Kajsa Ekis Ekman: ”Den riktiga vänstern är materialistisk”

– Varför frågar alla om hur man lockar människor? Samhällsproblem löser man genom en objektiv och självständig analys. Vill du förändra samhället eller ”locka folk”?

Knappt har jag hunnit sätta mig vid bordet på café Kaffein i Högdalen Centrum förrän Kajsa Ekis Ekman sågar frågan jag nämnt i förbifarten – varför vänstern inte lyckas locka till sig fler arbetare. Att vända kappan efter vinden är inget för Kajsa Ekis Ekman.

Allt började i den utomparlamentariska vänstern, med antifascism, aktioner mot Shell och Göteborgskravallerna 2001. 

– Man var inte medlem på den tiden. Vi var en del av en brokig rörelse. På helgen var det liksom ”Vad händer? En blockad!” När man väl dök upp så bara ”vad protesterar vi emot?”. Det var lätt och roligt att vara aktiv. Efteråt har jag tänkt att det ju finns nackdelar med den lösa organiseringen. Man kan ju inte riktigt avskaffa kapitalismen med den...

Som författare och journalist skriver Kajsa Ekis Ekman om allt från Latinamerika till feminism, Grekland och antikapitalism. Frågan om vilket ämne som ligger henne närmast avfärdar hon också.

– Jag skriver inte om frågor för att jag ”brinner” för dem, utan för att ingen annan gör det. Ingen skrev om militärkuppen i Bolivia. Okej, Proletären kanske, men till och med Dagens ETC har ju Lars Palmgren som skrev att, nä, det var ingen kupp.

– Folk tror att jag som journalist skriver om ämnen för att jag bryr mig, men det är mitt jobb! Vi hjälps alla åt med att bygga samhällsdebatten, jag ser vad som inte är gjort, någon analys eller vinkel som inte någon tagit i, så väntar jag och kollar om någon skriver och gör ingen det då gör jag det själv. Det behöver inte vara den viktigaste, den viktigaste kanske redan är gjord. 

Din senaste bok, Om könets existens, väckte en del debatt. Blev reaktionerna som du hade förväntat dig?

– Jag har inte satt mig in i det och det intresserar mig inte. Jag kan inte påverka vad folk tycker.

Men du deltog ju ändå i debatten om boken efteråt?

– Jag blev tvingad för att RFSL publicerade en feg pamflett! De vet ju att de kritiseras i boken för att dölja riskerna med behandling av ungdomar med könsdysfori. Men istället för att hantera den kritiken gick de ut och anklagade mig för faktafel som jag sedan fick gå igenom och kunde konstatera inte var fel. Men det var ett smart grepp av dem, för då undvek de den ideologiska debatten.

I boken Om könets existens ifrågasätter Kajsa Ekis Ekman behandlingen av unga med könsdysfori och den nya synen på kön, som bygger på självdefiniering istället för medfödd könstillhörighet. Det ledde till starka reaktioner.

– Jag menar att det är tre grupper som drabbas av den här ändrade synen på kön. Kvinnor, homosexuella och transpersoner. Det är synd att delar av vänstern övergett den materialistiska synen på verkligheten.

Men är frågan verkligen så stor? Det är ju fortfarande en rätt liten grupp...

– Varför blev alla så arga då? Tror man att detta bara handlar om transpersoner har man inte fattat vad jag menar. När man ”problematiserar” ordet kvinna och säger att vi ska heta livmoderbärare eller menstruatörer omöjliggör man kvinnokamp.

– Man försöker döpa om oss till cis-kvinnor och göra oss till något slags privilegierad grupp. Och att den mest förtryckta kvinnan skulle vara den som är född med en penis. Sorry, men jag köper inte den skiten. Och det gör ingen annan heller! Men de låtsas för att de inte vill ta en massa skit. 

Hur ser du på den feministiska rörelsen i Sverige idag?

– Den lever på gamla lagrar. Man tror att det är så bra i Sverige. Vi hade viktiga reformer på 80- och 90-talet men sedan dess... Kolla till exempel på Frankrikes sexköpslag. Den är mycket bättre än Sveriges. Alla kommuner måste erbjuda hjälp till kvinnor i prostitution. Man skriver in det i hela landets nationella värdegrund! Här är det bara en liten paragraf om att man inte får köpa sex. 

