Ledare: Försvara Ådalslagarna!

Det eskalerande och allt råare gängvåldet har fått politikerna att tävla i att föreslå repressiva åtgärder. Få verkar reflektera över rimligheten i vissa förslag. På denna ledarsida skrev vi förra veckan att ”inte ens de politiker med mest fascistoida böjelser kan öppet argumentera för att sätta in militär mot barn i mellanstadieålder”.

Men några dagar senare föreslog Socialdemokraterna att militären ska kunna användas för polisiära uppgifter. Sverigedemokraterna, som lagt liknande förslag, applåderade och strax efter hoppade Moderaterna på tåget. 

Dagen efter kallade statsministern till sig såväl ÖB som rikspolischefen för ett möte, och justitieministern har redan utlovat lagändringar i frågan. Därefter har fler partier och debattörer sällat sig till förslaget. Miljöpartiet och Vänsterpartiet intar en avvaktande inställning, men i helgen sade V:s Nooshi Dadgostar att hon ser det som svårt att utesluta de åtgärder som Ulf Kristersson nu kommer med, åtgärder som alltså innefattar att polisen ska få ta hjälp av militären. 

I dagsläget finns ett lagutrymme för att militär ska kunna bistå polisen, men det finns ett generellt förbud för svensk militär att sättas in vid händelser där tvång eller våld mot enskilda kan sättas in, enda undantaget är vid terrorismbekämpning.

Detta förbud finns på goda grunder och måste bevaras. Senaste gången militär sattes in mot den egna befolkningen ledde det till att fem arbetare sköts ihjäl och fem andra skottskadades vid en strejkdemonstration i Ådalen 1931. I efterspelet kom både statliga utredare och arbetarrörelsen att kräva att militär och polis måste skiljas åt. Detta resulterade i en rättspraxis som kommit att kallas Ådalslagarna.

Ådalslagarna är en serie lagar och förordningar som ändrades och infördes från 1930-talet fram till början av 1970-talet. De utgör en grundbult i den svenska demokratin och är en viktig princip för en rättsstat. Frågan handlar om hur statens våldsmonopol ska se ut. 

Det är det här som ligger i potten, att Ådalslagarna ska luckras upp och avskaffas. Socialdemokraterna har här i trots mot sin egen historia öppnat Pandoras ask.

Polisens uppgift är att hantera ett lands interna säkerhet medan militären ansvarar för den externa säkerheten. Polisens arbete går ut på att se våldsanvändning som sin sista utväg, militären ser den som sin första och primära utväg. 

De båda grupperna är utbildade och tränade för att agera utifrån de arbetssätten. Om lagarna ändras så att svensk militär återigen kan sättas in för polisiära syften kommer dessa två arbetssätt på kollisionskurs. 

Politikernas rop på militären skorrar mycket falskt. Det är inte brist på vapen och eldkraft som saknas i bekämpandet av gängen. 

Initialt har politikerna sagt att det handlar om att frigöra resurser för polisen, att militär ska kunna användas för transporter och bevakning av till exempel regeringskvarteren. Men de poliser och de polistimmar som skulle frigöras på detta sätt är verkligen på marginalen och inget som kommer lösa problemen med gängvåldet det allra minsta. 

Tvärtom skulle det bidra till ännu mer repression där vi får se beväpnad militär i gatubilden på ett sätt som måste beskrivas som motbjudande. Och vilka andra skyddsobjekt kan komma att definieras och framöver bevakas av militär? Det öppnar också upp för att militär återigen kan komma att användas mot strejkande arbetare och politiska demonstrationer.

Redan 2001, efter demonstrationerna vid EU-toppmötet i Göteborg, kom starka krav från högerhåll om att avskaffa Ådalslagarna. Minns bilderna på den skjutne 19-åring som med nöd och näppe överlevde polisens skott, och de kulor som ven över andra demonstranter.  

Tanken förskräcker över vad som hade kunnat inträffa i Göteborg om militär och militära vapen varit på plats i stället för polisens pistoler. 2001 slogs attackerna mot Ådalslagarna tillbaka. Nästa framstöt kom 2006. Då lyckades borgarna luckra upp delar av Ådalslagarna med hänvisning till terroristhotet. Sedan dess kan svensk militär ställas under polisens befäl vid terrorismbekämpning och det även utan regeringens godkännande.

Förändringen 2006 var mycket märklig. Det var före såväl självmordsattentatet på Bryggargatan 2010 som attentatet på Drottninggatan 2017. 2006 införde lagar för att bekämpa terrorism när vi inte hade sett några terroristdåd i Sverige på tre decennier, men på 1970-talet när Sverige drabbades av flera terroristdåd stiftades lagar med motsatt innebörd. 

Då kom de sista delarna av Ådalslagarna på plats när Favo (Föreskrifter för militär trupps användning av vapen för upprätthållande av allmän ordning med mera) avskaffades. Förstudierna till lagändringen 2006 ville gå längre och det är dessa tankar som nu åter hamnar på bordet, denna gång med hänvisning till gängvåldet. 

I försvarsberedningens förarbete 2006 stod följande att läsa: ”När Försvarsmakten deltar med personal och materiel vid terrorattacker och bekämpande av annan liknande svår brottslighet, skall det ske under polisens ledning. Det är polisen som bedömer vilka behov som finns.” Det är tanken om ”annan liknande svår brottslighet” som borgarna och historielösa socialdemokrater nu vill föra in.

Bodelningen mellan polis och militär är en skarp och mycket viktig linje. Den måste upprätthållas. Gängvåldet är avskyvärt och ska bekämpas, men det får inte ske på bekostnad av rättssäkerheten, en urholkad demokrati eller att viktiga historiska erfarenheter glöms bort. Därför måste Ådalslagarna bibehållas och försvaras.