PR före allt annat
Analysgruppen utgör kärnkraftlobbyns vetenskapliga alibi vad gäller säkerhetsfrågor. Deras roll är att lugna allmänheten och de grundades som en följd av Tjernobylolyckan. De beskriver själva hur: ”Huvuduppgiften är att sammanställa och analysera fakta kring frågor som kommer upp i samhällsdebatten med anknytning till reaktorsäkerhet, strål-skydd, radiobiologi och riskforskning.”

I sin verksamhet vänder man sig både inåt och utåt: Inåt samlar man information till Kärnkraftlobbyn om vilka grupper som är särskilt negativa till kärnkraften.

Utåt är man den organisation som sprider ett vetenskapligt skimmer över kärnkraften i allmänhet genom den uttryckliga målsättningen att delta i samhällsdebatten.

Men hemsidans propagandafoto på ett gulligt rödmålat båthus med ett kärnkraftverk i bakgrunden avslöjar deras verkliga syfte: De är en förtrupp som bereder vägen för den ohöljda kärnkraftlobbyn.

”Vetenskapliga”
Kärnkraftlobbyn omfattar kärnkraftföretagen Vattenfall och EON med hel- eller delägda dotterföretag och fonder. Gemensamt för dem alla är att de strävar efter att framställa sig som mycket vetenskapliga och framställa kritikerna som oseriösa.

I själva verket har kärnkraftföretagens tillkortakommanden varit så omfattande att den statliga myndigheten Kärnavfallsrådet känt sig tvungen att offentligt redovisa deras brist på vetenskaplighet.

Frågan hur och var kärnavfallet bör slutförvaras ska lösas av SKB, Svensk Kärnbränslehantering AB, vilket alltså inte är någon statlig myndighet – utan ett privat företag som ägs av kärnkraftföretagen. Kärnavfallsrådet beskriver hur SKB steg för steg gett avkall på normala vetenskapliga kriterier i denna granskning:

”Undersökningarna kom att mötas av en ökande misstro bland de boende i områden där provborrningar gjordes. Protester förekom och i bla Kynnefjäll och Almunge kunde därför inte undersökningarna genomföras. SKB avbröt typområdesundersökningarna 1985 och övergick till att gå igenom redan befintliga data om den svenska berggrunden. /…/ Från att ha bedrivit en mer teknik- och vetenskapsorienterad ’platsvalsprocess’ började SKB i början av 1990-talet att lägga större vikt vid de närmast berörda medborgarnas synpunkter. /…/ Förnyade kontakter mellan SKB och de kommuner där det redan pågick kärnteknisk verksamhet ledde från mitten av 1990-talet till att förstudier kunde genomföras dels i Nyköpings, Oskarshamns och Östhammars kommuner, dels i tre grannkommuner till dessa”.

Kortsiktighet
Man valde således bort vetenskapliga urvalsmetoder för att istället fokusera på allmänhetens bild av företaget. Ett ganska typiskt beteende för ett privat företag som i valet mellan vetenskaplighet och företagets image inte alltid väljer vetenskapligheten.

Nu har SKB:s undersökningar lett till att Östhammars ska bli slutförvarsplats. Eller, rättare, man valde bort att undersöka alla andra kommuner än Östhammar och Oskarshamn. I Östhammar och Oskarshamn var nämligen majoriteten av befolkningen positiv till slutförvar. Eller, rättare, man vill ha arbetstillfällen och har redan kärnkraftsverk.

Uppgiften att hitta bästa platsen för ett tusenårigt slutförvar förvandlades således till en kortsiktig pr-fråga.

Kärnkraftslobbyn satsar stort på yngre
Young Generation är ett globalt nätverk som utför lobbyarbete för kärnkraftsindustrin. Också statliga svenska myndigheter ingår i nätverket.

För 15 år sedan, 1994, samlades ett antal äldre herrar i svenska kärnkraftbranschen. De skulle snart gå i pension och kärnkraftföretagen behövde föryngra sina mäktiga nätverk. Initiativtagare till mötet var Jan Runermark, vd på ABB Atom.

Målsättningen var att nå yngre inflytelserika forskare och tekniker genom en helt ny sorts nätverksbyggande. De lyckades över förväntan. Deras skapelse Young Generation är nu del i ett globalt nätverk med deltagare från över 50 länder!

Mest problematiskt är att de statliga myndigheterna Statens Strålskyddsinstitut och Statens Kärnkraftinspektion ingår i nätverket Young Generation – tillsammans med de företag de förväntas granska!

Man strävar alltså att låta unga medarbetare från de statliga kontrollmyndigheterna nätverka tillsammans med kärnkraftslobbyn. Och när vi snackar nätverksbyggande är det inte en fika på McDonalds vi talar om: 2006 fick en grupp åka till Japan. Enligt deras egen rapport så hade man rätt kul: ”Den efterföljande veckan valde de flesta i gruppen att stanna kvar i Japan för att ha semester tillsammans.”

Nätverksbyggande
Det är viktigt att poängtera att själva nätverksbyggandet är huvudmålet med Young Generation. Detta anges uttryckligen som första punkt på Young Generations egen lista över målsättningar.