– Anmäler du kvinnomisshandel i Spanien så går det upp i domstol inom 24 timmar och det blir ett kontaktförbud. Boom! Här kan det ta ett år innan polisen är färdig med sin utredning. Vi måste catcha upp. Starta fler organisationer. Men det har kommit lite nytt blod på senare år, med kvinnostrejker och MeToo som var skitbra.

Feministiskt initiativ då?

– Det är väl inget att prata om? Man ska inte sparka på lik.

Om diskussionen om kön präglas av idealism, hur är det då med klass? 

– Folk säger att det inte pratas om klass men det stämmer inte. Vi har ett samhälle som är helt fixerat vid klass. Medelklassen är si och så, det är arbetarklass att dricka svart kaffe, medelklass att dricka latte... Det är idealistiska termer där man, precis som i frågan om kön, gör klass till en identitet istället för en position i ett samhälle. Vad det inte pratas om är det objektiva klassamhället och människors villkor. Vilket inte har något att göra med beteende, utan vilka förutsättningar, vilken lön och vilken roll du har. Vilken möjlighet till avancemang och hur länge du lever. 

– Arbetarklassen kallas omväxlande för utsatt grupp, lågutbildade, marginaliserade, sårbara och typ allmänna hjon. Arbetarklassen får nöja sig med förklenande epitet. Till syvende og sist handlar det om att ta ifrån arbetarklassen dess centrala roll i produktionen. Och därmed tar man bort agensen och stoltheten. 

Socialdemokraterna är på väg att tappa sin roll som störst bland LO-arbetare, till Sverigedemokraterna. Varför röstar arbetare på SD?

– Det finns så många faktorer. Det har dels med Socialdemokraterna att göra, och den kamp de övergett. Dels har det med EU-medlemskapet att göra. Dels har det med Sverigedemokraternas strategi att göra. Man kan heller inte säga att de inte är rasister. Det är klart en massa människor är rasister. Det var de förut också men då hade de ingen politisk kanal. 

Det går inte att skilja frågan om Sverigedemokraternas framväxt från de förändringar som skett på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och i integrationspolitiken. Politiken har övergett samhället, menar Kajsa Ekis Ekman.

– Före 2008 hade vi den positiva högern, som sade ja till EU, ja till allt, allt blir bättre, kapitalismen löser alla problem. Den kraschade i och med finanskrisen. Idag har den samlade högern anammat rasismen som bärande ideologi. De kan inte längre säga att vi lever i den bästa av världar så nu tar de istället sitt eget kaos, som Reinfeldt och gänget skapade, och använder det som argument för sin egen överlevnad. De genomgår en metamorfos där de på något sätt friskriver sig från ansvaret för att ha skapat kaoset. Men det är ju samma människor och samma väljare! Högern bytte kläder och bara ”nu ska vi in med militär”. Ni kan ju börja med att erkänna att det var ni som skapade allt det här! 

– Och sedan… då glömde vissa inom vänstern bort att det var vi som kämpade emot allt från början. Då säger de plötsligt att det inte finns några problem. De har övertagit den panglossianska idén om att allt är skitbra!

Vilka syftar du på då?

– Linda Snecker till exempel. Vänsterpartiets kriminalpolitiska talesperson. Vi har ju pratat om hur välfärden monteras ned i förorterna och varnat för precis det som händer nu. När högern nu säger att det är problem då reagerar delar av Vänsterpartiet med att säga att det inte är problem! Samma sak med EU. ”Oj, nu tycker fel personer att EU är dåligt, då kan inte vi tycka det”. Vad fan hände med att göra en självständig och verklighetsförankrad analys?

– Associera dig inte fram till ett ställningstagande! En objektiv analys av verkligheten har inget att göra med vad som lockar folk eller vad andra tycker. Det handlar om att gräva där du står. Prata med de inblandade. Gör ordentliga studier. Kom med en analys som funkar.

Vi kommer in på hur delar av vänstern präglas av idealism, det synsätt som menar att verkligheten är en produkt av tänkandet, snarare än tvärtom.

– Idealismen är ofolklig. Materialismen kommer alltid att vara folklig. De flesta kvinnor arbetar inom reproduktion på olika sätt. Där blir verkligheten tydlig. Du behöver byta blöjor på barn. Om du inte tar hand om hälsan dör du. Det blir konkret. När man arbetar inom produktion blir det också tydligt. Man sätter ihop en maskin, kör någonting, något påtagligt. Arbetar man inom reklam då är verkligheten inte lika påtaglig. Därför har idealismen fäste inom de grupperna.

