Inför valet 2006 lovade Fredrik Reinfeldt att rakt av acceptera allt vad den dåvarande regeringen kunde tänkas erbjuda i form av ökat stöd till skola, vård och omsorg. Här skulle demonstreras att valet inte handlade om något systemskifte inom det som högeralliansen numera kallar ”välfärdens kärna”.

Med ett år kvar till valet gör Reinfeldt & Co allvar av löftet. Genom att pytsa ut de 10 miljarder kronor som socialdemokraterna i våras krävde i ökat bistånd till kommunsektorn. Inte undra på att Thomas

Östros blir mer än vanligt patetisk när han opponerar sig mot denna oblyga stöld av denna egna politiken!
Att det bara är ett år kvar till valet spelar naturligtvis en avgörande roll för att regeringen sent omsider omprövar
sitt envisa nej till att bistå en redan krisdrabbad kommunsektor. Man vinner inga val på social nedrustning. Så skall Reinfeldt förverkliga drömmen om att bli en ny långkörare som statsminister, likt Erlander, så måste de värsta nedskärningarna skjutas upp med något år.

Detta måste sägas för det första. Visst är det bra att kommunsektorn i någon mån kompenseras för det skattebortfall och de extrakostnader som krisen innebär. Det räddar förhoppningsvis några jobb för någon tid. Men extramiljarderna löser inte krisen i kommuner och landsting. Eftersom det bara handlar om ett tillfälligt tillskott. Som dessutom är alldeles för litet. Vet att bara skattebortfallet för 2010 beräknas till 45 miljarder kronor.

Som stimulansåtgärd är paketet sedan fullständigt värdelöst. Eftersom det uttalat inte handlar om att skapa nya jobb i kommunsektorn, där nya jobb så väl behövs, utan bara om att ”fylla igen hål”, för att nu tala med Reinfeldt. Och det bara under valåret 2010.

Man kan invända mot paketets tekniska konstruktion, där extramiljarderna fördelas efter invånarantal, oavsett hur hårt krisen drabbat. Det välmående Danderyd får lika mycket som det svårt krisdrabbade Sandviken, vilket naturligtvis är otillbörligt.

Mer avgörande är dock regeringens mer strategiska plan. För samtidigt som kommunsektorn får sina nådapengar valåret 2010, så annonserar regeringen införandet av en kommunstabilitetsfond, som skall förhindra kommuner och landsting från att expandera, om och när konjunkturen vänder. Istället skall eventuella överskott tvångsmässigt läggas på hög för att bara
få användas i nästa lågkonjunktur.

Detta gör hela paketet till ett nödtorftigt vägarbete i den utförsbacke som kommunsektorn befunnit sig i sedan början av 1980-talet, då det nyliberala systemskiftet vände den offentliga konsumtionens expansion, som andel av BNP, till årtionden av successiva nedskärningar.

Till detta skall sägas att krisen i kommunsektorn ligger fasen efter industrikrisen, vilket gör att den ännu bara befinner sig i sin linda. Nu talas det om tecken på en uppgång i konjunkturen, vilket mest handlar om självsuggestion. Men oavsett vilket räknar alla med att arbetslösheten kommer att öka i år och nästa år och nästa år igen. Först 2012 spås en liten förbättring av arbetslösheten.

Det ger allvaret i kommunkrisen. Eftersom kommunsektorn får ta huvudstöten för växande arbetslöshet, genom minskat skatteunderlag, men också för att högerregeringens försämringar av a-kassan växlat över ansvaret för de långtidsarbetslösa till kommunernas socialbidragskonton.

En tillfällig lindring av nedskärningarna under valåret 2010 förbyts därför i ackumulerade sparkrav 2011 och åren därefter, sparkrav som inte kommer att mildras om och när konjunkturen vänder. Eftersom kommunsektorn då skall vara satt under statlig tvångsförvaltning.

Den självutnämnde landsfadern Fredrik Reinfeldt är helt enkelt en bedragare. Han låtsas värna en välfärdssektor som han över tid lagt en strypsnara om. Regeringens extrapengar stinker surt valfläsk.

Får vår del förordar vi ett totalt systemskifte. Vi tror inte ett ögonblick på kapitalismens förmåga att lösa krisen. Den kapitalistiska expansionismen har nått vägs ände och kommer att kasta in oss i en kris utan slut, om vi inte sätter samhällsintresset före profitintresset.

Här skulle vi kunna ropa på socialism. Vilket vi också gör. Men det finns också en mer näraliggande möjlighet att säkra sysselsättning och välfärd. Som består i att planmässigt styra över samhällets resurser på behovsstyrd välfärdsproduktion.

Kort sagt: Expandera den offentliga konsumtionen på den privatas bekostnad, inte genom tillfälliga nådapengar, utan rejält över tid. Bygg ut offentlig sektor, återinför den sociala bostadspolitiken, satsa på kollektivtrafiken, förstatliga Volvo och Saab och ställ om produktionen i miljövänlig riktning.

Det blir dyrt, invänder de som låter sig bedåras av den nyliberala retoriken. Men ingenting är dyrare för samhället än permanent massarbetslöshet. Och pengarna finns! För kan högerregeringen sänka skatterna med 100 miljarder kronor, mest till de rika, och samtidigt bistå finanssektorn med lika mycket, så kan ingen tala om brist på pengar.

Detta handlar om ett politiskt vägval. Varvid vårt budskap är givet. Krisen kan bara lösas genom att samhällsintresset sätts före profitintresset.

8 september 2009
Proletären nr 37