Den kanske viktigaste deltagarorganisationen Vattenfall medger dessutom öppet att: ”Young Generations främsta mål är att ge medarbetare, upp till och med 35 år, inom kärnkraftbranschen i Sverige en möjlighet att skapa nätverk.” Ett nätverk som alltså inkluderar även de som ska granska kärnkraftverken…

Young Generation handlar inte bara om rent tekniska aspekter – utan inkluderar även medieträning för att framställa kärnkraften så positivt som möjligt. Förra året var titeln på en av kurserna

”Kärnkraft i Europeisk Media” och Vattenfall beskriver lyriskt samarbetet med den övriga europeiska kärnkraftlobbyn:
”Forsmarks Michael Åkman är deltagare i gruppen ”Kärnkraft i Europeisk media – förtroendet för kärnkraften”, berättar att gruppen ska ta reda på hur opinionen i kärnkraftsfrågor påverkas av hur information kommuniceras.

Härnäst bär det av till London för att intervjua kommunikationschefen för NIA, Nuclear Industry Association, som arbetar med lobbyverksamhet inom kärnkraftsbranschen i Storbritannien. Veckan efter åker gruppen till Prag och därefter till Paris för även se hur de arbetar med frågan.”

Notera att Vattenfall själv använder ordet ”lobbyverksamhet”; när de beskriver sina samarbetspartner. Det är inte min illvilliga tolkning av en mångtydig text. Här talar man klarspråk på ett sätt som är ovanligt i den annars försiktiga kärnkraftbranschen: Young
Generation handlar om nätverksbyggande och lobbyverksamhet. Det handlar om att skaffa kontaktnät mellan företag och in i statliga kontrollmyndigheter. Det handlar om hur man ska påverka politikerna och den allmänna opinionen.

Inte oberoende
Det Europeiska kärnkraftsamarbetet Euronuclear uppger att svenska Young Generations ”parentorganisation” – föräldraorganisation – är Swedish Nuclear Society: Sveriges Kärntekniska Sällskap SKS.

Vid en närmare granskning visar det sig emellertid att detta inte är något oberoende forskningsorgan. Generalsekreteraren för Sveriges Kärntekniska Sällskap Martin Luthander och SKS kontaktperson Tomas Hernell är båda anställda på Vattenfall – Sveriges största ägare av kärnkraftverk! Det hindrar inte att regeringen använder SKS som en remissin-stans i kärnteknikfrågor.

Lobbyn styr kärnkraftsmotståndares statsbidrag
Varför är inte längre kärnkraftsmotståndet en folkrörelse? Varför granskar man numera inte kärnkraftindustrin ur ett maktperspektiv?

Kan det bero på att företrädare för kärnkraftslobbyn sitter med i den statliga styrelse som bestämmer om statsbidragen till miljörörelserna?

Vad har hänt med miljögrupperna? Generellt kan man säga att deras engagemang har gått från folkbildning till försök att genom lobbying påverka företag och politiker. Därmed blir frågeställningarna alltmer tekniska och ekonomiska, men mindre maktkritiska. De är inte längre en folkrörelse.

För att göra sig förstådd hos kärnkraftföretagen vill man använda samma språk som de man ska granska. Granskningen blir mer en dialog. SKB är tvingad till dessa ”samråd” enligt miljöbalken.  Men någon verklig makt har de granskande miljöorganisationerna inte.

De tvingas förlita sig på argument och letar därför gärna efter sådant som SKB lyssnar på. Maktkritiska argument tillhör inte denna kategori.

Kärnkraftsmotståndarna är organiserade i olika grupper som samarbetar. Under paraplyorganisationen MKG, Miljöorganisationernas Kärnkraftsgranskning, samordnas Naturskyddsföreningen, Naturskyddsföreningen i Uppsala län, Naturskyddsförbundet i Kalmar län, Fältbiologerna och OSS – Opinionsgruppen för säker slutförvaring i Östhammar.

Kontroversiellt?
MKG finansieras genom statliga Kärnavfallsfonden med 1,9 miljoner kr. Även MILKAS, Miljörörelsens Kärnavfallssekretariat, grundat av Folkkampanjen mot kärnkraft-kärnvapen och Miljöförbundet Jordens Vänner i samarbete med Gröna Kvinnor får pengar från Kärnavfallsfonden: 895000 kr.

Varför är då detta kontroversiellt? Jo, i styrelsen för Kärnavfallsfonden återfinns representanter för kärnkraftlobbyns giganter: Jan Hedendahl, investment controller i Vattenfall som är huvudägare i Forsmarks kärnkraftverk, och Hans Borgström, finansdirektör i EON som bland annat äger Oskarshamns kärnkraftverk.

Tillsammans äger Vattenfall och EON dessutom kärnkraftverken i Barsebäck och Ringhals. Miljöorganisationerna ansöker alltså om pengar hos en fond där styrelsemedlemmar jobbar för de ledande inom kärnkraftlobbyn.

Miljöorganisationerna ser säkert sig själva som mycket kritiska och skulle antagligen bli upprörda av att utpekas som anpassliga. Men samtidigt är det svårt att bortse från det direkta ekonomiska beroendet. För några decennier sedan, när kärnkraftdebatten var som hetast och medvetenheten bättre, skulle ett sådant beroende nog betraktats som politiskt omöjligt.

OLOF RYDSTRÖM
Proletären nr 47, 2009