Murbräckan är den höga ungdomsarbetslösheten.
Först ut var centerns Maud Olofsson. På DN-debatt föreslog hon att alla upp till 26 års ålder ska kunna anställas enligt ett särkilt ungdomsavtal, vilket innebär att dessa ungdomar ska kunna sägas upp med omedelbar verkan under två års tid.
MUF mest extrema
MUF:s Johan Forsell är som vanligt mest extrem och föreslår en ”frizon” för alla under 30 års ålder. Tillsammans med Timbros Johan Norberg vill han ha: ”En zon utan skatter, avgifter och regleringar, där avtalsfrihet råder.”
Även om GP:s ledarsida tvingas konstatera att Forsell och Norberg går väl långt, så skriver man ”Men helt fel tänkt är det inte. Ett dåligt betalt och osäkert jobb är nästan alltid att föredra framför en dåligt ersatt, men säker arbetslöshet.”
Just de två valen ställs många ungdomar idag inför, att vara arbetslös eller ta ett dåligt betalt och osäkert jobb. I december 2005 var ungdomsarbetslösheten 10,9 procent enligt SCB. Den riktiga siffran torde vara mycket högre, då många ungdomar är satta in någon form av åtgärd eller har helt enkelt inte registrerat sig hos arbetsförmedlingen. Det är inte heller ovanligt att ungdomar börja studera som ett sätt att försörja sig när de istället vill ha ett arbete.
Tillfälliga anställningar
De senaste åren har olika tillfälliga anställningar ökat dramatiskt, och det är framförallt ungdomar som tvingats arbeta under dessa anställningsformer. Enligt högerns resonemang skulle då ungdomsarbetslösheten minskat, eftersom det ska ha blivit lättare för företagen att anställa ungdomar. Så är inte fallet, utan tvärtom har ungdomsarbetslösheten bara ökat.
Ungdomar önskar att få trygga anställningar precis som äldre, inte tillfälliga jobb som man inte vet om man har kvar från den ena dagen till den andra. Pressen att jämt vara tillgänglig blir ännu högre för alla som är helt beroende av att få timmar eller vikariat för att klara ekonomin.
Nej, det är inte arbetsrätten som står i vägen för sänkt arbetslöshet, inte för ungdomar eller för någon annan heller. Det finns mängder av arbete att utföra i Sverige, både i privat och offentlig sektor. Problemet är att de som har pengar inte vill betala för detta arbete.
Pengar saknas inte
I Dagens Industri står att läsa att Hennes & Mauritz ägare Stefan Persson i år kammar hem 2866 miljoner kronor i utdelning på sina aktier, pengar som H&M alltså inte finner lönt att investera utan som istället går till att öka på Stefan Perssons redan jättelika förmögenhet. Sammantaget delar bara börsbolagen i år ut 170 miljarder kronor till sina ägare, ett svårslaget rekord.
Det är helt enkelt inte pengar som saknas. Utan en politik för att använda de pengar som finns till investeringar och därmed till att skapa fler jobb.
PÄR JOHANSSON
Proletären 10, 2006
