Jag arbetade som städerska i två år. I över ett år satt jag som på nålar varje vardag och visste inte om jag skulle få jobba dagen efter.
De ringde då innan klockan sex på morgonen och helst skulle man vara på jobbet kort där efter. För att sedan ta igen tiden man hade missat. Om det var någon städerska som börjar extra tidigt, kanske halv sex på morgonen, så hade jag en timme minus som jag skulle hinna klart innan den övriga personalen var på plats. För de vill ju inte ha städerskan springandes på sin arbetsplats.
Denna hierarki gjorde sig påmind vid fler tillfällen. Jag menar, jag var ju ändå bara en städerska. Lägst stående på hela landstinget. Lägst lön. Förmodligen ingen vidare utbildning. Det var så vi sågs. Kanske inte av alla, men av de flesta. Men bar även samma kläder som nästan alla andra på sjukhuset. Av hygienskäl.
Där stod jag i ett av många personalrum och hade precis städat klart och tog ett glas vatten. Då kommer det in en sjuksköterska, hon ler vänligt mot mig. Hon pratar med mig som vanligt folk. ”Var jobbar du någonstans då?”
”Äh, jag är städerska”, svarar jag. ”Jasså? Jaha…”
Plötsligt försvann allt det trevliga och hon bara gick. För mitt yrke. Och efteråt grät jag. Jag var så ledsen. Ledsen för att mitt yrke inte var värt någonting.
När jag började på landstinget hade jag sådan yrkesstolthet. Men den smulades sakta sönder. Det blev mer och mer bara ett arbete. Jag började ställa krav och försökte göra arbetsmiljön bättre för mig och mina arbetskamrater. Till slut blev jag inte ens inbjuden på arbetsplatsträffarna.
En gång tog jag upp att de jourrummen jag städade som läkarna sov i, att de aldrig tog bort sina använda lakan efter sig. Så jag kunde bädda rent. Vilket tog en del av min redan stressiga arbetstid. ”Nej, men det har ju alltid varit så.” fick jag som svar. Det vill säga min arbetsledare tyckte att jag kunde göra det gratis. Trots att det hela tiden tjatades om vilka ”tjänster” ”kunden” hade betalat för.
Den sönderprivatiserade vården hade även smittat av sig ner till oss. ”Det är arbetsgivarens marknad nu lilla Annika.” Och varje år pratet om att vi skulle effektivisera oss. Vi ska stressa mer än vi gör. Samtidigt som de högsta cheferna kunde sitta och komma med lösningar om hur landstinget skulle tjäna mera pengar.
Under tiden spenderades det miljontals kronor på att finansiera ett nytt kulturhus i Jönköping. Med opera och annan finkultur för överklassen. Utan att ha en tanke på oss som arbetar på landstinget. Hur många nya undersköterskor hade de inte kunnat anställa för skrytbyggets pengar?
Tiden gick och jag blev mer och mer frustrerad och besviken på mitt arbete. Jag tröttnade på att vara osynlig på mitt arbetsområde. Och jag och min sista arbetsledare kom inte överens.
Det började komma klagomål av alla dess slag. En gång ringde min arbetsledare på min fritid och gnällde över att det inte fanns papper på den toaletten som hade varit mitt ansvar dagen innan.
På våren sökte jag mig bort, skulle börja studera igen. Vilket var ett ypperligt tillfälle att ge mig sparken. Jag hade vid ett flertal tillfällen pratat och berättat om mina politiska åsikter. Och jag hade haft många bra diskussioner med mina arbetskamrater under fikaraster under min tid på landstinget. Det var känt om mina politiska åsikter.
”Jag är inte riktigt nöjd med ditt synsätt på servicen.” Det var det enda jag fick veta, samt om mina klagomål. Sen fick jag gå. Utan rätt till återanställning.
Några månader efter att jag fått sparken fick jag reda på att det inte ens funnits några klagomål överhuvudtaget. Utan att min gamla arbetsledare hittat på lögner för att få bort mig.
