Krönika: Grindarna till tredje klass

Jag satt i veckan som gick och läste Proletären i min hytt på fartyget där jag arbetar. När jag kom till Janne Bengtssons intressanta artikel om Titanic stannade jag liksom upp i tanken. Jag hade tidigare på dagen under min vakt på bryggan passerat bara timmar ifrån den plats där Titanic gick under och där hon fortfarande vilar på 3.800 meters djup. 

Artikeln fick mig att fundera på utvecklingen under de 110 år som passerat sedan hon sjönk. Ur sjösäkerhetssynpunkt har det hänt en hel del. Titanics förlisning låg till grund för det första internationella regelverket rörande sjösäkerhet. Det kom till 1914 och gäller fortfarande (med många ändringar sedan dess). Det garanterar bland annat, till skillnad från 1912, att alla ombord har en plats i en livbåt eller livflotte. 

Gallergrindar av stål skilde tredje klassens passagerare från övriga ombord på Titanic. Några gallergrindar till tredje klass behövs inte ombord på dagens lyxkryssningsfartyg. Helt enkelt för att inga tredje klassens passagerare är välkomna ombord längre. 

Däcket där de huserade har ersatts av korridorer med besättningshytter för manskap från låglöneländer i Sydostasien. Sjömän som arbetar ombord på årslånga kontrakt utan betald ledighet och med en lön som ingen europeisk sjöman skulle kunna livnära sig på. 

Redan under bygget kostade Titanic arbetarliv i olyckor. Även om dödsolyckor fortfarande sker på varven idag så är det inte tillnärmelsevis lika många arbetare som får sätta livet till på nybyggnadsvarven idag som det var på det ökända varvet i Belfast. I stället dör arbetare som flugor i Pakistan, Indien och Bangladesh i den enorma fartygsskrotningsindustri som vuxit fram där. 

När vi några dagar senare närmar oss Europa och Engelska kanalen hör jag varningar över radion från franska och engelska kustbevakningen. De uppmanar alla fartyg i området att hålla utkik efter flottar med migranter, som försöker korsa kanalen från Frankrike till Storbritannien för att söka asyl. 

Jag blir påmind om Titanic och om att tredje klassens passagerare visst fortfarande finns. De hittas inte längre ombord i fartygen som för hundra år sedan, då den fattiga arbetarklassen från Europa flydde fattigdom och förtryck för att söka lyckan i Amerika. 

I dag går deras färd istället ofta från syd till nord. Till fots, på tågtak, simmandes över floder och på undermåliga flytetyg och flottar över Medelhavet och Engelska kanalen. 

Fortfarande på flykt från fattigdom och förtryck och på jakt efter att hitta försörjning och trygghet för sig och sina familjer. Men grindarna ombord har ersatts av taggtråd, militär, Frontex och US Border Patrol. Och en uppskattning ger att många fler får sätta livet till på den resan idag än vad som var fallet på resan mellan Europa och Amerika i början av förra seklet.

Stålgrindarna skilde tredjeklassens passagerare från övriga ombord på Titanic och de visar på motsättningen mellan de som sålde sin arbetskraft och de som ägde. Det har skett en enorm utveckling i världen på de 110 år som gått sedan Titanic sjönk, och visst har en hel del blivit bättre, även för arbetarklassen i Europa. 

Huvudmotsättningen i världen är dock densamma. Och nog finns det grindar som skiljer fattig från rik, den som arbetar från den som äger, än idag.