Kommentar: Hoppfullt när Damaskus firade jul i fred – men stora hinder kvarstår

För första gången sedan kriget bröt ut kunde invånarna i Damaskus fira jul i en befriad och fredlig stad. Inga stadsdelar eller kringliggande områden är längre i händerna på väpnade grupper. Därmed riskerade inte heller julfirandet att störas av attacker från dessa. 

Bilder från julaftonskvällen i Damaskus visade tomteparader och folk på gatorna.

Men det finns de som inte är nöjda med utvecklingen i Syrien, vilket Damaskusborna blev påminda om på natten mot juldagen. Israeliskt flyg bombade – ännu en gång – militära anläggningar i utkanten av huvudstaden. De syrier som i sociala medier skildrat ett glatt firande under julaftonen övergick till att visa hur natthimlen lystes upp av explosioner. 

Julhelgen i Damaskus speglar situationen i Syrien i stort. Landet har kommit en bra bit på vägen mot stabilitet och fred. Men ett fåtal destruktiva krafter, bland dem Israel, försöker bromsa utvecklingen.

Det mest utmärkande under senare tid är dock att länder som tidigare stött det väpnade upproret har bytt sida. Förenade Arabemiraten, en av Saudiarabiens allierade i kriget mot Jemen, öppnade sin ambassad i Damaskus den 27 december. Dagen därpå förklarade Bahrain att dess representation i Syrien fortsätter sitt arbete.

Fler länder väntas följa efter. Inflytelserika röster i arabvärlden har rest kravet att Syrien ska bjudas in till Arabförbundets nästa möte i mars.

Ett viktig framsteg är öppnandet av gränsövergången till Jordanien i oktober förra året. Direkt efter att den öppnat började varutransporter från grannländerna åka in i Syrien. Efter två månader rapporterade ryska försvarsministeriet att 35.000 flyktingar återvänt till Syrien via gränspassagen.

Peter Ford, tidigare brittisk ambassadör i Syrien, sade i en intervju för al-Mayadeen TV den 30 december att det bara är en tidsfråga innan de europeiska diplomaterna återvänder till Damaskus.

Det kanske mest positiva beskedet under hela 2018 kom från USA:s president Donald Trump. Den 19 december meddelade han att USA skulle att hem sina 2.000 soldater från Syrien.

För det syriska folket var det efterlängtade ord. Att USA avbryter sin folkrättsvidriga krigföring och närvaro i nordöstra och södra Syrien är nödvändigt för att skapa fred och hindra att landet splittras. Men tweets från president Trump är som bekant inte detsamma som att beslut förankrats och kommer att genomföras. 

Förra gången Trump talade om att avsluta USA:s militära närvaro i Syrien var i mars 2018. Kort därefter inträffade en påstådd kemgasattack i Damaskusförstaden Douma, vilket fick Vita huset att ändra sig och istället bomba sönder en syrisk medicinfabrik.

Den här gången blev motsättningarna inom makteliten tydliga genom försvarsminister James Mattis avgång. På nyårsafton, tolv dagar efter det första beskedet, mildrade Trump sin inställning. ”Vi skickar sakta hem våra trupper till sina familjer, medan vi på samma gång bekämpar resterna av IS”, twittrade presidenten.

Beskedet tyder på att hökarna i Pentagon åtminstone för stunden lyckats bromsa Trump och de krafter bakom honom som menar att USA snabbt måste dra ner på sina kostsamma militära operationer runt om i världen. Hur kraftmätningen slutar vet vi inte. Men det vore närmast sensationellt om USA ger upp sitt strategiskt viktiga fäste i naturresursrika nordöstra Syrien utan att få något i utbyte.

Det finns ytterligare en sida av Trumps truppbesked som måste kommenteras. Det var inte bara krigshöken Mattis som protesterade. Det gjorde också Demokratiska partiet i USA, Frankrikes president Macron och de svenska partiledarna Björklund och Sjöstedt. Det gemensamma budskapet var att Trump gör fel. USA-soldaterna måste stanna och skydda kurderna från Turkiet. 

Hela denna argumentation är falsk. För det första är USA inte i Syrien av humanitära skäl. Trupperna är där för att alliansen med kurdiska SDF gynnat USA:s intressen i regionen. 

För det andra är USA:s militära närvaro i Syrien illegal och därmed ett brott mot folkrätten och FN-stadgan. Detsamma gäller för övrigt också den franska truppnärvaron i nordöstra Syrien och den turkiska i norr.

För det tredje visar all samlad erfarenhet, inte minst från kurdernas egen historia, att vägen till frigörelse inte går genom att alliera sig med imperialistiska stormakter som när helst det passar deras intressen kan överge sina ”vänner”. Än värre är det att förlita sig på den stat som mer än någon annan är skyldig till att terrorgrupperna al-Qaida och IS vuxit fram och blivit starka i Mellanöstern.

Vägen framåt för kurderna, som en del av det syriska folket, är att vända sig till Syriens regering för att genom förhandlingar hitta en samsyn för framtiden. Då kan de tillsammans stå emot eventuella angrepp från Turkiet och dess svans av syriska extremistrebeller.

Ryssland agerar aktivt för ett parterna ska närma sig varandra och hitta en förhandlingslösning. Att det finns öppningar visade sig när den kurdiska väpnade styrkan YPG, inför invasionshotet från Turkiet, bjöd in Syriens armé till staden Manbij för att skydda landet. Men klyftan mellan den syriska regeringen och de kurder som allierat sig med krigsförbrytarstaten USA är av förståeliga skäl djup.

När vi nu går in i 2019 tyder det mesta på att den positiva utvecklingen i Syrien kommer att fortsätta. Segern över IS, al-Qaida och övriga väpnade extremistgrupper är inom räckhåll. De förbättrade relationerna med övriga arabländer underlättar återuppbygganden efter kriget. Men vi får inte glömma att det fortsatt finns många orosmoment och svåra hinder på vägen mot fred och stabilitet.