Ledare: Frysta hyror - ett steg mot ett rättvisare boende

Efter årsskiftet kommer hyreshöjningarna. De flesta hyresgäster är mycket oroliga inför dessa hyresökningar, hur stora blir de? Kan jag klara ekonomin när även denna utgiftspost skjuter i höjden?

Många fastighetsägare, både privata och kommunala, har aviserat hyreshöjningar runt tio procent och högre. Högst krav hittills har de privata fastighetsbolagen Karangua i Sjöbo och studentbolaget Stubor i Växjö som kräver hyresökningar på tolv procent. Lägst krav har Sävsjös kommunala bolag Sävebo gått ut med, två procent. Noterbart är att Växjö och Sävsjö är grannkommuner, vilket tydligt visar att det varken finns logik eller rimlighet i de hyreskrav som förts fram.

Fastighetsägarnas företrädare menar att hyresökningar på tio procent är modesta. Vd:n för regionföreningen Fastighetsägarna GFR, Rickard Ljunggren, hävdade i september att hyrorna egentligen borde höjas med 20-25 procent för att täcka kostnadsökningarna. Ett påstående helt gripet ur luften som syftade till att blanda bort korten och förringa de hyreskrav som han och hyreskapitalisterna vill se.

Hyreskraven är på historiska nivåer. Inte sedan krisåret 1991 har de varit så höga. Hyreshöjningar på tio procent skulle innebära 700 kronor mer i månaden för en genomsnittlig hyresgäst. Bor man i en nyrenoverad eller ny lägenhet handlar det om upp till 2.000 kronor mer i månaden. Det förstår vem som helst att många inte har råd att betala.

Ännu fler kommer få stora problem att få ekonomin att gå ihop om inte lönerna kompenseras för inflation och prisökningar. Om fackföreningsrörelsen står fast vid sina låga lönekrav på som mest 4,4 procent, samtidigt som hyrorna ökar med det dubbla, kommer familjer tvingas lämna sin bostad eftersom de inte kommer ha råd att bo kvar.

Hyresgäster drabbas hårdare än andra grupper av prisökningarna i samhället. Hyresgästföreningen har visat att hyresgäster i genomsnitt har lägre inkomster än de som äger sina bostäder, och att den här skillnaden har ökat under de senaste två decennierna. 2004 var villaägarnas genomsnittsinkomst 21 procent högre än hyresgästernas, 2020 var den 46 procent högre, alltså mer än en fördubbling. 

Boendekostnaderna har även gått åt olika håll för dessa grupper där hyresgästernas hyror stigit betydligt mer än boendekostnaderna för villaägarna. 1991 var det knappt någon skillnad mellan grupperna, numera skiljer det flera tusen kronor i månaden i boendekostnad till hyresgästernas nackdel.

Huvudorsakerna är skatteomläggningen 1990 som Socialdemokraterna och Liberalerna (då Folkpartiet) kom överens om, samt Bildt-regeringens uppluckring av allmännyttan. Den så kallade århundradets skattereform medförde att inkomstskatterna sänktes för att istället läggas på varor och tjänster, vilket höjde boendekostnaderna.

Då som nu är det arbetare och folk med låga inkomster som är förlorarna och de med höga inkomster som är vinnarna på skatteomläggningen. När nu höga prisökningar och låga lönekrav är realiteter slår det extra hårt mot låginkomsttagare och hyresgäster.

Läget på bostadsmarknaden är fortsatt kyligt. De som tvingas se sig om efter en billigare bostad kommer ha svårt att finna en sådan. Det råder bostadsbrist i 204 av 290 kommuner. Prognoserna säger att bostadsbyggandet förväntas minska med 25-30 procent de kommande åren.

De privata aktörerna avvaktar med sina investeringar till följd av prisökningarna och osäkerheten kring räntorna. De som kan ta tag i situationen är staten och allmännyttan. När marknaden inte vill eller vågar agera är det som vanligt bara staten som kan agera och stå för byggandet.

Tyvärr gör staten inte det, utan det är marknadens tyranni som gäller. Ungdomar tvingas bo kvar hemma allt längre, hyrorna skjuter i höjden och lobbyn för införandet av marknadshyror är stark.

I Stockholm vill allmännyttan höja hyrorna med nio procent, vilket fått det nytillträdda fastighetsborgarrådet, vänsterpartisten Clara Lindblom, att beklaga kravet – men samtidigt deklarera att hon inte vill eller kan gå in och styra hyresnivåerna.

Så blir det på en kapitalistisk marknad där politikerna frånsagt sig ansvaret och inflytandet över bostadspolitiken.

Men att ta del av vinsterna gå bra för politikerna. I Växjö kommun har de rödgröna tagit makten efter valet. Under lång tid har där det blå styret plundrat de kommunala hyresgästerna genom att överföra mångmiljonbelopp från det kommunala bostadsbolagets vinst till den kommunala kassan. 2020 överfördes till exempel 100 miljoner kronor.

Denna orimliga dubbelbeskattning av hyresgästerna har såväl sossarna som vänsterpartisterna protesterat emot. Men nu efter valet tvärvänder dessa partier och meddelar att de kommer att plocka ut 80 miljoner av hyresgästernas pengar från det kommunala bostadsbolaget.

Något som de endast kommenterar med att: ”vi har tänkt om helt enkelt”.

Politikerna har övergivit hyresgästerna. Tillståndet för den svenska bostadspolitiken kan inte beskrivas på något annat sätt än ett haveri.

Dubbelbeskattningen av hyresgästerna måste upphöra, bostadsbyggandet skjuta fart och med företräde för byggande av hyresrätter. Allmännyttan måste värnas och marknadshyror stoppas.

Kravet här och nu är frysta hyror för landets hyresgäster. Mot bakgrund av debatten i samhället kan detta verka som plakatpolitik, men det handlar om att återgå till den sociala bostadspolitiken där det inte görs skillnad mellan olika boendeformer.

För ett rättvist boende krävs att bostadspolitiken befrias från marknaden. Tillgång till ett bra och tryggt boende är en mänsklig rättighet. Därför måste stat och kommun ta ansvar för alla led i bostadsförsörjningen, från finansiering, byggande och reparationer till uthyrning och hyressättning.

Frysta hyror här och nu är ett steg på vägen mot ett rättvisare boende. Frysta hyror före frusna kroppar är vad som måste till denna inflationsvinter.