Bandykrönikan: ”Leve socialismen, leve ÖSK!”

Att bandy är en genuin arbetarsport tror jag inte att någon kan protestera emot. Den näst högsta serien i bandy som officiellt heter Allsvenskan går nästan lika officiellt under smeknamnet Arbetarserien.

Men laget i mitt hjärta, Örebro SK, var nog från början ett medelklasslag om jag ska vara ärlig. Överklassklubben i staden hette IFK Örebro och arbetarklassens motsvarighet hette Örebro Idrotts Klubb. Den sistnämnda lades dock ner redan på 1930-talet och ÖSK blev då mer och mer av ett arbetarklassens lag.

Speciellt därför att ÖSK:s bästa och mest populära sport var just bandy. Och bandy och arbetarklassen hör ihop.

ÖSK bildades 1908 och från 1940-talet så var klubben mer eller mindre ohotade i alla bollsporter i stan. Bandyn var flaggskeppet med bland annat sex SM-finaler under 1950-talet (handbollen var också bra, ett par SM-guld och en Europacupfinal är inte dåligt).

Fotbollen var förstås också väldigt stor, med många allsvenska säsonger, men dock (ännu) inget SM-guld.

Man försökte till och med att köra lite ishockey ett tag men den sektionen var mindre lyckad. Efter ett tag bröt sig ishockeysektionen loss från ÖSK och bildade ett eget lag. Eftersom namnet ÖIK nu var ledigt så tog man det. Någon större framgång skördade man aldrig och i mitten på 1990-talet lades klubben ner efter flera år av ekonomiskt trassel.

Dock hade det 1990 bildats en ishockeyklubb som först hette HC90. Man höll till på lägre nivåer i seriesammanhang och togs till att börja med inte riktigt på allvar. Några år in på 2000-talet lyckades dock klubben kvalificera sig för den näst högsta nivån och sensationellt nog bara ett par år senare för Elitserien.

Orsaken till deras snabba karriär berodde naturligtvis på ett extremt stort tillskott på pengar. De två riskkapitalisterna Mikael Fahlander och David Dundic fullständigt vräkte sina, till viss del omoraliskt och till annan del olagligt intjänade, miljoner över den lilla ishockeyklubben.

Fahlander hade fått in sina pengar från olika privata vårdbolag som han hade startat i privatiseringshysterins galenskap. Var Dundic hade fått sina pengar ifrån vet jag inte.

Sedan startade klubben en kampanj som gick ut på att dammsuga Örebros sponsormarknad. Man lanserade klubben, som nu efter ett antal namnändringar hade bestämt sig för att den skulle heta Örebro HK, som något hippt, nästan lite ”amerikanskt”. Man utmanade stans traditionella lag ÖSK på alla plan.

Innan bandyn fick sin hall så hade man en gemensam korridor mellan ishockeyhallen och bandybanan. I den korridoren satte ishockeylaget upp ritningar över hur man ville göra om hela arenaområdet och ta över bandyns plan och göra den till träningsplan för ishockey. Som tur var blev det inget av det, det blev en bandyhall istället.

Nu började ilskan mot ishockeyklubbens fräckhet växa i ÖSK-leden, men klubben fick naturligtvis också anhängare för sin framåtanda.

Där började en stor spricka bland Örebros idrottsintresserade att växa. Allt fler tog ställning.

Det började bli mer och mer tydligt att vi som höll på ÖSK började kalla oss för ”ÖSK-familjen”. Sedan många år hade både fotbollen och bandyn i ÖSK stora och livaktiga supporterklubbar och visst var det många som stödde båda, men banden drogs nu åt än tajtare och vi började även uppmärksamma vårt tredje ben, handbollen som hade varit lite eftersatt och inte hade så många följare.

Det märkliga, eller kanske det självklara, var att det började gå politik i var man stod, vilket läger man stödde. ÖSK-familjen var utan tvekan mer vänster, medan de som stödde hockeyn var mer höger.

Anders Carlsson, författare till boken Resa in i det okända: Oktoberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten, höll för ett tag sedan en föreläsning om sin bok i Örebro. När Anders under en fikapaus gick ut bland publiken så märkte han att alla pratade bandy.

Anders frågade då mig om alla kommunister i Örebro är bandyintresserade. ”Ja, ja”, svarade jag, ”och alla bandyintresserade är kommunister”. Anders log lite åt den märkliga kopplingen… som naturligtvis inte är helt sann, men som det ändå ligger mycket i.

I bussarna på bortamatcherna i bandy är det mest proggmusik som gäller och sången som slutar: ”Leve socialismen, leve ÖSK” ekar alltid någon eller ett par gånger mellan väggarna på hemmamatcherna.

Tilläggas kan att de båda riskkapitalisterna Fahlander och Dundic, som såg till att moderatbygget Örebro Hockey fick luft under vingarna, numera sitter inne för olika typer av ekonomiskt svindleri. Dock lever deras bygge vidare och det drar fram över Örebros sponsormarknad som en invasiv art.

När detta skrivs är inte den sista matchen mot Gustavsberg spelad, men vi hoppas att även den precis som de tidigare två ska ge oss en seger och att vår segersång ska eka utöver Värmdö: Leve socialismen, leve ÖSK!

Robert Erickson

Pensionerad undersköterska och författare till flera bandyhistoriska böcker.