Ledarkrönika: Folket behöver giljotiner
I Sverige har vi ett onödigt stort tålamod jämfört med våra franska systrar och bröder. Men även vi kan bryta vanmaktens förlamande tystnad.
I Frankrike sveper en proteststorm mot president Macron och hans regering över landet. Flera hundratusen har deltagit och Les gilets jaunes – de gula västarna – har fått prägeln av ett folkligt uppror mot eliten. Från människor som har tröttnat på att prioriteras bort i orter där industrierna läggs ner och samhällsservice försvinner.
Det som började som en rörelse mot höjda bensin- och dieselpriser har utvecklats till en protest mot regeringspolitiken. En allmän protest mot de som klämmer åt låginkomsttagare och samtidigt sänker skatten för de rika.
I lördags restes en giljotin på Place du Louvre. En kraftfull signal till den nya högfärdiga eliten.
”Macron är vår Ludvig den sextonde och alla vet hur det gick för honom”, sa en av demonstranterna.
Ofta tycker jag att vår svenska adel – den politiska och ekonomiska eliten – kommer undan allt för lätt. Det skulle behövas lite mer temperament här också.
Men giljotinen i Paris väcker ett minne till liv. Det påminner om att även här finns gränser för tålamodet.
För 25 år sedan – våren 1993 – lade jag tillsammans med 700 andra byggnadsarbetare ner arbetet för att demonstrera mot de tätt duggande krispaketen.
Bakgrunden var att bankernas spekulation och den ekonomiska politiken hade lett fram till en total kollaps. Arbetslösheten exploderade och regeringen ihop med oppositionen slaktade välfärden samtidigt som bankerna och deras ägare hölls skadelösa.
Bankdirektörer kunde belöna sig själva med feta fallskärmsavtal medan arbetstillfällen och sociala reformer förintades.
I täten för demonstrationen drog vi en kärra med en hopsnickrad modell av en giljotin. Denna hade vi döpt till Arbetarnas bankakut. Det berättade vad vi tyckte om att arbetarklassen och folket fick betala krisen.
Demonstrationen gick från Järntorget i Göteborg. På vägen mot Gustav Adolfs torg anslöt nya grupper av byggnadsarbetare från de byggen som passerades. Vi fylldes av en gemensam och nästan euforisk känsla av stolthet. Nu var vi en del av en riksomfattande rörelse för arbete, välfärd och rättvisa.
Kanske har vi ett onödigt stort tålamod jämfört med våra franska systrar och bröder. Men även vi kan bryta vanmaktens förlamande tystnad.
Då kan vi försvara strejkrätten, avskaffa det orättvisa pensionssystemet, stoppa förslumningen av arbetslivet, rusta upp välfärden och en gång för alla hindra miljardärernas plundring av landet.