Kampen mot kärnkraft och kärnvapen
Motståndet mot såväl kärnkraft som kärnvapen har funnits ända sedan USA släppte atombomberna över Japan 1945.
Den 6 augusti 1945 sprängde USA kallblodigt en atombomb över den japanska staden Hiroshima, och tre dagar senare släpptes en över Nagasaki. Aldrig tidigare hade människan kunnat släcka så många människoliv med en enda bomb. Idag skulle ett sådant dåd kallats för krigsförbrytelser, men då var tiden en annan, och tidningen Smålandsbygden beskrev det som ett ”sensationellt framsteg”.
Bland världens länder var stämningen annorlunda. När FN bildades ett par månader senare handlade den först antagna resolutionen om nedrustning av kärnvapen.
1957 bildades en överstatlig kontrollmyndighet inom FN, International Atom Energy Agency (IAEA). Att kärnkraft och atomvapen hör ihop är orsaken till att IAEA fortfarande kontrollerar kärnkraftsanläggningar runt om i världen.
Under 1950-talet var flera länder beredda att skaffa kärnvapen, däribland Sverige. Att svensk militär har varit och är för kärnvapen är inte förvånande, men även alla partier från Högerpartiet (Moderaterna) till Socialdemokraterna var aktivt eller passivt för.
Sveriges första atomreaktor byggdes 1954 och användes i första hand för forskning och utbildning. Därefter tog FOA fram ett hemligstämplat kärnvapenprogram som skulle omfatta hundra så kallade taktiska kärnvapen.
För att få tillgång till plutonium byggdes atomreaktorn Marviken, som även skulle producera el. Även en upparbetningsanläggning planerades.
Det blev den utomparlamentariska kampen som satte stopp för planerna. Ett stort antal kärnvapenmotståndare, bestående av kulturpersonligheter, akademiker och debattörer, gick samman och 1958 bildades Aktionsgruppen mot svensk atombomb (AMSA). Det socialdemokratiska kvinnoförbundet, under ledning av Inga Thorsson och utrikesminister Östen Undén, utgjorde navet i det interna socialdemokratiska motståndet mot svenska kärnvapen.
1968 stoppades det svenska kärnvapenprogrammet. Motståndet mot kärnvapen kunde segra därför att debatten fick god tid på sig, till skillnad mot dagens snabba beslut.
1980 genomfördes en folkomröstning om kärnkraften. Att alla tre alternativen innebar en avveckling av kärnkraft, fast i olika takt, berodde på att reaktorolyckan i Harrisburg hade skakat om även kärnkraftsförespråkarna. Riksdagen beslutade att alla planerade kärnkraftverk skulle få tas i drift för att sedan avvecklas till 2010, då deras livslängd skulle vara slut.
Även all forskning för ny och förbättrad kärnkraft förbjöds. För att förhindra spridning av plutonium valde Sverige att förbjuda upparbetning och att ta fram en säker lösning för slutförvar av utbränt kärnbränsle.
Trots att förnybar energi byggs ut i allt snabbare takt i världen satsar kärnkraftsindustrin idag gigantiska summor på att lösa kärnkraftens tekniska problem och på lobbyism. Resurser som istället borde användas till att minska energibehovet och till att bygga ut de förnybara energisystemen.