Andelen människor över 65 år har ökat i Sverige sedan mitten av
1800-talet. Ökningen kommer att fortsätta några årtionden till innan
det sedan blir en minskning av andelen äldre.

– Vi har redan tillryggalagt två tredjedelar av den demografiska
(befolkningsmässiga) förändring vi kallar en bomb. Så det vi har kvar
är alltså en liten del.

Analysen kommer från Lars Tornstam i Uppsala, professor i sociologi med
inriktning mot äldre människor. Han har bland annat sett på Statistiska
Centralbyråns, SCB, statistik från 1750 till idag och även på dess
prognoser fram till 2050.

Försörjningsbörda

Med försörjningsbörda menar man hur många människor varje arbetsför
måste försörja. I Sverige har dennas storlek varit konstant cirka 1,7
sedan statistiken började föras. Det innebär att förutom sig själv
försörjer varje arbetsför i genomsnitt 0,7 av de unga och gamla.

– Vi ser att visst är det så att andelen 65-åringar och äldre ökar. Men
det intressanta är att den grupp som ska försörja oss, de i
yrkesverksam ålder, är i stort sett samma andel genom åren.

Försörjningsbördan har varit konstant helt enkelt därför att även om
andelen äldre växer, så minskar andelen barn. Sedan 1750 har ungefär 60
procent av befolkningen i Sverige varit mellan 15-64 år. Så kommer det
också att bli de kommande årtiondena.

• Men börjar folk verkligen jobba när de är 15?

– Om det var sant på stenåldern så är det inte sant idag. Vi gör då om
statistiken och tänker oss att de som ska försörja är mellan 20-64 år.
Mellan 1976 och 2020 ändras då försörjningsbördan från 1,74 till 1,78.
Så visst, en liten ökning men knappast någon bomb, säger Lars Tornstam.

Marginella förändringar

SCB har i sin senaste rapport om Sveriges befolkningsutveckling gjort
en prognos ända fram till år 2050. Enligt den blir 20-64 åringarnas
försörjningsbörda 2050 drygt 1,8 och är då sjunkande.

Dessa mindre förändringar blir marginella om man i de
samhällsekonomiska beräkningarna även tar med
produktivitetsutvecklingen. Samma försörjningsbörda som vi idag klarar
med lätthet kändes säkert tung för 100 år sedan. Och när det gäller
produktivitetshöjning ligger ju Sverige i världstopp.

Att göra sådana beräkningar har inte varit Lars Tornstams uppgift, men han anser att de är viktiga:

– När jag gjort en redogörelse av demografin (befolkningsutvecklingen)
så har vi fullständigt bortsett från en rimlig och förutsebar
produktivitetsökning inom en rad områden i framtiden.

Någon hotande demografisk bomb tror alltså inte Lars Tornstam på, men för en del av samhället ser han en fara.

• Hur blir det med arbetskraft till vård och omsorg?

– En prognos visar ett tilltagande glapp mellan tillgång och
efterfrågan på arbetskraft inom just omsorgsområdet. Men det är inte
ödesbestämt. Vi har alla möjligheter att påverka det här.

– Om det nu är så att vi behöver mer folk inom de här områdena, så får
vi väl se till att skapa incitament för att få dem dit. Med löner, med
utbildningsprogram och vad vet jag.

Problemets kärna

Lars Tornstam resonerar också om hur många av dem som ska försörja som
verkligen kommer att vara i arbete. Om hur arbetslöshet, deltidsarbeten
och improduktiva sysslor som militärtjänst kan tänkas påverka den
kommande försörjningsbördan.

Vad hans undersökningar har visat är att här ligger problemets kärna.
Det handlar inte om andelen äldre i befolkningen, utan om vilket slags
samhälle vi ska ha. I vilkas intresse produktionen ska styras och om
hur humant Sverige får vara. För råd, det kommer vi att ha.

Proletären 22, 2007