Gustav Johansson 130 år: Hjorvard – en käck rebell

Det är bättre att hängas
som en käck rebell
under brackornas dumma hån,
än att hamna i väntan
på levnadens kväll,
i ett andligt panoptikon.

Så skrev Gustav Johansson i dikten Svenska Panoptikon år 1924. Gustav Johansson syftade på utställningen Svenska Panoptikon, det vaxkabinett på Kungsträdgårdsgatan i Stockholm som öppnade 1889 och som avporträtterade några av dåtidens kända svenskar, bland annat kungafamiljen.

I ett sådant sällskap ville charkuteriarbetaren, kommunisten, redaktören, diktaren och revymakaren Gustav Johansson, signaturen Hjorvard, aldrig befinna sig.

Särskilt inte som de vaxfigurer som visades upp på Svenska Panoptikon slängdes ut och såldes billigt när anläggningen i brist på stockholmarnas intresse slog igen 1924.

Och Gustav Johansson kunde konstatera att tidens gång och inte minst den politiska utvecklingen gjort Svenska Panoptikon och de som visades upp där överflödiga och ointressanta när den politiska utvecklingen i Sverige satts i rörelse. Vänstern hade lämnat Brantings socialdemokrater och tre år tidigare hade Sveriges Kommunistiska Parti bildats. Och i Svenska Panoptikon gisslade Gustav Johansson de reformistiska socialdemokratiska ledarnas svek:

Vid seklets början gjorde sig bred
en ny och bekväm teori,
som varje slöfock i blusmännens led
fann särskilt behag uti.

Man skall rösta, men kampen fly,
så växte man in efterhand,
direkt, utan bråk eller huvudbry
i de stekta sparvarnas land.

Nu återstår tomma ruiner blott
av detta lärosystem
En världsbrand och klasskrig
av väldiga mått
har medfört nya problem…

Gustav Johansson var en principfast kommunist med rötterna i arbetarklassen och i den svenska arbetarrörelsen. Johansson, född den 13 mars 1895 i Ransberg i Tibro kommun i Västergötland, var charkuteriarbetaren som 1914 anslöt sig till det socialdemokratiska ungdomsförbundet och som några år senare var en av de drivande i bildandet av Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (SSV). När medlemmarna i SSV 1921 var verksamma i bildandet av Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) valdes Gustav Johansson in i centralstyrelsen för ungdomsförbundet SKU och 1927 också i SKP:s centralkommitté.

Redan tidigt odlade han en litterär ådra. Signaturen Hjorvard dök upp första gången den 29 juni 1918, i ungdomsförbundets tidning Stormklockan. I en artikel om ungdomsrörelsens uppgifter skrev den då 23-årige charkuteriarbetaren att ”vi måste sätta in alla våra krafter på att agitera bland dessa bollsparkande, kortspelande och biografgalna arbetarungdomar, väcka deras slumrande klassmedvetande och visa dem deras plats i kampen”.

Som agitator var Gustav Johansson ett fynd. Som tidningsman i den kommunistiska pressen var han ännu bättre: från Stormklockan 1923-27, till Folkets Dagblad Politiken 1927-29 innan han höll till vänster i partisprängningen 1929 och växlade över till den nystartade Ny Dag, en tidning han förblev trogen som reporter och senare som chefredaktör mellan 1934 och 1959.

Han satt också i stadsfullmäktige i Stockholm 1942-1944 och i riksdagen 1945-1962.

Som chefredaktör för Ny Dag levererade Gustav Johansson varje morgon en knivskarp ledarartikel. I mars 1939, medan borgarna jublade åt den brittiske premiärministern Neville Chamberlains fred i vår tid-eftergifter åt Hitler, brännmärkte Gustav Johansson fjäsket för den tyska nazismen:

”Under Chamberlains vård har det stolta brittiska lejonet förvandlats till en gnällande mops, som viftar svans åt Hitler och Mussolini”, skrev Johansson i Ny Dag.

Den 7 november 1941 uppmärksammade han Sovjetunionens 24-årsdag, och konstaterade att ”nu kämpar och blöder Sovjetfolken. De måste bringa nya offer därför att Västeuropas arbetarrörelse var så förgiftad av klassamarbetes falska lära, predikad av socialdemokratins och reformismens ledare, att de icke kunde hejda fascismen och det nya världskriget. Om Tysklands och Österrikes socialdemokrater 1918 handlat på samma sätt som Rysslands bolsjeviker, så hade världens aldrig ens behövt höra talas om Hitler och Mussolini och kanske inte heller om något andra världskrig”.

