Sedan två månader har Israel blockerat alla humanitära hjälpsändningar till Gaza. Svälten är nu ett faktum. I detta läge gjorde Ship to Gaza och Freedom Flotilla Coalition det enda mänskliga, de försökte bryta Israels blockad och föra in nödproviant till den hungrande palestinska befolkningen.
Men försöket misslyckades. Deras båt The Conscience – samvetet – attackerades av två drönare på internationellt vatten utanför Maltas kust. Att båten inte förliste eller att ingen ombord dog är ren tur.
Att attacken utfördes av Israel är fastställt. Redan samma dag rapporterade CNN att israeliskt militärflyg av typen Hercules hade lyft mot Malta på eftermiddagen innan attacken. Flygradar visade att det aldrig landade på ön. Istället gjorde planet upprepade passager på låg höjd över det område där The Conscience befann sig strax innan drönaranfallet på Ship to Gazas båt.
Trots de uppenbara bevisen har Israel inte tagit på sig dådet officiellt men israelisk högerpress skryter öppet om att Israel ofta ”genomför hemliga operationer utanför landets gränser”. Det är inte heller första gången som Israel angriper båtar på internationellt vatten. 2010 bordades och besköts båtarna i Freedom Flotilla när de försökte bryta blockaden av Gaza – och tio turkiska Palestinaaktivister på Mavi Marmara sköts ihjäl av israeliska soldater.
Idag är Israels upprepade brott mot folkrätt och krigslagar så omfattande och brutala att ett simpelt piratdåd inte längre får någon att höja på ögonbrynen. Efter ett och ett halvt år av brutalt folkmordskrig börjar även europeiska politiker att dra öronen åt sig.
”EU och hela världssamfundet måste vakna, det vi ser i Gaza är en skam”, sade Belgiens utrikesminister Maxime Prevot till Sveriges Radio när EU:s utrikesministrar samlades i Polen för att, som SR skriver, bland annat ”diskutera kriget i Gaza och den svåra humanitära situationen där” (läs: Israels pågående folkmord). Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard är försiktigare i sin kritik och menar att Israels planer på att etniskt rensa Gazaremsan är ”oacceptabla”.
Att fler EU-länder börjar tröttna på kommissionens och Ursula von der Leyens okritiska stöd till Israels krigsbrott är på tiden. Men när mötet var slut var det politiska stödet till Israel fortfarande intakt. Frågan om att säga upp handelsavtal med Israel sköts upp och de enda sanktioner ministrarna kunde enas om var att de mot Ryssland skulle fortsätta.
Att protesterna mot Israels folkmord börjar ge effekt syns tydligare utanför den europeiska politikens maktcentrum. Förra veckan hade den norska fackliga centralorganisationen LO kongress. Med förkrossande siffror 240 mot 69 röstade ombuden för att LO ska verka för bojkott av Israel om landet inte avvecklar sin olagliga ockupation innan september – ett krav som FN ställt.
Det innebär att norska LO ska ta initiativ till en internationell ekonomisk bojkott av Israel men också att LO ska arbeta för att den norska oljefonden, med ett förvaltat kapital på nästan 20.000 miljarder norska kronor, ska deinvestera från Israel. Enligt LO har fonden investerat i minst 47 olika företag som upprätthåller ockupationen.
Beslutet på LO-kongressen ger ny kraft åt en internationell bojkottrörelse och politisk legitimitet åt de fackliga gräsrötter som på vårens svenska fackkongresser lagt liknande förslag. Ska omvärlden börja pressa Israel att upphöra med sitt folkmord och sin ockupation är det arbetarrörelsen och solidaritetsrörelsen som måste driva det kravet tillsammans.
Svenska politiker och media är inte intresserade av att diskutera hur folkmordet i Gaza ska stoppas. Istället har diskussionen kommit att handla om den påstådda antisemitismen inom palestinarörelsen i allmänhet och Vänsterpartiet i synnerhet.
Det är inget nytt fenomen. Med ljus och lykta försöker de smutskasta palestinasolidariteten och därmed tysta kritiken av Israel. Så har imperialismens försvarare alltid fördömt antikolonial och antiimperialistisk kamp. Det tragiska är att även delar av vänstern deltar i häxjakten.
I ”oberoende socialistiska” Flamman förklarar Leonidas Aretakis splittringen inom Vänsterpartiet med att det är en ideologisk konflikt mellan ”klassisk antiimperialism” – som ger ovillkorligt stöd till ”terrorgruppen” Hamas – och ”demokratisk socialism” – som säger att civila offer aldrig får vara måltavlor.
Det är en analys som inte bara är grund, utan också falsk. Vänsterpartiets agerande handlar inte om att värna civila offer. Det handlar om att Vänsterpartiet vill uppfattas som anständigt och regeringsdugligt, och det kan de bara uppfattas som om de sluter upp bakom imperialismen och västmedias bild av Gazakriget.
Vänsterpartiet har de senaste åren uteslutit medlemmar på allt lösare grunder. Det spelar inte längre någon roll vad det är som har delats eller sagt. Eller om personen i fråga gjort allt som den krishanterande partiledningens bett om. Vänsterpartiet har blivit ett parti som ursäktar sig, tar avstånd och ber om lov. Varje gång partiledningen viker sig blir anklagelserna mer intensiva.
Redan inför förra valet sa Nooshi Dadgostar att hon inte hade några röda linjer i kommande regeringsdiskussioner. När ministerposter hägrar är Vänsterpartiet villiga att retirera från varje politisk position. Det kan aldrig vara en framgångsväg för ett socialistiskt parti.
För vår del är den röda linjen tydlig. Vi vägrar be om lov. Vi vägrar komma med pekpinnar till en antikolonial motståndskamp. Kommunistiska Partiet stödjer det palestinska motståndet på dess egna villkor. Det borde vara den enda rimliga hållningen för såväl antiimperialister som demokratiska socialister.
