Bara ett exempel. I avsnittet ”Det ekonomiska läget i kommunsektorn” gör Borg en prognos för det som numera kallas kommunalt finansierad sysselsättning, dvs för antalet anställda i kommuner och landsting och i de privata företag som numera tagit över goda delar av den offentliga driften. Denna sysselsättning beräknas minska med 18000 personer de kommande fyra åren.

Vän av ordning invänder att färre anställda inte med nödvändighet innebär mindre utfört arbete. Om deltider omvandlas till heltider kan arbetsinsatsen ändå öka. Men så är det inte. Också antalet arbetade timmar beräknas minska.

Minus 18000 jobb kan synas lite i en sektor som sysselsätter 1,1 miljoner människor. Men då skall man veta att 40000 jobb redan försvunnit sedan 2006, att läggas till de över 100000 jobb som försvann under Göran Perssons brutala nedskärningar på 1990-talet.

Men storleksordningen är ändå en bisak. Det avgörande är att välfärdsjobben blir färre samtidigt som behoven inom välfärdssektorn ökar, inte minst genom den i andra sammanhang så omtalade äldreboomen.

Resultatet är välkänt. När färre skall göra mer räcker händer och fötter inte till; när fler av de färre dessutom skall generera vinst till privatkapitalistiska ägare går människovärdet förlorat i kostnadskalkyler och effektivitetskrav. När profiten går in går humaniteten ut.

Vår stilla undran blir hur den människa är funtad, som kan kalla färre välfärdsjobb en politik för jobb och välfärd? Skall orden ha något samband med verkligheten måste väl minst ett av leden vara fel?

Anders Borg vet naturligtvis att hans rubrik är ljug. Men den låter bra och politiskt korrekt, så han kör den i alla fall. På lurendrejarens oblyga vis. Varvid det jävligaste är att han kommer undan med tricket.

Nu hör det till pjäsen att båda leden i Borgs rubrik är ljug, inte bara det om välfärdssatsningar som i verkligheten är raka motsatsen, som är nedskärningar. Den annars så dystre Borg tar visserligen på sig gladkepsen när han tittar in i framtiden och spår att arbetslösheten kommer att börja minska redan i höst eller som senast våren 2013.

Men fram till dess gäller det bara att sitta ner, blunda och hålla tummarna för att kapitalismen löser sina problem av sig själv och på egen hand. Borg gör i alla fall ingenting. Hans budget är kemisk befriad från varje jobbpolitisk åtgärd.

Magdalena Andersson har faktiskt rätt när hon säger att budgeten inte är en budget, utan en utredningskatalog. Passiviteten är monumental.

Vi begär naturligtvis inte att högerns finansminister skall föra socialistisk politik. Men vi begär att finansministern i en kris han själv definierar som djup skall göra vad han kan för hålla uppe sysselsättningen. De möjliga åtgärderna är så uppenbara att bara den blinde eller totalt ovillige inte ser dem.

• För det första: Genomför kraftiga investeringar i infrastrukturen, inte minst genom upprustning av järnvägen, vars förfall är på väg att strypa ekonomisk utveckling i goda delar av Sverige. Finansieringen är inte minsta problem. Det är sund ekonomisk politik i att låna till investeringar, särskilt i ett land som har Europas lägsta bruttoskuld och i en situation då staten kan låna till rekordlåga räntor.

Med Borg gör tvärtom. Istället för att investera betalar han av på Europas lägsta statsskuld med påföljd att Sveriges offentliga nettoförmögenhet på astronomiska 635 miljarder kronor blir ännu större. Det är en politik så oansvarig än den gränsar till tjänstefel.

• För det andra: Skippa sänkt krogmoms och sänkta arbetsgivaravgifter, som i jobbpolitisk mening är att elda för kråkorna, och överför de 50 miljarder kronor som dessa meningslösheter hittills kostat till skola, vård och omsorg, där behovet av fler anställda är skriande. Lägg till de pengar som nu till ingen nytta används för att betala av på Europas lägsta statsskuld. Arbetslösheten är ett mycket större problem än en stats-skuld som egentligen inte finns.

För vår del anser vi det därtill nödvändigt att befria såväl infrastrukturen som offentlig sektor från marknadens destruktiva inflytande, med sådan politik begär vi inte av en hjärntvättad marknadsliberal som Anders Borg, så det tar vi en annan gång.