Medan långkonjunkturen slår sina klor i Sverige, snabbare och hårdare än vad alla sk experter förväntat sig, så fortsätter a-kassorna att tappa medlemmar. Nästan 13.000 medlemmar lämnade kassorna i juni, vilket innebär att sammanlagt 494.000 personer lämnat efter det att högerregeringen satte in sina attacker mot arbetslöshetsförsäkringen hösten 2006. Det gör 13 procent av de försäkrade.
Minskningen innebär att närmare en miljon människor på den reguljära arbetsmarknaden står utan försäkringsskydd mot arbetslöshet. En del av de utanförstående är egna företagare, som aldrig varit försäkrade, och många av de som nu lämnat har bara något år kvar till pension. Men ur arbetarsynpunkt målar siffrorna ändå upp ett katastrofscenario.
Hur mycket arbetslösheten kommer att stiga återstår att se, men att den kommer att stiga och att den också kommer att drabba oförsäkrade råder det inte minsta tvivel om. Därmed bäddas för tiotusentals personliga katastrofer. För vad skall den oförsäkrade göra när arbetslösheten slår till och inget nytt jobb står att få? Någon har kanske lite sparat, men när pengarna tagit slut återstår bara socialen, något som kommunpolitikerna är både medvetna om och oroade över. Så räknar Sveriges kommuner och landsting med att socialbidragskostnaderna kommer att öka med minst 1 miljard kronor per år när arbetslösheten stiger. Som en direkt följd av regeringens försämringar av a-kassan och sjukförsäkringen.
Så innebär regeringspolitiken att kostnaderna för arbetslösheten vältras över från staten till kommunerna, allt för att Anders Borg skall kunna fortsätta sänka skatterna för företagen och de rika. Och det i en situation då minskad sysselsättning ger ekonomiskt pressade kommuner minskat skatteunderlag och därmed minskade intäkter. Det är bäddat för en ny nerskärningsvåg att vänta.
Men socialbidragets minimala trygghet är ändå inte hela sanningen. För vad väntar den arbetslöse på socialen? Ja, har han eller hon bil eller hus eller sommarstuga, så skall dessa tillgångar som regel säljas innan det kan bli tal om bidrag. Der ger de personliga katastroferna. Åtskilliga människor kan tvingas att gå från hus och hem som en direkt följd av regeringspolitiken.
LO:s chefsekonom Dan Andersson, som inte är känd för någon större empati för de medlemmar han skall företräda, anlägger som vanligt ett makroekonomisk perspektiv på detta. Försämringarna av a-kassan kommer att undergräva en redan svag fastighetsmarknad och riskerar därmed att fördjupa den finanskris som redan är ett faktum, menar han. Det är rätt i sak och det är givetvis rätt när Andersson och LO kräver att regeringen omedelbart återställer a-kassan till den nivå och de villkor som gällde före regeringsskiftet.
Men Andersson stoppar huvudet i sanden när han hävdar att det som nu sker visar att regeringspolitiken har misslyckats och regeringen måste komma till insikt om detta. Detta är att förgylla regeringens avsikter.
Må vara att Anders Borg hjärtans gärna vill vältra över kostnaderna för arbetslösheten på kommunerna, men det helt avgörande syftet med regeringens försämringar i försäkringssystemen är att lägga grund för den låglönemarknad som är högerns strategiska mål.
Anders Borg och Sven Otto Littorin vet att deras politik kan komma att tvinga människor att gå från hus och hem, dumma är det inte. Men de vet också att de allra flesta kommer att göra allt för att slå vakt om det de har, om nödvändigt genom att ta vilka jobb som helst till vilka löner som helst. Hotet om personlig katastrof är en kalkylerad del av politiken.
Övermåttan cyniskt, naturligtvis. Men inte misslyckat, åtminstone inte ännu och inte ur kapitalistisk synpunkt. Glöm för all del inte att högerns ideologer talar njutbart om den ”underbara krisen”, om kriser som den snabbaste vägen att driva igenom sin politik.
Det som nu sker måste ses i dess fulla perspektiv. Att många oförsäkrade hotas av personlig katastrof är naturligtvis illa, fasansfullt illa. Men saken måste lyftas upp från den individuella nivån, för högerns syfte är inte att slå mot enskilda individer, de enskilt drabbade är bara nödvändiga offer, utan mot hela arbetarklassen. Det är arbetarklassens ställning som skall undergrävas av den låglönemarknad som är det strategiska målet.
De ännu försäkrade har naturligtvis en tryggare ställning än de oförsäkrade. Men de drabbas ändå av de oförsäkrades otrygghet.
Dan Andersson och LO har som sagt rätt när de kräver att regeringens försämringar av a-kassan rivs upp och att avgifterna sänks till den tidigare nivån. De har också rätt när de menar att de successiva försämringar som skedde under socialdemokratiskt fögderi åtgärdas, så att en större del av de försäkrade verkligen får de 80 procent i ersättning som de tidigare reglerna stipulerade. Man kunde önska att de också skulle hålla fast vi kravet på att ersättningens höjs till 90 procent, vilket socialdemokratin dyrt och heligt lovade under oppositionsåren i början på 90-talet. Men det är väl att begära för mycket av LO-sossar.
Den avgörande frågan är dock var LO tänker göra för att driva igenom kraven. Att vädja till regeringen är fullständigt meningslöst. Det behövs handfasta åtgärder. Varför inte den politiska strejk som åtskilliga avdelningar inom LO krävde under protesterna 2006.
Ledaren 8 augusti
Proletären nr 32, 2008
