Kommentar: Hur träffsäkert är V:s pensionstillägg?
Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar körde en favorit i repris inför förra veckans statsministeromröstning. Denna gång med höjd garantipension som högsta insats i förhandlingsspelet, sedan las-frågan sorterats bort. Det finns därför anledning att granska detta V-utspel lite närmare i sömmarna.
I förhandlingarna med S och MP fick V inte igenom den föreslagna höjningen av garantipensionen, men väl ett skattefritt pensionstillägg som enligt Nooshi Dadgostar ska ge 700.000 fattigpensionärer tusen kronor mer i månaden. Eftersom det idag finns 686.000 pensionärer som helt eller delvis är beroende av garantipension, så är det utskrivet att det är denna grupp som ska få det överenskomna tillägget, något som Dadgostar bekräftar mellan raderna.
Detta är inte helt oproblematiskt. Dadgostar talar stort och vackert om utslitna undersköterskor och handelsanställda, som efter långa yrkesliv hamnat som fattigpensionärer. Och visst finns sådana bland dem med garantipension. Enligt en rapport från Kommunal från 2015 är till exempel sju av tio kvinnliga medlemmar i Svenska kommunalpensionärers förbund helt eller delvis beroende av garantipension.
Men långtifrån alla garantipensionärer har långa yrkesliv bakom sig, vilket är själva poängen med konstruktionen. Garantipensionen är ett statligt åtagande vid sidan av det allmänna inkomstpensionssystemet, i första hand avsett för dem som yrkesarbetat lite eller inte alls. Ett slags statligt grundtrygghetssystem, helt enkelt, finansierat via statsbudgeten.
För att kvalificera sig för garantipension krävs därför inte att man yrkesarbetat och därigenom betalat in pengar till sin pension, som i inkomstpensionssystemet. Allt som krävs för full garantipension är att ha varit folkbokförd i Sverige i minst 40 år. Har man bott här kortare tid dras en fyrtiondedel bort för varje saknat år. En person som varit folkbokförd i Sverige i 20 år får alltså halv garantipension.
Garantipension uppgår för närvarande till 8.651 kronor per månad före skatt. Den betalas ut från 65 års ålder (som 2023 höjs till 66 år) och oavsett andra inkomster, som kapitalinkomster, och oavsett förmögenhet. En person med garantipension är alltså inte med nödvändighet fattig. Bland dem finns också överklassdamer som ägnat livet åt vård av rik man och som inte sällan sitter med åtskilliga miljoner på banken.
Detta förhållande slår igenom när det kommer till det särskilda bostadstillägget för pensionärer. Detta tillägg är inkomst- och förmögenhetsprövat (i förhållande till hushållet) och då minskar antalet fattigpensionärer dramatiskt.
För närvarande har 294.000 pensionärer bostadstillägg, varav 212.000 kvinnor. Den typiska fattigpensionären är en ensamstående arbetarkvinna. Bland dessa kvinnor finns inte bara personer med garantipension, utan också många med låg inkomstpension. Långt över hälften av de garantipensionärer som är föremål för Nooshi Dadgostars omsorger har alltså för stora hushållsinkomster och/eller förmögenheter för att vara berättigade till bostadstillägg.
Detta är problematiskt. Om det är fattigpensionärerna som är Dadgostars måltavla, vilket man inte behöver misstro, så är hennes fokus på garantipensionen inte särskilt pricksäkert. Överklassdamen från Östermalm har råd att beställa sin lunchdrink utan något extra tillskott.
Här uppstår genast ytterligare en komplikation. Genom pensionsreformen i slutet på 1990-talet har inkomstpensionssystemet successivt urholkats. Av utlovade 60 procent av slutlönen i pension har det blivit under 50 procent.
Den kvinnliga genomsnittspensionen uppgår idag till 11.900 kronor per månad före skatt och den manliga till 14.800 kronor per månad före skatt. Utöver detta har flertalet nyblivna pensionärer också någon form av tjänstepension, som varierar i storlek och tidsomfång. Tjänstepensionen ingår dock inte i det allmänna pensionssystemet, även om Pensionsmyndigheten välvilligt räknar in både den och privata pensionsförsäkringar i sina utskick. I denna genomgång lämnar vi därför tjänstepensionen därhän.
