Fjärilens tårar

Puccinis Madame Butterfly spelas på Göteborgsoperan från och med den 18 januari och fyra månader framåt. För regin står den japanska regissören Yoshi Oida med den lovprisade uppsättningen från 2016. Yoshi var tonåring 1945 när atombomben föll, Japan kapitulerade och ockuperades av USA.

Madame Butterfly är en av väldens mest spelade operor. Puccini gjorde operan i fem olika versioner och uppsättningar. Den i Göteborg är den så kallade Bresciaversionen, den andra uppsättningen, efter urpremiären i Milan i februari 1904. Den reviderades av Puccini som gjorde operan mindre tillrättalagd och fränare i sin kritik av kolonialism och exotism.

Puccinis verk utmärker sig för sin öronsmekande sång, eleganta harmonier och klanger. Madame Butterflys odödliga aria Un bell di vedremo (En vacker dag) bländar än idag, efter 120 år, publiken med sin yppiga melodik. 

En del musikförståsigpåare rynkar på näsan. De menar att Puccini skriver snyftare och är för sentimental, att melodierna bara är örongodis, att han är sliskig i överkant. Men faktum kvarstår – Puccini är en av de mest populära operakompositörerna och drar alltid stor publik. Något som stör de självutnämnda konnässörerna.

Finsmakarna dissar Puccini för att vara populist. Men som Mozart deklarerade: ”Vare sig lidelser är våldsamma eller ej bör de aldrig komma till uttryck när de når ett obehagligt stadium, och musiken bör aldrig störa örat ens i de mest förfärliga situationer, utan tjusa och alltid förbli musik”.

Visst, opera är ofta bombastisk och storvulen. De skrevs ju för furstar och borgerlig elit. Det gällde att bygga monument. Det nertonade och vardagliga har ingen plats i de högsta kasten, där framgång mättes i röststyrka och tonhöjd. 

Men Puccini hade trots allt sympatier bortom den förutfattade sociala horisonten. Madame Butterfly, liksom övriga verk av Puccini är följaktligen föremål för olika tolkningar. Traditionellt utmålad som en romantisk tragedi i exotisk miljö – en amerikansk officer (Pinkerton) på flottbesök i Japan förför en ung geisha (Butterfly) som blir bedragen och tar sitt liv i förtvivlan. Historien bygger på en novell av John Luther Long. Han i sin tur hämtade stoffet från sin syster som var gift med en metodistmissionär. De tillbringade flera år i Nagasaki och lärde känna den verkliga förebilden för novellen.

Puccini blev tagen av berättelsen efter att ha sett David Berlascos Broadwayteater med samma titel (uppsatt år 1900). Historien finns i flera varianter, bland annat som musikal och film baserad på James Mickeners Tales of South Pacific (1947) och Miss Saigon (1989), där en vietnamesisk barflicka ersatt den japanska geishan. En ytterligare variant förekommer i David Cronerbergs film om ett förhållande mellan en fransk diplomat och en sångerska på Pekingoperan.

En intressant tolkning av Madame Butterfly publicerades av den amerikanska journalisten och författaren Ed Rampell i People’s World 2016, vilken jag tagit intryck av. Det handlar om en med etnocism och sexualpolitik förtätad affär, inbegripen en subtil kritik av den, vid tiden verket komponerades, framväxande yankee-kanonbåtsdiplomatin. Puccini använder amerikanska överklassnamn (till exempel är Pinkerton namnet på USA:s ökända privatpolisbyrå, grundad 1850) och citerar The Star-Spangled Banner i partituren.

Pinkerton verkar i början vara besatt av geishan men i librettot avslöjas snabbt hans lömska motiv. Han liknar sina äktenskapliga löften till Cio-Cio-San (Madame Butterflys japanska namn) med det 999-åriga hyresavtalet för sitt hem i Nagasaki, med dess månatliga uppsägningsmöjligheter. 

Giftermålet är för honom bara ett skenäktenskap som ger sexuell tillgång till kvinnlig ungdom under hans tillfälliga besök i Japan, tills han gifter sig på riktigt med ”en av hans egen sort”. Han ger uttryck för den rasistiska ideologi som var normen i USA. Så proklamerade Roosevelt offentligt ”att det var genetiskt omöjligt för saffransfärgade att bli goda amerikaner eftersom de inte var av den nordiska rasen”.

Den tanklösa och själviska Pinkerton anförtror sitt förräderi till sin vän, den amerikanska konsuln Sharpless. Den kärlekskranka löjtnanten betraktar Madame Butterfly som sin leksak, besatt av hennes exotism och skönhet. Han fortsätter att falskeligen förföra henne, trots att konsul Sharpless upplyser honom om att Cio-Cio-San uppenbarligen hyser äkta känslor och tro på ett äkta och livslångt äktenskap. Madame Butterfly är fjättrad i förnekelse och självbedrägeri.