Och när Gustav Johansson 1944 av Högsta Domstolen dömdes till fängelse i en månad för att Ny Dag ”förtalat” generalmajoren och nazistledaren Rickman von der Lancken, svävade Gustav Johansson inte på målet: ”Det är skönt att man vet att man inte på något sätt missräknat sig på Högsta Domstolen. Att en tryckfrihetsdom mot Ny Dag bekräftas är lika självklart som att HD ville befria Luleå-mördarna” (efter attentatet mot Norrskensflamman den 3 mars 1940). Gustav Johansson vågade skriva att Svea Hovrätt, som dömde ut det straff som HD slog fast, ”har ett pålitligt nazistiskt inslag, (och) ordnade min semestermånad redan i januari”.

Och Gustav Johansson kunde ta för sig på mer än ledarsidorna. Takterna och musklerna från tiden som charkuteriarbetare och ung agitator satt i länge. Den 7 februari 1931 hade tre unga stockholmare av fina familjer, Tham, Bergman och Edqvist, stämt möte med Ny Dags dåvarande chefredaktör Hugo Sillén för att rapportera om en ny klubb inom SKU. Kommunisterna visste att de bluffade och att de hade att göra med aktiva nazister.

När trion stormade in på Ny Dags redaktion för att gripa och mörda Sillén, möttes de av inte bara av Sillén utan också av ungdomsförbundets sekreterare, lantbruksarbetaren Fritjof Lager, den blivande Spanienkämpen Sixten Olsson (Rogeby), hamnarbetaren Lindbeck, nyss hemkommen från tuffa fackliga strider i Chicago samt av Gustav Johansson. Kommunisterna buntade snabbt ihop de tre nazisterna och i ett telefonsamtal fick stockholmspolisen veta att det på Ny Dags redaktion fanns ”lite nazistiskt skräp som vi inte vill ha liggande. Kan ni komma och hämta det?”.

Den sortens egensinniga humor var signifikativ för Gustav Johansson, som inte bara i sina ledare utan också i dagsverser i den kommunistiska pressen, kunde gissla politiska motståndare och makthavare på det mest utstuderat subtila sätt. En egenskap han hade nytta av när han också skrev kupletter till den tidens stora svenska scenartister Ernst Rolf och den starkt antinazistiske Karl Gerhard.

Revykungens Hjörne och Jungen och jag, om när Ernst Jungen avgick som ordförande för stadsfullmäktige i Göteborg 1962, är en av de kupletter som tillskrivs Hjorvard. Gustav Johansson översatte också den amerikanska sången I Dreamed I Saw Joe Hill Last Night (Balladen om Joe Hill) och enligt Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek var det han som skrev texten till Karl Gerhards Den Ökända hästen från Troja, den sång som retade gallfeber på både de tyska och de svenska nazisterna.

Hjorvards vinklar i Ny Dag handlade om allt: matpriser, social-Sverige, socialdemokratin, industrin och kapitalismen… det var högt och lågt. Och det var knivskarpt och klassmässigt. Många av Gustav Johanssons texter håller än idag.

När Gustav Johansson avled den 9 april 1971, skrev dåvarande KFML(r):s ledare Frank Baude i Proletären att ”GJ var en av dem som ståndaktigt försvarade Sovjetunionen när borgarnas och dess lakejers ulva-tjut var som värst. Det var GJ:s ståndaktiga anda som eldade tusentals kommunister under andra världskrigets svåra år.” Baude menade att Gustav Johansson aldrig förmådde inse Sovjetunionens urartning efter Stalins död, men att han ”med pennan som sitt svärd tillfogade klassfienden och dess agenter många skarpa hugg. Mycket uppskattade var hans ’vinklar’ i tidningen där han i kåseriets form skänkte arbetare, uttröttade efter en hård arbetsdag, ett utsökt klassnöje” och att kommunisterna minns GJ som en käck rebell.

När Sverige fyllde 500 år i juni 2023 återpublicerade Proletären den översättning som Gustav Johansson gjorde 1937 av den sovjetiska Sången till hemlandet. En översättning som effektivt påminde om var kommunisterna skulle föra kampen:

På en sjättedel av moder jorden
fladdrar segerfanan, proletär.
Men vi har vårt hemland här i Norden
och vår framtid ska vi bygga här.
Kapitalets bojor ligger tunga
över hemmets jord, men de ska bort.
Även vi ska en gång kunna sjunga
segerns sång, om landet som blev vårt.

