Metallarbetare om kravet på 4,2 procent: ”Vi blir blåsta”
Facken inom industrin har enats om ett löneökningskrav på 4,2 procent. Men det är många som inte är nöjda med budet. "Vi blir blåsta av både näringslivet och vår egen förbundsledning", säger metallarbetaren Emil Nordh till Proletären.
Facken inom industrin, som sätter det så kallade märket i den svenska avtalsrörelsen, har kommit med ett krav 4,2 procents löneökning inför förhandlingarna nästa år. Utöver detta vill de också se en arbetstidsförkortning, en låglönesatsning och att avtalet ska löpa över ett år.
Men medlemmar i IF Metall som Proletären pratat med tycker att kravet är alldeles för lågt.
– Standard är ju att löneökningarna blir knappt hälften av ursprungskravet. Om detta nu blir en sanning, och vi blir fast med 2,1 procent, så kommer detta också gälla för kvinnorna i äldrevården… Det är väldigt sorgligt, säger volvoarbetaren Jonas Wanér från Växjö och fortsätter:
– Sedan fackföreningarna sålde ut sig i förhandlingarna om las så vet jag faktiskt inte längre vad deras agenda är. Allt känns som ett stort självskadebeteende.
På grund av den höga inflationen och de låga löneökningarna under förra avtalsrörelsen är de svenska lönerna nu tillbakapressade till köpkraftsnivåer som rådde för tio år sedan. En undersökning av Finansinspektionen från januari visar att en tredjedel av alla vuxna i Sverige har svårt att betala löpande utgifter som mat och hyra.
För att motverka den här trenden menar maskinoperatören i Finspång, Martin Mortensen att fackföreningarna måste ändra inställning i förhandlingarna.
– Det enda positiva med IF Metalls krav verkar vara att det löper över ett år, säger Martin Mortensen.
– Vi måste sluta prata om löneökningarna i procent och istället fokusera på kronor. Lönerna på min arbetsplats ligger till exempel ett par tusenlappar under teknikavtalet… Om allt handlar om procent så blir det väldigt svårt för oss med lägre löner att komma ikapp.
När det kommer till låglönesatsningar inom den svenska modellen är det inte säkert att dessa ens når fram till de som behöver dem. Tanken med det nuvarande budet från industrifacken är att alla arbetare som tjänar under 29.100 kronor kommer att få ett högre lönepåslag. Men eftersom många löner i Sverige bestäms individuellt så har arbetsgivaren möjlighet att förflytta denna låglönesatsning till vem som helst på arbetsplatsen. Något som gynnar både nepotism och godtycklighet i löneförhandlingarna.
Hade däremot alla i förhandlingarna blivit tilldelade en fast summa hade de med lägre löner ökat mer än de med högre, menar Martin Mortensen.
Utöver löneökningarna kräver industrifacken också en arbetstidsförkortning, övertidskompensation för deltidsanställda samt förskottssemester. Metallarbetaren Emil Nordh från Malmö menar att dessa delkrav riskerar att äta upp ett redan lågt ursprungskrav om löneökningar.
– Det är klart att vi också vill ha dessa saker. Men då krävs det att facken ställer högre krav på arbetsgivarna i förhandlingarna. Arbetarna har fått ta stryk från alla möjliga kriser senaste tiden och det är alltid vi som ska ta ansvar. Det här gällde både under corona och när inflationen var som värst.
– Svensk industri går ju plus och man gör rekordutdelningar till aktieägarna. Men de har samtidigt inte råd att betala en rimlig lön? Just nu känns det som att vi blir blåsta av både näringslivet och vår egen förbundsledning.
Det nuvarande industriavtalet löper över två år och går ut den 30 mars 2025. Löneökningarna som förhandlades fram i detta avtal hamnade på 4,1 år 2023 och 3,3 år 2024.
Fackföreningarna har hävdat att detta varit de högsta löneökningarna på flera decennier men ökningen tar inte hänsyn till inflationen som under stora delar av avtalet låg på nivåer om 12 procent. Tas detta med i beräkningen blir det istället den största reallönesänkningen på flera decennier.
Facken inom industrin består av IF Metall, GS och Livs, samt Unionen och Sveriges ingenjörer. Löneökningarna inom industriavtalet brukar bli normerande för samtliga arbetarlöner i landet genom det så kallade märket.