Hon vänder ryggen åt den traditionella tron och ansluter sig till makens religion, vilket upprör släkten. Bonzen (den japanska prästen) avbryter bröllopsceremonin och slungar förbannelser över giftermålet. Släkten avviker från ceremonin.

Valmöjligheterna i det tidiga 1900-talets Japan var begränsade för en ung kvinna. Arrangerade äktenskap var kutym. Genom att gifta sig och bli amerikan och därmed höja sin sociala status sökte hon undkomma tidens sociala restriktion. Bonzen representerar den japanska nationalismens reaktion på den västerländska imperialismens kanonbåtsdiplomati.

Efter bröllopen visar Butterfly sina saker för Pinkerton, bland annat den dolk som fadern adelsmannen begick självmord med. En hint om Japans förödmjukelse. 1853 seglade en tungt utrustad amerikansk  flotteskader in i Edos (Tokyos) hamn och tvingade Japan att öppna sina gränser för USA och skriva på ett handelsavtal.

Geishan är mycket ung, så utifrån dagens juridiska normalitet kan Pinkerton betraktas som pedofil, även om det sexuella umgänget verkar vara i samförstånd. I vilket fall kan förhållandet mellan Pinkerton och Butterlfy beskrivas som ”bamboo fever” (vit man besatt av kvinna med asiatiska drag). Pinkerton charmas av Cio-Co-San och liknar den kimonoklädda skönheten med konst och blommor. Uppfylld av extatisk sexuell laddning refererar han till henne som en fetisch.

Det tycks inte förefalla Pinkerton att betrakta geishan som en en mänsklig varelse med hjärta, själ och intellekt. Hon är objektifierad som sexleksak. Den unga kvinnan blir den våldtagna symbolen för västerländsk erövring. Pinkerton bryter snabbt upp och återvänder till USA med kanonbåten och lämnar den gravida geishan med löftet att snart återkomma. 

När Pinkerton flyttade in i det hyrda huset i Nagasaki var det välvårdat. I andra akten har huset förfallit till sjaskighet, betecknande Pinkertons treåriga frånvaro och prisgivandet av den gravida Cio-Cio-San åt misär. Den unga kvinnan lever ensam med sin son utlämnad till sig själv efter att ha avsagt sig Japans nationella religion shintoismen. 

Pinkertons rang är likväl relativt låg, han är bara löjtnant, men hans hudfärg och rasliga härstamning ger en social status som överträffar en annan friare, den rika aristokraten, prins Yamadori, som uppvaktar Butterfly medan hennes otrogne man seglar på de sju haven. Pinkertons amerikanska karaktär är lockelsen för den utstötta Cio-Cio-San, som föraktas av sitt eget folk.

När Pinkerton återvänder i sista akten med sin amerikanska fru bär han en med ordnar smyckad uniform, vilket markerar hans upphöjelse i USA-flottan under åren när den krigiska presidenten Teddy Roosevelt bedrev en aggressiv imperialism enligt formeln ”att gå mjukt, men bära en stort dolk”.

Puccinis kommentarer om den internationella situationen, efter att amerikanarna illegalt störtat och annekterat det självständiga kungariket Hawaii 1898, samt i samma svep erövrat Spaniens imperium i Karibien, invaderat Filippinerna och ockuperat Guam, förfaller märklig. Litterärt uttryckt som att ”jänkarna spred ut sina vingar på den globala scenen”   

Med kanonskott annonseras Pinkertons ankomst till Nagasaki. Butterfly dekorerar huset med blommor. Löjtnantens vän Sharpless skickas fram för att överlämna budskapet om Pinkertons önskan att ta med barnet till Amerika. Butterfly avvisar Sharpless men stannar upp när hon får syn på Pinkertons nya kvinna, Kate. Cio-Cio-San går med på Pinkertons begäran i tron att barnet ska få det bättre i Amerika. När hon blir ensam tar hon sitt liv med samma dolk som fadern erhållit från kejsaren. I dess skaft finns inskriptionen ”Hellre dö med hedern i behåll än leva förödmjukad”.

I den brittiska regissörens Lee Blakeleys uppsättning 2016 finns ett tillägg. Sista akten slutar med att sonen Trouble tar upp dolken efter moderns självmord och viftar med den mot sin far – en gest som antyder vad den amerikanska hänsynslösheten i utrikespolitiken skapar: fiender.

Den gängse kritiken är att verket är färgad av orientalism (geishan som lyxprostituerad vars enda önskan är att bli älskad av en vit västerländsk man). Dock, det som Puccini – som så djupt sympatiserade med utanförskapets konstutövare i La Bohéme och politiska fångar i Tosca – kritiserar är tron om den rasmässiga överlägsenheten, inte kärleken över rasgränserna.