Kommentar: Israelisk statsterror på industriell nivå

För varje vecka visar israelerna allt tydligare för världen att vad de sysslar med i Gaza är ett rent folkmord.

Ändå står de västerländska uppbackarna där och hummar och vägrar erkänna vad det är som pågår. Samtidigt som de hjälper Israel genomföra det mest systematiska och brutala övergrepp på en grupp människor, utfört av en välsmord statsapparat, sedan nazisternas illdåd.

Förra veckans massaker på de hungrande i norra Gaza borde inte kunna lämna någon i tvivel. De israeliska soldaterna sköt rakt in i en folkmassa som var desperat efter mat – eftersom den blodtörstiga ockupationsmakten inte bara bombar ihjäl palestinierna, utan med västländernas stöd förvägrar dem förnödenheter.

Och så adderades ytterligare drygt hundra offer till de fler än 30.000 som slaktats av Israel under de snart fem månader som det senaste så kallade kriget mot Gaza pågått.

Många, många runtom i världen ser det också med öppna ögon. Inklusive ledande politiker.

”Medan de bad om mat dödades fler än hundra palestinier av Netanyahu. Det här kallas folkmord och påminner om Förintelsen, även om världens makter inte vill erkänna det”, skrev Colombias president Gustavo Petro på sociala medier efter slakten.

Men inte så på våra breddgrader. För de styrande politikerna i Sverige och de flesta andra västländer spelar det ingen roll att massakern följdes av en rapport från Euro-Med Human Rights Monitor som visar hur Israels armé systematiskt kör över levande och redan oskadliggjorda personer med militärfordon. 

De tyska fascisternas arvtagare ser till att lägga de bakbundna och avklädda palestinierna på asfalt, inte grus, innan de kör över dem från fötterna och upp – för att tillfoga offren så mycket lidande som möjligt medan de fortfarande lever. 

Det borde inte finnas någon enda människa som försvarar den folkmördarstat som utför detta, men ändå gör det det. Och så har det alltid varit, det har alltid funnits de som av olika orsaker väljer att heja på den översittare som har övertaget.

Av bekvämlighet, rädsla för att bli av med sina egna relativa privilegier eller av starkare ideologiska övertygelser. 

Israel representerar de vitas överhöghet i regionen över de mörkare araberna, och då spelar det mindre roll för sådana som Richard Jomshof – som twittrade Good hunting! till den israeliska armén – att de egentligen inte gillar judar heller. De israeliska högerextremisterna påminner åtminstone mer om dem själva – och hatar islam och muslimer lika mycket.

Vad gäller folkmordskollaboratörer som Ulf Kristersson och Tobias Billström handlar det inte om ras. Åtminstone skulle de inte erkänna det för sig själva. 

Där handlar det om att stå på samma sida som USA, som själva inte är helt bekväma med den frenesi som Washingtons utpost i Mellanöstern har ihjäl palestinier. Men inte så obekväma att de tvingat Israel avbryta attacken på Gaza för att släppa in nödhjälp.

Nej, USA har tre gånger lagt veto i FN:s säkerhetsråd mot en vapenvila. Men för att se ut som om de försöker lindra situationen de själva är ansvariga för släpper USA nu bisarrt nog matpaket från flygplan över Gaza. I pauserna – när inte USA-tillverkade israeliska plan släpper USA-tillverkade israeliska bomber över Gazas barn, vill säga.

Melanie Ward, ansvarig för Medical Aid for Palestinians, är en som inte är imponerad av det amerikanska skådespelet.

– Istället för att släppa paket från himlen, varav en del hamnar i havet eller utanför Gaza och som de mest utsatta inte får tag på i vilket fall, borde USA, Storbritannien och andra se till att Israel omedelbart öppnar alla vägar in till Gaza för nödhjälp och hjälparbetare. Bara säker och ohindrad tillgång för hjälp och hjälparbetare, ett stopp för belägringen och ett omedelbart eldupphör kan stoppa svälten i Gaza.

Ward har rätt. Petro har rätt. Miljoner och miljoner människor över hela världen som sympatiserar och solidariserar sig med Palestina har rätt. Sedan får vi se hur snart vi också får rätt i praktiken.

En sak är säker. De som försvarar Israels folkmord idag är på samma sida av historien som nazisternas sympatisörer var på 1940-talet, och förespråkarna av Sydafrikas apartheid på 1980-talet – som idag alla hyllar den Nelson Mandela som de hatade när det begav sig.

Här är en billig spaning för ett eller två decennium framåt i tiden, när den rasistiska apartheidstaten Israel inte längre existerar: Inte en enda av dess sympatisörer idag kommer att vilja erkänna att de var det.