Historia: Kampen underifrån gav kvinnor rösträtt
Nu i september är det hundra år sedan det första riksdagsvalet då kvinnor fick rösta. Kommunistiska Partiets kvinnopolitiska sekreterare Vera Peterson skriver om rösträttsreformen som tvingades fram av kampen utanför parlamentet.
När svälten stod för dörren tågade kvinnorna i Söderhamn till Stadshuset. I täten gick Anna Jonsson, Anna Sjögren, Hilma Pettersson och Karin Östlund, fyra kvinnor från trakten runt Söderhamn.
De fyra kvinnorna startade hungerdemonstrationerna i Sverige i april 1917. De var pionjärerna för de hungerdemonstrationer och hungerupplopp som sedan spred sig som en löpeld över landet. Det var protester mot den rådande svältpolitiken som skapade brist på livsmedel och som sedan samlade hundratusentals, kvinnor och män, i rörelse från norr till söder.
Kvinnorna i Söderhamn krävde mat på bordet till sina familjer. Att deras initiativ skulle växa i en sådan omfattning, och bli till en styrka som i ett senare skede skulle spela en avgörande roll i att pressa högern till reträtt i rösträttsfrågan, det fanns nog inte i deras tankar. Men så hänger hungerdemonstrationerna ihop med frågan om allmän rösträtt.
Året var 1917 och det första världskriget hade pågått i flera år. I Ryssland tändes gnistan för den ryska revolutionen när kvinnorna i februari månad strejkade på fabrikerna i Petrograd. De gick ut på gatorna för att demonstrera mot bristen på bröd och mot kriget.
Det var den 23 februari, som med dagens almanacka är lika med den 8 mars. Så för att hedra de kvinnor som spelade en så avgörande roll i februarirevolutionen sattes år 1921 datumet 8 mars för den Internationella kvinnodagen – eller Internationella arbetarkvinnans dag, som den hette från början.
När sedan revolutionen tog fart i Tyskland 1918 och kejsaren Vilhelm II abdikerade och gav sig iväg till Holland, spred sig oron i maktens korridorer även i Sverige. Kung Gustav V packade sina väskor.
Kungen gick med på allmän rösträtt, med förbehållet att monarkin fick vara kvar. Men högern bjöd fortfarande motstånd. Ett motstånd som till sist kapitulerade för skräcken för vad arbetares och fattigfolks protester kunde föra med sig.
Bilden ovan: 1917 var ett hungerår i Sverige. Första världskriget pågick och importen stoppades därför nästan helt. Många storhandlare spekulerade också i matpriser och inhemskt kött exporterades till Tyskland för profitens skull. Arbetarfamiljer och fattiga fick svårt att mata barnen, vilket blev drivkraften bakom det vi idag kallar hungerupploppen. Fyra kvinnor i Söderhamn startade protesterna som skulle sprida sig över Sve rige och föra landet till gränsen för revolution.
De rättigheter kvinnor vunnit kan inte tas för givna.
I Sverige klubbades rösträttsreformen igenom i december 1918 och en demokratiseringsprocess startade, som avslutades med att det första riksdagsvalet med rösträtt för både kvinnor och män hölls i september 1921. Vissa begränsningar fanns dock fortfarande kvar.
I detta riksdagsval var kvinnor även valbara och riksdagens fem första kvinnor valdes in, fyra till andrakammaren och en till första.
Rösträttsreformen var en framgång för alla kvinnor och historien visar att den tvingades fram av kampen utanför parlamentet. Så ser det också ut med flera av de beslut som genom åren tagits i riksdagen.
Bilden ovan: Riksdagskvinnornas entré – kollage ur den borgerliga damtidningen Idun (1922). Från vänster: Nelly Thüring (S), Kerstin Hesselgren (Liberal), Elisabeth Tamm (Liberal), Bertha Wellin (Högern) och Agda Östlund (S). Hesselgren valdes in i förstakammaren, de resterande i andra. Wellin var länge enda högerkvinnan i riksdagen, representerandes ett parti som på bred front kämpat mot kvinnlig rösträtt.
Framstegen är ett resultat av kamp underifrån och som därför hela tiden måste försvaras genom kamp underifrån.
Några exempel är:
Åtta timmars arbetsdag hade länge funnits med bland kraven och 1919 antog riksdagen en lag om 8-timmarsdag, men arbetsveckan var fortfarande sex dagar. I ett flertal kvinnoyrken fanns det undantag som var kvar ända in på 1950-talet.
Preventivlagen antogs av riksdagen 1910. Den gjorde det straffbart att upplysa om, att sprida och att använda preventivmedel. Efter årtionden av kamp upphävdes förbudet 1937.
I debatten för att tillåta preventivmedel fanns också frågan om att tillåta aborter. Fram till 1864 var det dödsstraff för abort. Efter hand mildrades straffet för att år 1921 vara fängelse i sex månader eller böter.
På 1930-talet höjdes röster för att göra abort laglig. Tack vare protesterna luckrades motståndet upp och i mitten på 1960-talet tillsatte regeringen en utredning om rätten till fri abort. Sedan tog det ytterligare tio år innan den nuvarande lagstiftningen kom på plats.
Men de rättigheter kvinnor vunnit kan inte tas för givna. Framstegen är ett resultat av kamp underifrån och som därför hela tiden måste försvaras genom kamp underifrån.
Kvinnorna i Söderhamn kunde inte överblicka vad de startade. De bara gjorde vad de ansåg vara nödvändigt i sin verklighet. På samma sätt måste dagens nödvändiga kvinnokamp utgå från dagens verklighet.