Idéerna och våra tankar är en produkt av den faktiska verkligheten, av det ekonomiska samhällssystemet runt omkring oss. Men hur ser då detta kapitalistiska system ut idag? Är det samma kapitalism som under 1900-talet eller har den genomgått några stora förändringar? Har vi ens kapitalism?

– Jag fick en chock när jag pratade med Yanis Varoufakis, Greklands förre finansminister, för några veckor sedan. Han tycker inte vi har kapitalism längre! Jag bara ”What?”. Jag började garva! Nä, jag kan inte hålla med om det där. Har vi privat produktion? Ja. Är den för profit? Ja.

Alltså har vi kapitalism. Men kapitalismen har gjort sig extremt beroende av staten.

– Efter finanskrisen och efter corona har vi en kapitalism som inte kan klara sig själv. De flesta stora företag, och särskilt bankerna, har inte stått på egna ben sedan 2008. Men man ska vara försiktig med att säga att nyliberalismen är död. Johan Norberg håller visserligen käften men allt det som Milton Friedman sjösatte i Chile har vi ju kvar i Sverige.

Kajsa Ekis Ekman beskriver det som en förlängd kris, där kapitalismen haltar sig fram, pausat av pandemier, översvämningar och skuldkriser. Kommer systemet då att falla?

– Staten kommer att stötta upp systemet mer, ju svagare det blir. Men kommer vi att ta över ägandet och makten? Det beror ju på folket! Ibland verkar folk tro på tiden som någon slags egen kraft. Men ingenting sker mekaniskt. Var det inte så Nynningen sa?

Det är inte första gången i kapitalismens historia staten går in och stöttar upp systemet. Att deklarera kapitalismens slut, eller att den nu är kvalitativt annorlunda än tidigare ska man vara försiktig med.

– Det är som med boken Imperiet, av Hardt och Negri, som kom 2001. De sa att det inte fanns någon imperialism längre. Men sedan kom irakkriget...

Varför är det då så svårt att föreställa sig kapitalismens undergång?

– Varför skulle det vara svårt? Då har man ingen fantasi. Kapitalismen går ju under varje dag när du kommer hem, där det råder antingen feodalism eller kommunism beroende på vilket förhållande du lever i. Det finns massor av fickor i samhället som inte är kapitalistiska. Vänskap till exempel.

– Frågan är väl bara om systemet ska gå under i ett jävla brinnande kaos typ som i Libyen med gerillor som skjuter på varandra och maffiavälde. Eller på ett organiserat sätt.

Så vad tror du då om Sverige? Blir det organiserat eller kaos? Är du optimist eller pessimist?

– Jag är dialektiker. Det innebär att jag vet att historien alltid överraskar. Allting bär fröet till sin motsats. Vem hade kunnat föreställa sig att det skulle bli revolution i det outvecklade Ryssland? Vem hade kunnat tro att en uttalad socialist som Bernie Sanders nästan skulle bli president i USA?

Kajsa Ekis Ekman påpekar att det trots allt gått bra för socialdemokrater och vänsterpartier i Europa, som Syriza och Podemos.

Men det har ju inte gått så bra för de partierna sett till att de skulle förändra samhället…

– Men alltså vad förväntar man sig? De gör ju åtminstone någonting. När man är socialist ska man sprida kämpaglöd och hopp. Du är typ presstalesperson för en idé. Defaitism och pessimism är våra största fiender. Många företrädare för vänstern är sådana dystergökar som bara klagar på vänstern.

Men man måste väl kunna kritisera partier som Podemos och Syriza? De blir ju själva en del av nedskärningsapparaten och kapitalismen.

– Då får du väl klaga på just de partierna! Det är ju inne att säga att vänstern till exempel bara håller på med identitetspolitik eller att ”vänstern bla bla”. Men jag vägrar att säga så. Jag menar att det är jag som är vänster och de som tycker att kön inte finns, de är progressiva liberaler. Den riktiga vänstern är materialistisk, och därför kan jag inte ge bort det begreppet till mina fiender. 

Jag är ändå inte helt nöjd med svaret. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är ju medskyldiga till nedskärningarna. Socialdemokraterna är inte mycket mer än ett tomt skal och Vänsterpartiet har övertagit rollen som socialdemokratiskt parti.

