I helgen avslutade Socialdemokraterna sin 42:a kongress i Göteborg. Magdalena Andersson återvaldes som partiordförande och beväpnad med både ett nytt partiprogram och ett nytt dokument med politiska riktlinjer är siktet inställt på att erövra regeringsmakten efter riksdagsvalet 2026.
För högerspöken som PM Nilsson, vd på Timbro, så utgör det nya partiprogrammet en rejäl vänstersväng. Att Socialdemokraterna inte helt okritiskt ställer upp på PM Nilssons egen marknadsfundamentalism är tillräckligt för att larmet på högerns ledarsidor ska börja tjuta.
Kritiken från borgerliga proffstyckare handlar mindre om sossarna och mer om att mobilisera de egna väljarna. Den senaste väljarbarometern från SVT visar att Socialdemokraterna ökat fem procentenheter sedan förra valet.
Samma undersökning visar att alla Tidöpartier backar. Som läget är nu behöver Magdalena Andersson inte göra mer än att rulla tummarna för att samla de mandat som behövs för att utropa sig till statsminister.
Oavsett vad Timbroskribenterna tror så var kongressen den gångna helgen dock ingen vänstersväng. Den fråga som diskuterats i media inför kongressen var om en generell arbetstidsförkortning. Ett oerhört viktigt krav där flera faktorer sammanfaller. En arbetstidsförkortning hade minskat arbetslösheten, varit en frihetsreform för arbetare som inte kan köpa sig fri från livspusslet och inte minst inneburit en rejäl ekonomisk förskjutning från kapital till arbete.
Så blev det inte. När allt kom till kritan valde S-kongressen att lämpa över ansvaret på LO och “arbetsmarknadens parter”. Perfekt för politiska och fackliga ”realister”, vars visioner eller krav aldrig sträcker sig längre än näsan räcker. Nu kan frågan begravas i partsgemensamma utredningar och bekostas genom att ta ur det redan allt för låga löneutrymmet.
Socialdemokraterna har aldrig låtit sig stoppas i sina ambitioner att förvalta statsmakten, varken av borgerliga budgetar eller nyliberala kravlistor som januariavtalet. Det är ett maktparti. Men det finns andra krafter i Sverige som inte bara trånar efter statsmakten – utan har den i sin ficka.
Dagen innan kongressombuden skulle samlas handlade SVT:s Aktuellt inte alls om den socialdemokratiska kongressen. Utan om en maktinstitution på en helt annan nivå.
Den senaste månaden har familjen Wallenberg börjat genomföra sitt senaste generationsskifte. I början av maj tog Fred Wallenberg, 35 år, plats i styrelsen för familjens kronjuvel Investor. Förra veckan fick Jacob Wallenberg Jr, 32 år, en styrelsepost i det av Wallenberg kontrollerade riskkapitalbolaget EQT. Bolaget värderas till runt 350 miljarder kronor och är ett av Sveriges tio högst värderade bolag.
Fred och Jacob Jr är två av ett trettiotal klanmedlemmar i den sjätte generationens Wallenbergare, eller “G6” som de kallas, som nu är potentiella arvtagare till makten i Wallenbergsfären.
Familjen Wallenberg har i generationer organiserat sitt kapital i stiftelseform. Genom de 16 Wallenbergstiftelserna är familjen storägare i mängder av bolag. Detta sätt att organisera sitt ägande innebär att de enskilda familjemedlemmarna inte alltid syns i statistiken över Sveriges rikaste.
Det är den största maktkoncentrationen i landet, men den saknar motstycke även i en internationell jämförelse. De senaste beräkningarna visar att Wallenbergarna indirekt kontrollerar en tredjedel av Sveriges BNP.
Wallenbergarnas ägande innebär också ett närmast oändligt politiskt inflytande. Inte bara för att kapitalet och ägandet i sig är en källa till makt, utan också för att familjen upprättat direkta politiska förbindelser med de folkvalda makthavarna i vårt land.
När klanledaren Jacob Wallenberg lät sig intervjuas av SVT i samband med det pågående generationsskiftet var det en fullfjädrad oligark som tog plats i statstelevisionen.
“Jag kan få kontakt med statsministern, jag kan få kontakt med Magdalena Andersson”, sade Wallenberg och förtydligade senare att det inte handlade om att gå via någon pressekreterare. Sveriges rikaste man har en direktlina som han regelbundet använder till både landets statsminister och oppositionsledare.
Jacob Wallenbergs telefonlista är inte tomt skryt. I april 2022 rapporterade media om hur han träffat höga militärer och regeringsrepresentanter från Finland och Sverige för att koordinera och få till stånd en svensk-finsk Natoanslutning. Genom sina stiftelser Investor och Wallenberg Investments äger familjen nästan 48 procent av rösterna i Saab, vilket ger dem kontroll över det största företaget i den svenska vapenindustrin.
I Expressens skrevs rakt ut att det svenska näringslivet är ”mer pådrivande än vad som syns utåt” och att Socialdemokraterna “av tradition är lyhörda för önskemål som kommer från näringslivet, inte minst just Wallenbergsfären”.
Att Natomedlemskapet aldrig fick bli en valfråga är ett demokratiskt underbetyg. Men det största haveriet är det faktum att enskilda svenska oligarker, tungt investerade i krigsproduktion, fått diktera svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Wallenbergarnas enorma makt över samhället är inte bara en social och ekonomisk orättvisa utan ett direkt hot mot demokratin.