Kära hembygd, du som blev vår egen,
när vi sprängde kapitalets band 
Allt blev vårt, fabriken, skogen, tegen
i ett fritt och starkt och lyckligt land.

Enad front, bland arbetets miljoner
bådar nya dagens morgonväkt.
Svenska folk, du ärvde traditioner
ifrån frihetshjälten Engelbrekt.
Svenska folk, nu gäller det din frihet,
svenska språk, vår fröjds och smärtas tolk,
svenska land, vi vill att du ska bli ett
lyckans land, för hela Sveriges folk.

Kära hembygd, du som blir vår egen…

På Gustav Johansson begravning talade bland andra författaren Sara Lidman. Hon var den tidens ledande Vietnamaktivist som på sin bestämda och lite korthuggna västerbottniska fördömde USA-imperialismen och starkt bidrog till att det vietnamesiska folkets kamp blev känd i Sverige.

I sitt tal sade Sara Lidman att ”det utgick en hänförelse från Gustav som om han visste att jorden har alla förutsättningar att bli en underbar, alldeles skön boplats för folken (…) Hans hänförelse bestod till lika delar av kärlek och vrede. Han såg arbetarsveriges mödrar upp i trettitalet – deras ångest att inte ha tillräckligt med mat till barnen. Han såg utsvettningen av arbetarna – hur de reducerades till objekt, till råvaror för kapitalägaren. Han såg lidandet, förnedringen, smärtan hos jordens bestulna. Och istället för att brytas ned av medömkan slog han fast att utsvältarnas makt måste brytas. Att den kan brytas. Att den skall brytas”.

Sara Lidman jämförde Hjorvards texter och visor med fanfarer:

– Om man slår upp hans vinklar från 1950-talet när det kalla krigets vokabulär låg som en rå dimma över landet, finner man Gustavs analyser klara som dagsljus och fortfarande giltiga.

Hon berättade att när hon 1969 skrivit den uppmärksammade boken Gruva, om gruvarbetarnas verklighet i de norrbottniska malmfälten, och frågade gruvarbetarna hur de blivit politiskt medvetna, ”gick svaret ofta i den här stilen: man har läst Gustav Johansson och blivit upplyst och arg och glad av det”.

Sara Lidman och Gustav Johansson var vänner. I sitt tal redogjorde Sara för hur hon i Gustav såg det hon flera gånger sett på sina resor till Vietnam. Hur vietnameserna alltid bjöd in människor att äta med dem. Gustav Johansson var likadan, menade Sara och konstaterade att i Vietnam, där hade Gustav miljoner kamrater.

– Närhelst man mötte Gustav på en demonstration  eller annars så sa han: Kom och ät med oss. Och att vara i hans kök medan han plockade fram godbitar ur kylen och förklarade något ur Staten och Revolutionen – det hör till den spis och undervisning man kan leva på resten av sina dagar. Gustav lagade Sveriges godaste mat, förklarade Sara Lidman.

Och lade till:

– Och han kunde sin Lenin.

Gustav Johansson ligger begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.

LÄS MER AV OCH OM HJORVARD

I välsorterade antikvariat går det fortfarande att uppbringa exemplar av den idag lika aktuella Sagt på frukostrasten: om prisstegring, skatteplundring och krigsfara (Arbetarkultur 1952).

Och kanske också Käck Rebell, politik, satir och respektlöst rimmeri: ett urval artiklar, kåserier, dikter och kupletter till Gustav Johansson på 50-årsdagen, utvalda av Nils Holmberg och Knut Olsson (Arbetarkultur 1945).

Bland Gustav Johansson många läsvärda verk finns också Trotskij och trotskismen (Arbetarkultur 1937), Hjorvards visor: ett urval från 20 år (SKU 1942), Säpometoder, tjallare och mytomaner (Cavefors förlag 1968) samt hans sista bok Svenska folkets undangömda öden (Cavefors förlag 1969).

Lyssna på Enbomsvisan på Blå Tågets album Tigerkaka. Den bygger på Gustav Johanssons bok Säpometoder…

Läs gärna också artikeln Karl Gerhard fick Hitler att se rött i Proletären den 15 april 2021.