Hyllade Syrienfilmen: Har kulturjournalisterna missat propagandans roll i krig?
Aleppofilmen Till min dotter hyllas samstämmigt av de svenska kulturjournalisterna. Hur kommer det sig att inte en enda recensent ser filmen med kritiska ögon och funderar över dess roll i propagandakriget?
Till min dotter (For Sama, är originaltiteln) lanseras som en personlig skildring inifrån Syrienkrigets helvete. Vi får följa Waad al-Khateab som med kameran i sin hand filmar sitt och sin växande familjs liv i östra Aleppo fram till december 2016.
Hon gör ”revolution” mot förtrycket, gifter sig med läkaren Hamza, bygger sjukhus, föder sitt första barn (Sama), flyttar in på sjukhuset, ser andras barn dö, fördömer ryska flygbombningar och regimen… Hon skrattar, gråter, drömmer om friheten… Flyr.
Filmen är välgjord och griper tag i tittaren. Några scener är så fruktansvärda att jag har svårt att hålla kvar blicken. För krig är ett helvete, krig skördar offer, oskyldiga offer – vem kan säga något annat?
Längre än så här går inte de svenska kulturskribenternas tankegångar. Till min dotter hyllas samstämmigt i de stora medierna. Filmen beskrivs som ”ett svåruthärdligt men oundgängligt vittnesmål” (Jacob Lundström, DN), ”en smärtsam lektion i samtidshistoria” (Fredrik Sahlin, SVT) eller ”en videodagbok” från ett par som väljer att ”riskera sina liv för en friare värld” (Maria Domellöf-Wik, GP).
Jag reagerar starkt mot mycket av innehållet i filmen. Men jag reagerar ännu starkare mot att några av Sveriges ledande kulturjournalister verkar ha förlorat sin förmåga till källkritik och till kritiskt tänkande i allmänhet.
Det finns inga tvivel, inga frågetecken, ingen kritik mot de många kontroversiella påståenden som framförs. Ingen nämner att det i krig är vanligt att parterna både ljuger och bedrar för att vinna striden om opinionen. Det har vi sett åtskilliga exempel på under kriget i Syrien.
Ett exempel: Under striderna i staden Homs 2012 intervjuade CNN på bästa sändningstid den syrisk-brittiske ”medborgarjournalisten” Danny. Med skottsalvor ekande i bakgrunden vittnade han om regimens brutala granatattacker. Han berättade att han sett döda kroppar grävas fram under rasade hus. Sedan avslöjades det att Danny i själva verket befunnit sig flera kilometer från striderna, och att skottsalvorna iscensatts.
Ingen av recensenterna funderar heller över vilka intressen som finns bakom Till min dotter, som så övertydligt utmålar den ena sidan som frihetskämpar medan motståndarna är maktfullkomliga sjukhusbombare och barnamördare.
Är verkligheten någonsin så svartvit?
Jag vet inte om det är okunskap om Syrien, okunskap om propagandans roll i krig eller något annat som får kulturskribenterna att falla pladask för Till min dotter. Men nog borde nivån vara högre i medier som tillsammans når miljontals svenskar.
Det pågår ett krig i Syrien. Olika parter står mot varandra på marken och i kampen om opinionen.
Det är i detta sammanhang man måste se Till min dotter. Filmen är inte en neutral ögonvittnesskildring av verkligheten. Den är från första till sista scen en partsinlaga till stöd för det väpnade upproret mot Assad-regeringen.
Det betyder inte att allt som skildras inte är sant. Men det finns massvis av vittnesmål från den andra sidan i Aleppo, som ger en annan bild av verkligheten och som motsäger många av de ”sanningar” som framförs i filmen.
I Waad al-Khateabs värld var det frihetkämpar som tog kontroll över den östra delen av Aleppo sommaren 2012 och höll området till december 2016. I hennes värld existerar inte majoriteten av Aleppos invånare, de som valde att inte stödja ”revolutionen”. Vi får inte heller höra om de som i fruktan för sina liv flydde när ”befriarna” kom.
Inte en enda gång i filmen får vi se några av de tiotusentals väpnade männen. Det är som om det i östra Aleppo bara fanns civila.
Vi får inte heller se de ökända granatkastarna – av människor i den regeringskontrollerade delen av staden döpta till ”helveteskanoner” – som under fyra års tid dödade tusentals civila i västra Aleppo.
