Krönika: Franska valet löser inget för oss arbetare
Ur arbetarperspektiv löser det här valet inga av våra stora utmaningar. Den franska arbetarklassen har de senaste fem åren bevisat att dess kraft ligger i förmågan att massivt mobilisera till strejker och demonstrationer, skriver den svensk-franske lokföraren Axel Persson.
Emmanuel Macron har blivit omvald till Frankrikes president efter att ha besegrat den högerextrema kandidaten Marine Le Pen. Första omgången såg dock vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon kraftigt öka sin andel av rösterna. Endast 400.000 röster saknades, i en väljarkår av 48 miljoner, för att Mélenchon skulle nått andra omgången istället för Le Pen.
De historiska maktbärande statspartierna (Les Republicains för högern och Socialistpartiet för vänstern) led förödmjukande nederlag, med 4,7 respektive 1,8 procent av rösterna.
Rassemblement National under Marine Le Pen har blandat sin rasism och islamofobi med nationalistisk retorik om ett Frankrike i förfall, där invandrare, islam och kvinnor i slöja särskilt pekas ut som ansvariga.
Retoriken mot EU har tonats ner, samtidigt som Marine Le Pen lovat näringslivet att hennes politik inte utgör ett hot mot dess intressen. Hon har lovat skatteavdrag och diverse avgiftssänkningar och försäkrat att hon inte kommer tvinga igenom varken lönehöjningar eller ökat anställningsskydd.
40 procent av Macrons väljare i andra omgången röstade motvilligt för att blockera Le Pen – medan 16 miljoner franska väljare antingen röstade blankt eller stannade hemma.
Ur arbetarperspektiv löser det här valet inga av våra stora utmaningar och problem. Den franska arbetarklassen har de senaste fem åren bevisat att dess kraft ligger i dess förmåga att massivt mobilisera genom våra historiska verktyg och vapen: strejker och demonstrationer.
Macrons regering har redan tvingats backa flera gånger. Projekt som Notre Dames des Landes nya flygplats har skrotats efter flera år av ockupation och organiserad kamp mot polisen. Regeringens försök att försämra pensionerna har misslyckats, tack vare det massiva motståndet – liksom försöket att avveckla och splittra offentliga bolag som den statliga elkoncernen EDF.
Gula västarna har gjort uppror mot Macrons regering, och en ny generation av aktivister som organiserar kampen mot polisvåld och rasism har växt fram och lyckats mobilisera massivt.
Allmänt, och inte minst bland ungdomen, växer medvetandet om att en radikal omställning av samhället är nödvändig för att skydda hela mänskligheten från klimatförändringen som kapitalismen är ansvarig för.
Denna medvetenhet knyts samman med den ekonomiska och sociala verklighet som majoriteten av befolkningen upplever. Samhällets oförmåga att garantera stabila arbeten, bostäder och löner som ger en trygg framtid fördjupar förtroendebristen till systemet.
Det gör också hoten mot vår rätt till ett liv efter arbetslivet, de stigande priserna, nedskärningarna inom den offentliga sektorn och det faktum att de yngre generationerna i många avseenden upplever en försämrad levnadsstandard än den förra.
Motsättningarna i det franska samhället kommer att skärpas och leda till en kollektiv reaktion. Vilken form den kommer ta sig får framtiden utvisa. Att föra samman och organisera alla dessa krafter och rörelser med den organiserade arbetarrörelsen – vars förmåga att paralysera samhället bevisats flera gånger i den franska klasskampens historia – är revolutionärernas främsta uppgift i det nuvarande politiska läget i Frankrike.