Krönika: Krig, ockupation och pengar

Det gick snabbt. Betydligt snabbare än analytikerna förutspått. De fundamentalistiska talibanerna är tillbaka i Kabul, knappt 20 år efter att de drevs bort från makten efter den USA-ledda Natoinvasionen.

Det är ganska fantastiskt att den afghanska regering som hållits under armarna av Nato, och den armé som utbildats och rustats av världens främsta krigsmakter, så snabbt fallit samman. Det var inte stabilare än ett korthus.

Ännu ett bevis på att utländsk invasion, ockupation och ett konstant krigstillstånd knappast leder vidare till ett folkligt förankrat styre och en stabil statsmakt.

Det som händer nu för tankarna till det som hände i oktober 2001 och månaderna därefter. Då var det talibanregimen som föll sönder utan större motstånd, även om det tog längre tid.

Faktum är att USA då använde en liknande taktik som talibanerna använt nu. Kort efter anfallet för 20 år sedan stod det klart att Natoalliansen var den överlägsna militärmakten. Det fick många krigsherrar och andra afghanska ledare som tidigare stött talibanerna att byta sida.

Ofta var pengar inblandade. Det är betydligt mindre kostsamt att köpa över fienden än att besegra den militärt.

Jag minns en text som Teddy-John Frank, då utrikesredaktör på Proletären, skrev i januari 2002. Den handlade om just afghanernas snabbt skiftande lojaliteter. Ett centralt stycke i artikeln lyder så här:

”Det finns ett gammalt afghanskt ordstäv som lyder: man kan alltid hyra en afghan, men aldrig köpa honom. Under flera sekels upprepade och långvariga försök från främmande makter att besätta och behärska hela eller delar av det afghanska territoriet, har bland landets invånare utvecklats en högt driven förmåga att vända den egna militära underlägsenheten och svagheten till sin egen fördel. Feodala stamhövdingar och klanledare har av främmande krafter sedan långliga tider betecknats som notoriskt opålitliga. Den som var vän igår, har plötsligen gått över till fienden idag…”

Nu är Afghanistan åter i talibanernas händer. 20 år efter anfallskrigets start så är situationen såsom den var 2001. Eller snarare värre.

Vissa talar om en moderniserad talibanrörelse, om talibanerna 2.0. Rapporter från krigsreportern Magda Gad och vittnesmål inifrån städer som talibanerna nyligen erövrat tyder på att de är lika våldsamma och reaktionära som tidigare.

Men visst finns det en poäng i att det i vissa avseenden är ny version av talibanerna. Rörelsen verkar vara bättre organiserad, bättre beväpnad och ha betydligt större självförtroende än för 20 år sedan.

Nu kan de dessutom stoltsera med att afghanska mujahedin – en gång finansierade och beväpnade av USA med allierade – inte bara besegrade och knäckte supermakten Sovjetunionen för 30 år, utan också besegrat den andra supermakten, USA.

För Afghanistan är det som nu sker fortsättningen på den tragedi som pågått i över 40 år. Det afghanska folket har under hela denna tid varit offer för andra staters våldsamma inblandning och maktkamp i regionen.

Finns det någon vinnare i allt detta elände?

Ja, självklart. Det finns nästan alltid vinnare. Och den största vinnaren i detta långvariga krig är vapenindustrin. Medan det afghanska folket offrats i hundratusental har vapenproducenterna håvat in miljarder. Det finns inget som är så bra för affärerna som eviga krig…