord när han filibustrade i över 24 timmar mot en medborgarrättslag. 1970 filibustrade Thurmond igen med några likasinnade och då krävdes att 67 av senatens 100 medlemmar ville stoppa filibustern för att sedan kunna komma till beslut. Men endast en knapp majoritet röstade för att stoppa sabotaget. (Några år senare ändrades regeln och nu kan 60 av de 100 senatorerna stoppa en filibuster.)

Idag finns organisationen National Popular Vote, vars huvudkrav är att den kandidat som fått flest röster i hela landet alltid ska bli president. Man har hittills lyckats få 17 delstater och District of Columbia (området kring huvudstaden Washington) att lagstadga om att på detta sätt ska en president väljas.

När tillräckligt många delstater – med sammanlagt minst 270 elektorsröster – infört en sådan lag är tanken att då styr de hur ett presidentval går till. Nu har man delstater med 209 elektorsröster, och de framtida problemen blir både att komma upp till 270 elektorsröster och att vinna över dem som med säkerhet kommer att påstå att detta strider mot grundlagen.

Den som lever får förhoppningsvis se.