Fackliga maffiametoder

Arbetsdomstolen (AD) dömde till Hamnarbetarförbundets fördel, och arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar fälls för förhandlingsvägran. Sveriges Hamnar döms att betala 20.000 plus ränta till Hamnarbetarförbundet. Båda parterna ska betala sina egna rättegångskostnader. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att tänka att arbetsköparna gärna drar saker till AD istället för att förhandla på arbetsplatsen. Låta Hamnarbetarförbundet lägga mycket tid, energi och pengar på rättegångar. 

Men utslaget i AD är positivt. Och tydligt. Sveriges Hamnar har vägrat och fördröjt avtalsförhandlingar i avtalsrörelsen 2017. Hamnarbetarförbundet begärde förhandlingar och då är motparten skyldig att sätta sig vid bordet med dem. 

Utslaget är också viktigt för att det slår hål på det ihärdiga påståendet att Hamnarbetarförbundet inte vill ha kollektivavtal. Ett påstående som kommer från såväl arbetsköparsidan som från LO och Transportarbetareförbundet. 

Så sent som i Ekots lördagsintervju i P1 (lördagen den 17 februari) påstod LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson just detta, att Hamnarbetarförbundet sedan slutet av 1960-talet (Hamnarbetarförbundet bildades 1972) vägrat teckna kollektivavtal eftersom de inte vill bindas av fredsplikt. Programledaren Monica Saarinen gör ett bra jobb med att ifrågasätta hans påståenden, men Thorwaldsson slingrar sig som en inoljad ål. Det är Hamnarbetarförbundet som är problemet. 

I ett videoklipp är Hamnarbetarförbundets styrelseledamot Erik Helgeson skarp i sin kritik mot Thorwaldsson: ”Han ljuger!” 

Antingen det, eller så är han, som det heter nuförtiden, faktaresistent. 

Om det skulle komma in mer stridbara fackförbund som inte sålde sin fredsplikt lika billigt som LO-förbunden gör, då skulle LO-fackens medlemsantal sjunka ännu snabbare än de redan gör.

Varför är då LO och Transport så hårdnackat emot att släppa in Hamnarbetarförbundet i till exempel ett trepartsavtal, liknande det som Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund tecknar med sina arbetsköpare? 

På det lokala planet är det nog som den pensionerade hamnarbetaren och kommunisten Rolf Axelsson sa i en intervju i Proletären nr 17, 2017, att motståndet främst kommer från de anställda ombudsmännen: ”Det är ju de som skulle bli av med sina jobb. Det är Hamn som har förtroendet hos folket på kajerna.”

Men på nationellt plan är det en annan sak. 

Facket anklagas då och då för att ägna sig åt ”maffiametoder”, ofta när de kräver kollektivavtal på mindre arbetsplatser. 

Det är naturligtvis nonsens, men frågan är om det inte ligger en del i det där med maffiametoder ändå. Det LO och dess medlemsförbund försvarar är ju sin ensamrätt på att teckna kollektivavtal med kapitalisterna. Om det skulle komma in mer stridbara fackförbund som inte sålde sin fredsplikt lika billigt som LO-förbunden gör, då skulle LO-fackens medlemsantal sjunka ännu snabbare än de redan gör. Därför måste konkurrenter med alla medel hållas utanför arbetsplatserna. 

Och bakom LO står det länge statsbärande partiet Socialdemokraterna. Tillsammans ser S och LO till att det är ordning och reda på arbetsmarknaden, det vill säga att kapitalisterna är nöjda och glada och kan exportera sina varor utan störningar från arbetare som vill ha mer av kakan. Ekonomins hjul ska snurra smärtfritt! Staten och kapitalet, ni vet. 

Den här klassamarbetspolitiken slogs fast i Saltsjöbaden 1938, där LO och Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF (numera Svenskt Näringsliv), kom överens om att fack och arbetsköpare ska sluta avtal på arbetsmarknaden utan inblandning från politikerna. Det är den svenska modellen som hyllas så av både sossar och kapitalister. 

Ironiskt nog är det nu Socialdemokraterna som satt igång en utredning om att inskränka strejkrätten, även om det såklart är på ”förslag” från arbetsköparsidan. 

I syndikalistiska Arbetaren menar arbetsrättsexperten Kurt Junesjö att utredningen är ett rent beställningsjobb från Teknikföretagen som vill ha möjlighet att själva välja vilket förbund de ska teckna avtal med. I exempelvis Figeholmskonflikten 2005 försökte ABB ersätta avtalet med Pappers med det sämre IF Metall-avtalet. Pappers fick dock rätt i AD, men nu finns det möjlighet för revansch. 

Och som statsminister sitter en före detta IF Metall-ordförande med ökänd böjelse för att krypa för arbetsköparna.