Stefan Löfven hann knappt bli vald till ny ordförande förrän S gjorde upp med Moderaterna om europakten. Helomvändningen var säkert inte beordrad eller ens initierad av Löfven, men med den oberäknelige Juholt ersatt av den inbitne EU-vännen Löfven, var den en trendkänslig signal.

Må vara att Löfven skall förse ett sargat parti med ett proletärt ansikte, men någon vänsterpolitik finns inte ens som embryo i hans tänkande, format som det är av fjäskandet för storföretagen.

Man kan bli lite dubbel inför valet av Löfven. Som facklig klättermus lade han ifrån sig svetspinnen så fort det bara gick, men han är ändå något så udda som en fd arbetare i toppolitiken. Det är i alla fall lite bra i en tid då frånvaron av arbetare i sossetoppen gjort
det möjligt för Fredrik Reinfeldt att klä ut sig i arbetarmask. Löfven skall inte behöva mer än grymta för att blåsa av Reinfeldt den masken.

Men så mycket mer positivt finns inte att säga om Löfven. Hans politiska CV är istället bedrövlig läsning för den som vill vänsterpolitik.

Löfven tillhör Industriavtalets arkitekter och mest entusiastiska tillskyndare, med allt vad det betyder av förstärkt arbetsköparmakt; han drev igenom IF Metalls lönesänkningsavtal; han är lika mycket för lönedumpande ungdomslöner som han är mot extrasatsningar på lågavlönade kvinnor; han vill ha en bortre parentes i a-kassan; han kräver utbyggd kärnkraft; han har agerat som lobbyist för vapenindustrin och sist men inte minst är han en oreserverad vän till både EU och euron.

Lite tillspetsat kan man säga att Löfvens politiska tänkande, såsom det hittills presenterats, i allt är format av hans och IF Metall-toppens symbiotiska förhållande till den föregivna motparten i industrin. Han är en produkt av det samförstånd som säger att det som är bra för näringslivet är bra från Sverige. Inte undra på att storföretagens företrädare jublar. Äntligen en toppolitiker som hellre talar om villkoren för ABB, SCA och Volvo än tjattrar om bullbakande småföretag. Löfven är storföretagens man.

Det sägs att allt det Löfven sa som ordförande i IF Metall inte skall räknas när han nu upphöjts till partiordförande. Den plötsliga förvandlingen är lite märklig med tanke på att det Löfven sa som Metallordförande sa han också som VU-ledamot i S, men låt gå för att Löfven som partiordförande lär inta en mindre utmanande storföretagsprofil, som i kärnkraftsfrågan, inte minst för att hålla samman partiet.

Men någon fullständig make over är knappast möjlig, trots att Löfven nu skickats på politiskt uppfostringsanstalt. Vi har i alla fall svårt att tänka oss Löfven i rollen som grön feminist, trots egna försäkringar om otadlig feministisk vandel. Så skulle man kunna säga att valet av Löfven innebar tradsossens återkomst i partitoppen. För är det något som format socialdemokratisk politik under efterkrigstiden, så är det klassamarbetet med storkapitalet: ”Det som är bra för näringslivet är bra för Sverige.”

Som grundkoncept för reformistisk samhällsutveckling har klassamarbetet inte längre någon bärighet, för det är arbetarrörelsens ställning för svag, men som modell för socialdemokratisk kristerapi kan det kanske fungera. Det handlar då om att vinna tillbaka traditionella väljargrupper inom LO och TCO, vilket inte räcker för att åter bli det statsbärande partiet, men som kanske kan stoppa partiets fria fall i opinionen.

Medelklassväljarna i Stockholm får Miljöpartiet och Vänsterpartiet kämpa om.

Huruvida valet av Löfven verkligen innebär en sådan strategiförändring är dock skrivet i vatten. Det faktum att Löfven var tredjehandare i partiledarvalet – efter Carin Jämtin, som var mamma till senaste valrörelsens bisarra utspel om en butler i tunnelbanan, och efter försäkringsdirektören Anders Sundström – tyder snarare på att S fortfarande gapar över hela kakan. Det strategiska vägvalet får vänta. Löfven valdes inte för sin politik, utan för att hålla samman partiet.

Det skall sägas att Socialdemokraterna genom historien varit skickliga på att bredda väljarbasen. Sedan partiet slutgiltigt övergav klasskampen för den renodlade valstrategin i slutet på 1920-talet inkluderades först småbönderna i väljarunderlaget och när denna grupp marginaliserades efter kriget riktades blicken mot tjänstemännen, som vanns genom den generella välfärdspolitiken. Det gav under årtionden partiet en extraordinära ställning i opinionen.

Sakförhållandet bakom dessa allianser var att småbönder och tjänstemän hade med arbetarklassen näraliggande intressen, vilket gjorde det möjligt att behålla greppet också över arbetarväljarna, trots en klassmässig breddning av politiken. Allt som behövdes var antikommunistisk kampanj för att täppa till åt vänster.

Problemet idag är att den övre medelklassen i Stockholm, som pekas ut som politikens allt, befinner sig på allt längre avstånd från de flesta arbetare, både socialt och politiskt. I valet 2002 lyckades Göran Persson göra en inbrytning genom förslaget om maxtaxa på dagis, men därefter har det bara gått utför. Moderaterna och Miljöpartiet har lagt beslag på den övre
medelklassen.

Det är detta som är Socialdemokraternas omedelbara dilemma. I ett Sverige präglat av ökade klassklyftor och budgetslaveri är det näst intill omöjligt att vinna en medelklass som lystet blickar uppåt, mer intresserad av rut-avdrag än av höjd a-kassa, utan att samtidigt förlora en god del av arbetarväljarna.

Den klassöverskridande valstrategin biter inte som förr. Åsnan måste välja en av hötapparna, annars svälter han ihjäl.

Vi tror inte att Mikael Damberg och hans allierade i Stockholm jublade över valet av Stefan Löfven, även om de höll god min i elakt spel. Löfven må vara minst lika mycket höger som Damberg, men han är knappast någon valvinnare bland högre tjänstemän i karriären.
Men Gustaf Fridolin och Jonas Sjöstedt log säkert i mjugg. Med en sådan sosseordförande är den gröna delen av medelklassen deras.

Hur Löfven kommer ut som sosseordförande återstår att se. Vi begär inte det omöjliga. Någon vänsterpolitiker blir Löfven aldrig, det ges av hans politiska uppfostran i storföretagens tjänst.

Någon konfrontationspolitiker blir han inte heller, sådant ligger inte för en samförståndsman.

Så vi nöjer oss med det lilla. Lyckas Löfven blåsa masken av Fredrik Reinfeldt gör han i alla fall någon nytta.