– Ja men då får väl Kommunistiska Partiet överta Vänsterpartiets roll, det är bara att köra på.

Kajsa Ekis Ekman vill hellre prata om att arbetare måste organisera sig och att vänstern måste organisera arbetarklassen. Då kommer en del ideologiska problem inom vänstern rätta till sig av sig själva.

– I Proletären klagar ni ju till exempel på identitetspolitik, men där måste man skilja på frågan i sig och på vilket sätt det talas om den. Som rasismen. Den strukturella rasismen påverkar bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och dina chanser i samhället. Den leder till verklig diskriminering. Det är inte identitetspolitik. Men när vissa i medelklassen får tag i den frågan så gör de den till en fråga om bilder och symboler. 

Kapitalismen går ju under varje dag när du kommer hem, där det råder antingen feodalism eller kommunism beroende på vilket förhållande du lever i. Det finns massor av fickor i samhället som inte är kapitalistiska. Vänskap till exempel.

– Ett annat exempel är om du kämpar för en annan bild av förorten eller för att faktiskt förändra de materiella villkoren. Den progressiva liberala medelklassen kämpar för att förändra bilden, men många som bor i förorten kämpar för att förändra hur det faktiskt är. Och där kan det skära sig. För när du kämpar för en bättre bild, så kan du i värsta fall glorifiera något som inte är bra.

Idealism är kanske ett bättre begrepp än identitetspolitik. Återigen pratar vi om att en del av vänstern är idealistisk snarare än materialistisk.

– Framförallt i frågan om kön. Tycker de verkligen att kön inte existerar som materiell verklighet? Då kan man ju kasta bort hela feminismen. Och där är folk fega. Opportunister och rövslickare!

Inom vänstern?

– Inom hela samhället! De är överallt. Men opportunisterna hamnar i historiens grav. De väljer det korta framför det långa perspektivet. Det gör inte dem något att de har fel efter sin död. Jag tänker mer att jag kommer ha rätt efter min död. Tyvärr kommer jag inte vara där för att njuta av det. Men man får njuta på förhand.

Det gäller att hålla sig efter kompassriktningen, men inte heller fastna i sin analys, påpekar jag. Den materiella verkligheten kan ju förändras.

– Man måste checka av analysen med verkligheten. Så fort jag har skrivit om en fråga så vill jag att de berörda ska känna att ”yes, så här är det”. När en analys passar in på verkligheten säger det bara ”kling!”. När man läser postmoderna genusteoretiker så kan det vara intressant, visst. Men man får inte det här klinget som man får när man läser marxism.

Apropå opportunism, hur bör vänstern hantera frågor som migration och kriminalitet?

– Man måste skilja mellan migration och integration. Gängkriminalitet har inget att göra med migration, men det har med integration att göra. Och det går inte att särskilja från bostadspolitik, välfärdspolitik och skolpolitik. Gör en grundläggande analys. Varför det började, hur blev det så här. Men gör inte en analys grundad på association. ”De tycker si, då tycker vi inte si, eller de tycker så, och då tycker vi också så.”

Bostadspolitiken är en av de främsta orsakerna till den ökande gängkriminaliteten, menar Kajsa Ekis Ekman. När man började sälja ut kommunala bostadsbolag och ombilda till bostadsrätter fick vi förorter med hyresrätter och innerstadskärnor med bostadsrätter.

– Och därmed en segregering. Lägg till skolvalet så får du ett koncentrat av fattigdom på ett ställe och ett koncentrat av rikedom på ett annat. Jag tror inte något samhälle har gått igenom detta utan att få kriminalitet, så det kunde man räkna ut från början och det sade folkrörelserna i slutet på 90-talet, men högern lyssnade inte för det fanns inget samhälle enligt dem utan bara individer. Vi borde ha ett projekt som heter Nystart Sverige. Det ska handla om att vi ska ha full sysselsättning och lösa bostadskrisen. 

Problemet är att politiken avsagt sig makten över de viktiga sektorerna i samhället.

– Har du inte makten över arbetsmarknaden, skolorna eller bostäderna, eftersom de ägs privat, kan du inte göra något åt samhällsproblemen. Alla säger att de ska lösa problemen, men ingen kan för ingen vill ta kontroll.