Observera att ovanstående siffror är genomsnittliga. Kvinnor som jobbat i höglöneyrken har mycket mer än 11.900 kronor i månaden i pension, kanske det dubbla, och kvinnor som jobbat halv- eller deltid i låglöneyrken har mycket, mycket mindre, inte sällan så mycket mindre att de är berättigade till garantipension. Här fungerar garantipensionen som ett tillägg. Har en deltidsarbetande undersköterska tjänat ihop till 5.600 kronor i månaden i inkomstpension betalar staten mellanskillnaden upp till garantipensionens 8.651 kronor per månad.
Att de med garantipension inte arbetat alls, som hävdas från borgerligt håll (bidrag) och ibland från socialdemokratiskt, är alltså inte sant. Bland dem finns också framförallt kvinnor, som kanske var hemma när barnen var små och som därefter arbetat halv- eller deltid och som i många fall tvingats sluta i förtid med utslitna ryggar och leder. Ett sådant arbetsliv garanterar fattigpension.
Ändå är en ensidig höjning av garantipensionen problematisk, även om och när en sådan kamoufleras som ett tillägg, då den suddar ut skillnaden i pension mellan de som arbetat ett helt yrkesliv och de som inte arbetat alls eller mycket lite. För de med lägst inkomstpension spelar årtionden av inbetalningar till det allmänna pensionssystemet ingen roll. De landar på garantipensionens nivå i alla fall.
Detta är orsaken till att PRO och andra pensionärsorganisationer avvisade Dadgostars ursprungliga förslag om höjd garantipension som orättvist.
”Det är inget vi prioriterar”, sa PRO:s vice ordförande Jan Andersson till SVT Nyheter. ”Vi vill höja inkomstpensionen för dem som har jobbat och har låga pensioner. Det är det viktigaste. Så att de som har betalat in avgifter ska kunna se det i sitt pensionskuvert”.
Mot detta resonemang invänder Eric Rosén på Aftonbladet Kultur. ”Detta är att ställa fattiga mot ännu fattigare”, menar han.
Det ska man inte göra. Men visst är det rimligt att ett långt arbetsliv märks i pensionskuvertet.
V-riksdagsledamoten Ida Gabrielsson har en annan infallsvinkel. ”Höjs garantipensionen kommer det att leda till en höjning också av de lägsta inkomstpensionerna”, hävdar hon.
Den automatiken existerar inte. Inkomstpensionssystemet ägs av riksdagens självutnämnda pensionsgrupp och i den regerar M, C, KD och L med S och MP som bihang. Några höjda pensioner kommer inte erbjudas från det hållet och knappast heller någon kamouflerad höjning av garantipensionen.
Så återstår det att se om uppgörelsen mellan S/MP och V blir verklighet. Först måste den baxas genom en riksdag som just sagt ja till en blåbrun budget.
Kommunistiska Partiet är för en höjning av garantipensionen. Men liksom PRO är vi framförallt för en rejäl höjning av inkomstpensionerna. Med prioritet för dem som får ut minst. För detta krävs en lika rejäl höjning av pensionsavgifterna.
I dagens system har pensionsavgiften sänkts från 18,5 till 17,21 procent av den pensionsgrundande inkomsten (varav 10,21 procent betalas via arbetsgivaravgifter och resten av staten), trots att antalet pensionärer har blivit många fler. Det ger per automatik sänkta pensioner eftersom systemet är självfinansierat. Om utgifterna överstiger inkomsterna sänks utgifterna (pensionerna) genom den så kallade bromsen. Därtill kommer en redan beslutad höjning av pensionsåldern.
Denna fortgående försämring utan slut måste stoppas. Det första steget är att inkomsterna anpassas till utgifterna istället för tvärtom, som nu. Genom en höjning av pensionsavgiften med åtminstone tre procentenheter. Det ger utrymme för en rejäl höjning av pensionen för flertalet pensionärer och inte minst för alla fattigpensionärer, inte bara för de med garantipension.
Den som tror att riksdagens pensionsgrupp ska åstadkomma detta kan låta hoppet fara. Det krävs ett kraftfullt opinionstryck underifrån för att de som arbetat färdigt skall få den respekt de förtjänar.