Sju av tio tillfrågade vill återförstatliga järnvägen. Det visar forskarna Björn Fjærstad och Jenny Björkman i en färsk rapport.

Resultatet förvånar inte. Världens mest avreglerade järnväg har fullständigt spårat ur; har bokstavligen rostat sönder efter årtionden av utsålt och kostnadsbantat underhåll. Kontaktledningar faller som träd i höststormen och tåg kommer och går lite hur som helst. För den som har tider att passa är det alltför ofta rena hasardspelet att ta tåget, vilket gör att alltfler motvilligt tvingas ta bilen.

Det är det som är verklighetens klimatpolitik i marknadsliberalismens Sverige.

Men avregleringens destruktiva kostnadsjakt drabbar inte bara materialet, utan också de anställda, vilket Sekos pågående strejk på Öresundståg är ett uttryck för. Veolia vill pressa ut största möjliga vinst ur de anställda och vill därför göra om heltidsanställningar till tim- och deltidsanställningar.

Det kan synas cyniskt att jämför kontaktledningar med anställda, men cynismens får skrivas på kapitalismens konto: När vinsten styr skall såväl dött som levande material köras till bristningsgränsen i produktionsprocessen.

Vi vet inte hur långt Seko är berett att gå i kampen mot Veolias arbetarfientliga politik, men vi hoppas innerligt att Seko-ledningen väljer utvidgad strejk framför förhandlings-kompromiss. Denna strejk är av principiell betydelse och berör anställda lång utanför Veolias domäner.
Den handlar om trygga eller otrygga jobb.

Det är inte bara kontaktledningar som rostar sönder i den nyliberala experimentverkstaden, utan också anställningstrygghet och arbetarrätt.

Med detta sagt vill vi tillägga att sju av tio har rätt. Strejken kan stoppa Veolias attack mot de anställda, men skall vi få en sammanhållen järnväg med fungerande material och trygga anställda, till fromma för resenärer och kunder – och för klimatet – så måste järnvägen återförstatligas.