När Sekos spåravtal slöts 1 maj gjordes det i en tid då Sveriges arbetare befinner sig i en historiskt svag ställning. Inför avtalsrörelsen gick LO och industrifacken hårt ut med att en av de viktigaste frågorna var att mertid ska likställas med övertid. Visst säkrar detta teoretiskt sett en högre lön för deltidsanställda, som trots sina kontrakt jobbar nära heltid fast till sämre betalt. Kravet hade föregåtts av en EU-dom där vårdanställda i Tyskland vann ett diskrimineringsärende i domstolen om att tid utöver det som anställningsavtalet säger ska räknas som övertid och ersättas därefter.
Istället för att peka på arbetsköparnas egna intresse av att krävas på skadestånd när man väl fått ett prejudikat, valde LO-ledningen att driva frågan som en del i märket. Följden blev en försämring av föräldraledigheten. Så skulle alla förbund lyda LO-ledningens piska.
Det nollsummespel som är avtalsrörelsen kostar alltid oss arbetare mest. Arbetsköparna kan ställa alla möjliga befängda krav som att korta semester, förlänga turer och öka nattarbetet utan att det sägs kosta någonting. Våra krav är förknippade med en kostnad för företagen.
Det enda vi har som vapen är strejken, att vi lägger ned vårt arbete tillsammans. Men när Spårtrafikens ombudsman berättade om avtalsrörelsen och varför de inte ens övervägde strejk, påstods det vara för att inte skapa ”orealistiska förväntningar” hos medlemmarna.
Tyvärr lär vi knyta näven i fickan i ytterligare två år och låtsas som att våra reallöner inte har sänkts med tusentals kronor. Som att matpriserna inte skenat iväg och gjort det närmast omöjligt för en ensamstående förälder att försörja sina barn. Som att vi arbetare inte har rätt att kräva mer av de drygt 400 miljarder i profit vi skapat – storföretagens utdelningar bara i år.
I tv-dramat August Palms äventyr (1985) kan vi följa agitatorn och pionjären Palm som tog Marx och Engels till Sverige och gav arbetarrörelsen sitt främsta vapen: marxismen. I tv-serien skildras kampen mellan professorssonen Hjalmar Branting, som senare skulle bli socialdemokratins ledare, och skräddaren Palm.
Gestaltningen av dessa skilda klassintressen sker genom Norbergsstrejken 1881-1882 där arbetare i Kallmora silvergruva tog kamp mot lönesänkningar på 16 procent. Palm agiterar för gruvarbetarnas sak, men arbetarna tappar hoppet när akademikern Branting påstår att kampen är meningslös, att de aldrig kommer att vinna striden.
När militären kallas in för att upplösa strejken sluter bondsönerna i militären upp bakom arbetarnas krav. Men med realisten Branting i spetsen demoraliseras arbetarna som förlorar kampen.
Så ser det ut ännu idag. Ledningen för socialdemokratin och LO-facken manar till lugn, säger att vi inte ska ha ”orealistiska förväntningar” och att kamp är meningslös. Så länge våra ledare tar parti för kapitalisternas intressen kommer vi att få fortsätta utstå försämringar.
Det är hög tid att vi arbetare på golvet kastar ut dessa ”realister” och väljer en egen ledning som står för våra intressen. Vi måste våga ställ ”orealistiska” krav och vinna tillbaka vår värdighet, annars lär vi fortsätta få knyta näven i fickan.
