När Chaplin retade Hitler

Den 15 oktober 1940 var en kall dag i New York. Hela veckan hade bjudit på temperaturer långt under det normala. Och Charlie Chaplin var nervös.

På kvällen skulle hans film Diktatorn (The Great Dictator) gå upp på två biografer på Times Square, Astor på Broadway i höjd med 45:e gatan och Capitol några kvarter längre norrut. Den förhandsvisning som Chaplin arrangerat på Astor hade inte varit någon succe.

”En förhandsvisning av en fars för pressen präglas av ett mycket bestämt kännetecken – skratten är ofrivilliga. Vid den visningen lät skratten motvilliga”, skrev Chaplin i Min Självbiografi (Norstedts förlag 1964).

Diktatorn är en humoristisk men samtidigt brutal uppgörelse med Hitlertyskland där Chaplin själv spelar diktatorn i Tomania Adenoid Hynkel, lätt igenkänd som en verklig diktator med samma initialer. Paulette Goddard spelar Hannah, en judisk flicka. Chaplin spelar också Harü Tondadoz, en lätt förvirrad judisk barberare, identiskt lik Herr Hynkel. I rollistan finns också landet Bacterias diktator Benzino Napaloni (Jack Oakie), samt Tomanias propagandaminister Garbitsch (garbage betyder sopor på engelska) spelad av Henry Daniell. Dessutom fältmarskalken Herring (Sill), lätt igenkänd som Hermann Göring och gestaltad av Billy Gilbert.

Filmen påbörjades redan 1938, innan många av de nazistiska brotten var kända, och Chaplin sade senare att hade han känt till dem så hade filmen, där Hitler porträtteras som en visserligen brutal men ändå mer löjlig figur, aldrig gjorts. 

Chaplin hade själv investerat två miljoner dollar i filmen, ett antifascistiskt ställningstagande som kunde blivit dyrt för honom. Många inom filmbranschen hade varnat Chaplin för att göra en parodi på kriget och de nazistiska ledarna; det var, ansåg de, ett ekonomiskt vågspel.

De hade fel.

Människor strömmade till Times Square för att skratta åt Chaplins drift med Hitler, Mussolini, Göbbels och Göring. Och för att höra det tal som barberaren Tondadoz håller om en ny tid där livet är fritt och vackert och där alla ska ”kämpa för en ny värld, en god värld som ger människorna en möjlighet att arbeta, som kommer att ge ungdomen en framtid och ålderdomen trygghet”. Där Tondadoz uppmanar alla att ”tillintetgöra girigheten” och ”kämpa för en förnuftets värld, en värld där vetenskap och framsteg kommer att leda till lycka för oss alla”.

I oktober 1940 hade Hitlertyskland erövrat stora delar av Europa. Polen låg i ruiner, Frankrike var ockuperat, Norge och Danmark lydde sedan sex månader under ett brutalt nazistiskt styre. I USA växte stödet för Hitler. Den svensk-amerikanske flygarhjälten Charles Lindbergh hade en månad före filmpremiären i New York varit med och grundat America First Committee (AFC) som var emot USA:s inblandning i kampen mot nazisterna. Som mest samlade AFC runt 800.000 medlemmar. Lindbergh var antikommunist och antisemit och även om han aldrig öppet uttalade sympatier för nazismen, så var det väl känt att han beundrade Hitler.

De amerikanska hemmanazisterna hotade både Chaplin och biobesökarna. Chaplin hade en idé om hur han skulle möta hoten. Han tog kontakt med den kommunistiske hamnarbetarledaren Harry Bridges och bad om hjälp: ”Om jag kunde få bjuda in tjugo eller trettio av era hamnarbetare till min premiär och sprida ut dem bland publiken, så kunde era män om de här nazistsympatisörerna börjar bråka trampa dem lätt på tårna innan det händer något allvarligt.”

Bridges förklarade att Chaplin inte skulle behöva hans hjälp: det fanns tillräckligt många antinazister i USA för att klara av eventuella störningar.

Det fanns det. Amerikanerna ville se filmen. Den gick för utsålda hus i 15 veckor, och blev en kassasuccé som till och med överträffade Chaplins allra vildaste förhoppningar.

Men i hela Europa förutom England förbjöds filmen. I Sverige hade Diktatorn premiär först den 19 november 1945, sex månader efter det nazistiska nederlaget. Den svenska samlingsregeringen under Per-Albin Hansson höll sig in i det sista på god fot med nazisterna, och stoppade all visning i Sverige så länge det fanns något liv kvar i den tyska krigsmakten.

Med Diktatorn hade den enormt populäre Chaplin, den lille mannen med mustasch, käpp och för stor kostym och som alltid stod på de svagas och utsattas sida, tagit steget ut på en ny scen. Chaplin, född i en teaterfamilj i London den 16 april 1889, hade emigrerat till USA 1910. Bara fyra år senare gjorde han sin första film, Making a Living, för det berömda bolaget Keystone.

