Sakta börjar det gå upp även för svensk fackföreningsrörelse att det pågår ett krig mot lönerna. LO:s tidning Arbetet har i en serie artiklar skrivit om det systematiska kriget för att pressa upp vinstnivåerna på lönernas bekostnad och vilka förödande konsekvenser detta får. Inom LO är det framförallt Transport som lyfter frågan och hamnar därmed i motsättning till IF Metall som tagit på sig rollen som storföretagens lönepolis inom fackföreningsrörelsen.

Det är bra att lönepressen hamnar i fokus. Kommunistiska Partiet har länge hävdat att detta är en ödesfråga för arbetarklassen och då handlar det inte bara, eller ens främst, om hur många kronor den enskilda får på lönekontot i slutet av månaden.

Kriget mot lönerna ligger som bakgrund till den ekonomiska krisen, massarbetslösheten, spekulationsekonomin, nedskärningarna i välfärden och rasismen. Man ska inte förenkla saker och givetvis finns fler förklaringar än bara kriget mot lönerna. Men om arbetarrörelsen ska lyckas formulera en politik mot den destruktiva kapitalismen och den rasistiska splittringen måste kampen om lönerna vara en central del i en sådan politik.

Lönefrågan handlar i grund och botten om fördelningen av de rikedomar som vi genom vårt gemensamma arbete skapar. Ska pengarna gå till att göra livet så bra som möjligt för alla eller till att berika ett fåtal?

Sedan 1980-talet har Sverige och hela den kapitalistiska världen valt den senare vägen. Att kapitalisterna förespråkar en politik för att berika sig själva är inget att förvånas över. Det tragiska är att fackföreningsrörelsen gjort detsamma. Resultatet syns i att lönernas andel av Sveriges BNP, den så kallade löneandelen, pressats ner med nio procentenheter sedan 1980. Det handlar om hundratals miljarder kronor som omfördelats från arbete till kapital.

Den sjunkande löneandelen och finanskapitalets tillväxt är två sidor av samma mynt. Dels genom att den ökade vinstdelen i allt större utsträckning tillfaller den finansiella sektorn och dels genom att återhållna löner öppnar upp en bredare marknad för finanssektorn att ytterligare öka sitt kapital genom utlåning mot räntor.

Det löntagarna avstår i lön får de ta igen i lån. Detta gäller även stater, det som förlorats i skatteintäkter tas igen genom skuldsättning, resultatet ser vi i den växande skuldkrisen.

Ju rikare kapitalisterna blir desto fattigare blir länderna och dess medborgare. Samtidigt som fattigdom och massarbetslöshet breder ut sig och hela länder står på randen till konkurs har världens finansiella tillgångar trefaldigats mellan 1990 och 2010. Trots krisen, eller rättare sagt på grund av krisen, menar analytikerna att dessa tillgångar kommer att växa med ytterligare 50 procent till år 2020 och då motsvara tio gånger världens BNP.

Så ser facit ut för den nyliberala lönepressen. Det är därför glädjande att det äntligen höjs fackliga röster mot denna utveckling. Alldeles oavsett hur de olika förslagen från LO och Transport ska bedömas är det positivt att det börjar diskuteras hur kapitalets krig mot lönerna kan bekämpas.

Men en sådan diskussion måste gå längre än att försöka sminka över de värsta konsekvenserna – det rena fusket och den öppna lönedumpningen. Om fackföreningsrörelsen vill bryta lönepressen måste hela den EU-dikterade nyliberalismen ifrågasättas.

En fackförenings uppgift är inte att värna företagens konkurrenskraft. Dess uppgift är att kämpa för att en så stor del som möjligt av det skapade värdet kommer folkflertalet till godo – för att göra livet bra för de många och för samhällsekonomin.

En sådan kamp hamnar oundvikligen i direkt motsättning till ett samhälle baserat på kapitalistisk privategendom och därför måste fackföreningsrörelsen också sträva bortom kapitalismen, måste kämpa för en socialistisk omvandling av samhället. Kampen för folkflertalets intressen kan inte föras i samarbete med den ägande minoriteten, utan måste föras i kamp mot denna.

Frågan om folkets välstånd här och nu och målet med en socialistisk samhällsomvandling är inte två skilda frågor. När frågan om hur nyliberalismen och lönepressen skall brytas diskuteras måste den socialistiska systemkritiken vara en del av svaret.