Krönika: Ett krig som inget annat

Det pågående folkmordet i Gaza är annorlunda från alla tidigare krig palestinierna har upplevt sedan staten Israels bildande 1948. I detta krig bevittnar vi en aldrig tidigare skådad upptrappning av våld riktad mot civila och infrastruktur. Det är ett långvarigt utmattningskrig som riktar sig mot det palestinska folkets moral, en konflikt där civila är direkt måltavla.

De urskillningslösa bombningarna av bostadsområden och förstörelsen av sjukhus och skolor syftar till att förlama moralen hos det palestinska folket, att göra dem oförmögna att fortsätta motståndet och att fortsätta vardagen. En belägring som gör livet till en daglig mardröm.

Belägringen och den omfattande blockaden förhindrar humanitära förnödenheter att nå fram, inklusive mat, medicin, elektricitet och vatten, vilket gör livet omöjligt även på den mest grundläggande nivån. Familjer lever under tragiska humanitära förhållanden, med allvarlig brist på resurser, svält och utbrott av hud- och tarmsjukdomar.

Fördrivna människor bor i tält, och tusentals har förlorat kroppsdelar utan möjlighet att fly eller få adekvat medicinsk hjälp. Utan hopp om att få vård. Även de få platser som förbinder Gaza med omvärlden är i de flesta fall stängda, vilket fördjupar krisen.

Stängningen av de viktigaste landövergångarna, som Kerem Shalom-korsningen, som kontrollerar införseln av varor, och Erez-övergången i norr, som är begränsad till passage av individer i humanitära fall, gör det nästan omöjligt att få tag i basmaterial, vilket gör människor till gisslan i armod och fattigdom.

Marinblockaden och snäva restriktioner för fiskare, som får fiska inom minimala avstånd från land, krossar deras försörjning. Havet, som en gång var en livlina för folket i Gaza, har blivit en belägrad fälla, vilket återspeglar den påtvingade ekonomiska grymheten.

Sedan förstörelsen av Gazas flygplats 2001 har Gaza berövats himlen, som stängts för alla civila flygningar, vilket gör att invånarna har fastnat mellan en land- och luftblockad som gör rörelse eller flykt omöjlig.

Detta krig är inte bara ett krig på jorden, utan snarare ett krig mot själva livet. Ekonomin kollapsar, familjer splittras och den humanitära situationen förvärras dagligen.

Det som gör detta krig annorlunda är att det kan vara en vattendelare i den palestinska frågans gång, antingen mot en radikal lösning för att avsluta ockupationen eller mot större komplexitet och våld.

För mig, som palestinsk journalist i diasporan, ser jag det som mitt uppdrag att vara en röst för de röstlösa och att förmedla de sanna berättelserna om Gazas folks lidande. Jag känner ett dubbelt ansvar eftersom också min familj har levt under bombningarna, och jag gjorde allt jag kunde för att ordna deras utresa till Egypten.

Jag har rest till Egypten mer än fem gånger under det här kriget, varje resa var fylld av logistiska, känslomässiga och psykologiska utmaningar. Jag stod inför flera hinder från bedragare och säkerhetskomplikationer, och jag var tvungen att ta itu med människor och företag för att säkra min familjs utträde.

Efter att jag lyckats få ut några av dem kände jag en tillfällig lättnad, men jag kan inte undslippa känslan av hjälplöshet eftersom tusentals fortfarande är instängda.

Idag återger jag berättelser om folkfördrivning i svenska tidningar. Jag skriver för att ge en röst åt dem som annars inte hörs, och för att bygga broar av empati mellan folk.