Med åren spelade Chaplin in ett 70-tal korta filmer; han var bland annat boxare, sjöman, affischklistrare, brandsoldat, luffare, emigrant och äventyrare. När han 1923 växlade till stora United Artists och fick regissera egna långfilmer, kom Cirkus, Stadens Ljus och Moderna Tider som föregångare till Diktatorn. Stadens Ljus (1931) skildrar de rikas hyckleri och falskhet, i Moderna Tider (1936) spelar Chaplin en hårt utnyttjad arbetare som hittar en röd flagga och av misstag blir gripen som demonstrationsledare.

Chaplin med ”röd” fana i Moderna Tider (1936).

Fyra år senare gjorde Charlie Chaplin Diktatorn, och i spåren av den blev han en av de främsta antinazistiska aktivisterna i USA. Efter Hitlertysklands anfall mot Sovjetunionen blev han också en av de ivrigaste tillskyndarna av stöd till Röda armén och öppnandet av en andra front.

Medan andra talare på de många mötena om den andra fronten på olika sätt relativiserade den sovjetiska krigsansträngningen, var Chaplin rakt på sak. Han reagerade starkt mot den amerikanska elitens inställning att kriget mellan nazister och kommunister var bra för USA. ”En hätsk propaganda”, skrev Chaplin i memoarerna, ”var i omlopp: låt dem förblöda båda två”.

Under sensommaren 1941 talade Chaplin på ett möte i San Francisco. En av talarna var stadens borgmästare Rossi, som enligt Chaplin var ”behärskad och tvetydig. Han aktade sig för att överdriva det ryska nödläget eller alltför mycket prisa ryssarnas tapperhet eller nämna att de kämpade och dog för att hejda nära 200 divisioner nazister”.

Chaplin inledde sitt tal:

”Kamrater. Och jag menar kamrater. Jag antar att det finns många ryssar här i kväll, och så som era landsmän kämpar och dör i denna stund, är det en heder och ett privilegium att få kalla er kamrater.”

Chaplin fick stormande applåder för kravet på att USA skulle öppna en andra front för att avlasta den hårt ansatta Röda armén.

Han fick också kritik för att han stödde Sovjet:

”Det var nog i den stunden som mina besvärligheter började”, skrev Chaplin.

Det skulle dröja sju år innan nästa film kom, den samhällskritiska Monsieur Verdoux. En film om död och ondska och den första film där Chaplin inte spelade en sliten luffare eller en figur som fått hårda törnar av samhället.

Filmen blev en flopp – den passade helt enkelt inte in i den politiska tidsandan i USA då. Och efter kritik från högergrupper och från det religiösa etablissemanget ledde den Chaplin rakt in till Kommittén för oamerikansk verksamhet (HUAC), lett av den ökände kommunistjägaren och senatorn från Wisconsin, Joseph McCarthy. HUAC hade uppmärksammat Chaplins nära vänskap med den tyske kommunisten och kompositören Hanns Eisler, som bland annat skrivit Einheitsfrontlied och Kommunismens lov tillsammans med Bertolt Brecht, och senare också DDR:s nationalsång Auferstanden aus Ruinen.

Förhöret rann ut i sanden. Men Chaplins rykte var skadat. Det skulle dröja ytterligare fem år innan Rampljus (1952) hade premiär. I Rampljus spelar Chaplin en gatuartist och han lyfter fram det gamla clowntalesättet om komikens inneboende tragik.

I USA hade det som många ansåg vara en politisk komedi, men som i själva verket var en brutalt genomförd tragedi, börjat nå stormstyrka. Senator McCarthy jagade kommunister och Chaplin pekades ut tillsammans med skådespelaren Orson Welles, poeten Langston Hughes och manusförfattaren Dalton Trumbo, som blev ämne för en sevärd långfilm härom året.

I mappen i FBI:s arkiv beskrevs Chaplin som en ”salongsbolsjevik” som ville förföra det amerikanska folket för kommunismens idéer. Den paranoide FBI-chefen J. Edgar Hoover var fast besluten att få Chaplin, som hade engelskt medborgarskap, utvisad från USA.

Han lyckades. I samband med premiären på Rampljus i London fick Chaplin veta att han på grund av sina förmenta kommunistsympatier inte skulle få återvända till USA. Trots det krävde den amerikanska staten att han skulle betala skatt i USA, eftersom han enligt skattemyndigheten IRS fortfarande hade sin bostad där. En bostad han alltså inte fick bo i. När Chaplin ville försvara sig inför en amerikansk domstol fick han veta att det inte skulle vara möjligt, eftersom han var förbjuden att resa in i USA.

Chaplin flyttade med sin familj till Schweiz och Frankrike. Han gjorde det utan saknad:

”Mina vänner har frågat mig om jag saknar USA och New York? Ärligt talat gör jag inte det. /…/ Jag vill ha en enklare personlig förnimmelse av att leva – inte de braskande avenyerna och de skyhöga byggnaderna som är en ständig påminnelse om de stora affärsföretagen och deras massiva prestationer.”

Charlie Chaplin återvände till USA en gång. 1972 fick han ett specialtillstånd att hämta en heders-Oscar. Han avled stilla i schweiziska Vevey på juldagen 1977.