I maj 2016, när Sama var tre månader gammal, intervjuade jag Aleppoläkaren Tony Sayegh i den regeringskontrollerade delen av staden. Kort innan telefonsamtalet hade Waad al-Khateabs ”frihetskämpar” i östra Aleppo skjutit granater mot ett förlossningssjukhus i väster.
Jag minns att Tony Sayegh suckade uppgivet när jag frågade om attacken:
”Vi får vår dagliga dos av bomber och granater från terroristerna. Vi vet inte om det är olycksfall eller avsiktligt, men oskyldiga människor dödas, kvinnor och barn dödas. Det rapporteras aldrig i väst… Vi som lever i den regeringskontrollerade delen av Aleppo får aldrig framföra vår bild av vad som händer.”
Fyra år senare är det fortfarande så.
Om det hade gjorts en film som skildrade Tony Sayeghs och hans vänners liv i det av väpnade grupper belägrade västra Aleppo – jo, den delen av staden var också under långa perioder belägrad och led brist på vatten, el och förnödenheter – då hade den troligen stämplats som ”regimpropaganda” och aldrig visats för en svensk publik.
Det finns en kort sekvens i filmen där de väpnade extremisterna nämns. Waad al-Khateab tar på sig slöja och heltäckande kläder och förklarar: ”Islamistiska extremister försökte ta över upproret. Men det som de gjorde var inget mot regimens brutalitet”.
Frågan får tio sekunder i en film på 100 minuter. Sedan berörs den inte mer. I Waad al-Khateabs Aleppo ser vi istället bilder på jublande människor och barn som gör segertecknet, och hon säger: ”I upprorets Aleppo levde vi i ett fritt land.”
Sommaren 2016 åker hon tillsammans med Sama och sin man och hälsar på familjen i Turkiet. Då inleder regeringssidan sin slutoffensiv för att återta östra Aleppo. Paret vill återvända till varje pris. De lyckas ta sig tillbaka via en smal stig genom frontlinjen. Med Sama hängande i en babybjörn på magen säger Hamza:
”Vi ska till Aleppo, för att det har gått fem år sen kampen började med de fredliga protesterna. Vi har alla spelat en viktig roll i att försvara rättvisan mot förtrycket…”
Det är häpnadsväckande att kulturskribenterna utan minsta invändning köper paret al-Khateabs berättelse. Vore det inte intressant att ställa frågan vad det är för rättvisa och frihet de talar om?
Alla med minsta kunskap om Syrien vet att de ”islamistiska extremisterna” inte ”försökte ta över” utan var den dominerande kraften i östra Aleppo, och så hade varit det från start.
Det rapporterades i New York Times redan i april 2013. ”Inte någonstans i det rebellkontrollerade [norra] Syrien finns det en sekulär väpnad styrka att tala om”, skrev tidningens utsände Ben Hubbard. Han konstaterade, utifrån vad han sett på plats, att den starkaste kraften i Aleppo var det terroriststämplade Jabhat al-Nusra.
Det här är en viktig pusselbit för att förstå den verklighet där Till min dotter utspelas.
Jabhat al-Nusra, al-Qaidas syriska gren, har sitt ursprung i samma organisation som terrorsekten Islamiska staten (IS). al-Nusras grundare, Abu Mohammad al-Jolani, var under sina år i Irak en av IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadis nära medarbetare.
Hur trovärdigt hade paret al-Khateabs tal om rättvisa och frihet blivit om det i filmen framgått att deras ”fria” Aleppo styrdes av en tidigare stridskamrat till den fruktade IS-ledaren?
Jag vill avslutningsvis ge ett lästips till alla de som hyllat Till min dotter.
Patrick Cockburn, skribent på brittiska Independent, publicerade i februari 2017 en mediekritisk granskning under rubriken Vem levererar nyheterna? Texten är en svidande kritik mot hur striden om Aleppo hösten 2016 skildrades.
Cockburn menar att ett av de främsta skälen till den bristfälliga rapporteringen är att västmedierna i hög utsträckning hade ”outsourcat” sin nyhetsbevakning till partiska källor. I klartext: Den syriska rebellsidan – ofta i form av till synes neutrala journalister, människorättsaktivister eller Vita hjälmar – levererade materialet, västmedier publicerade.
Waad al-Khateabs Alepposkildring följer samma mönster.
Till min dotter har fått enormt mycket uppmärksamhet och många tittare världen över. Det lär den få även i Sverige. Alla som har bibliotektslånekort kan streama den gratis på cineasterna.se.
Se gärna filmen, men gör det med vetskapen om att den är en partsinlaga i ett pågående propagandakrig.