Libyen tio år efter Natos bombkrig: Politisk återkomst för Gaddafis son Saif al-Islam?

”Det som hände i Libyen var ingen revolution… Du kan kalla det inbördeskrig, eller dagar av ondska. Men det var ingen revolution.”

Orden yttras av Saif al-Islam i en färsk intervju gjort av New York Times-journalisten Robert F. Worth. Saif al-Islams öde under det gångna decenniet är minst sagt dramatiskt. Det speglar kaoset och de snabba politiska skiftningarna i Libyen efter Natobombningarna och regimskiftet för tio år sedan.

När det väpnade upproret inleddes i februari 2011 lämnade Saif al-Islam London och återvände till Libyen. Tidigare hade han öppet kritiserat det odemokratiska och stelbenta libyska systemet. Efter hemkomsten var kritiken borta och han varnade istället för långvarigt kaos, maktstrider och terrorism, om de Natostödda rebellerna skulle segra. 

Mindre än ett halvår senare var regimskiftet ett faktum, mycket på grund av Natoalliansens massiva bombningar. 

I oktober 2011 tillfångatogs och mördades Muammar Gaddafi, Libyens ledare sedan 1969. I november greps hans son Saif al-Islam i sydvästra Libyen av en milisgrupp från staden Zintan i nordväst. Där i Saharaöknen kunde Saif al-Islams liv ha tagit slut. Men milisen hade andra planer. Den ökände fången visades upp för omvärlden innan han flögs till Zintan och placerades i en källare utan fönster. 

Trots att han var efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen (ICC), och trots påtryckningar från de styrande i huvudstaden Tripoli, vägrade milisen att lämna ifrån sig fången.

I början av 2014 fick Saif al-Islam ett viktigt besök. Han berättar i New York Times-intervjun att två män som 2011 stridit med rebellerna kom till hans mörka cell. De var upprörda över att upproret slutat i kaos och blodig maktkamp. De fördömde ”revolutionen” och sa att den varit ett misstag.

I juni 2017 rapporterade internationella medier att Saif al-Islam släppts fri, och året därpå nämndes hans namn för första gången i presidentvalssammanhang.

Det skulle ta ytterligare tre år innan han trädde fram i offentligheten i den intervju som publicerades den 30 juli. Där framgår att källarrummet har bytts mot en villa, och den milis som en gång grep honom har blivit hans allierade.

Opinionsundersökningar liksom röster inifrån Libyen visar att det inte bara är de tidigare fångvaktarna som ser Saif al-Islam som en ledargestalt. Många libyer drömmer sig tillbaka till Gaddafierans – i jämförelse med dagens splittrade, korrupta och våldspräglade situation – välfungerande och trygga tillvaro.

Regimskiftets följder är något Saif al-Islam lyfter fram:

”Det finns inga pengar, ingen säkerhet. Det finns inget liv här. Gå till macken – det finns ingen diesel. Vi exporterar olja och gas till Italien – vi lyser upp halva Italien – och vi har strömavbrott här. Det är mer än ett misslyckande. Det är ett fiasko.”

Presidentvalet i Libyen är planerat att äga rum den 24 december. Det ingår som en del i en fredsuppgörelse som slöts i oktober 2020 efter månader av blodiga strider utanför Tripoli.

Den ena parten i avtalet är den av FN erkända regeringen i Tripoli i väster, som backas upp av USA, Turkiet och Qatar. Den andra leds av den tidigare CIA-avlönade generalen Khalifa Haftar i östra Libyen och stöds av Egypten, Förenade Arabemiraten, Ryssland och Frankrike. 

Att Saif al-Islam åter syns i offentligheten har spätt på spekulationerna inför presidentvalet och fått hans motståndare att reagera.

I flera västmedier rapporteras att Ryssland stöder Gaddafi den yngre. Ryssland sägs försöka övertyga den snart 78-årige Khalifa Haftar att överge sina presidentambitioner och sluta upp bakom Saif al-Islam. 

Det är svårt att veta hur stark Rysslands roll är. Men det är tydligt att Rysslandskopplingen används för att sätta en negativ stämpel på Saif al-Islam. 

Den 11 augusti publicerade BBC en granskning av den ryska säkerhetsfirman Wagner Group, vars legosoldater understött Khalifa Haftar i striderna mot Tripoliregeringen. Enligt BBC har Wagner Group gjort sig skyldig till krigsförbrytelser och har dessutom kopplingar till Ryssland och dess president. Ryssland förnekar detta.

Direkt efter att BBC:s granskning offentliggjorts meddelades att Libyens militära åklagarämbete i Tripoli utfärdat en arresteringsorder för Saif al-Islam. Motiveringen var påståendet om att Saif al-Islam har band till Wagner och därmed är medskyldig till deras krigsförbrytelser.

Det finns ingen anledning att försköna verkligheten. Kriget i Libyen har varit både smutsigt och blodigt alltsedan de massiva Natobombningarna 2011. Det gäller inte minst Haftars offensiv mot huvudstaden under förra året. Men det finns idag knappast någon mäktig person i Libyen som inte byggt sin makt på stöd från miliser eller från utländska stater som gjort sig skyldiga till grova förbrytelser. 

I jämförelse med det övriga libyska ledarskapet kanske Saif al-Islam är den som har minst på sitt samvete. Det är ur det perspektivet som New York Times konstaterar att Saif al-Islam skulle kunna ses som ett alternativ av många libyer.

Vilket kan vara ett skäl till att styret i Tripoli och dess utländska uppbackare hellre ser honom bakom galler än som kandidat i presidentvalet. För vad göra om den störtade Muammar Gaddafis son vinner ett demokratiskt val?

I dagsläget vet vi dock inte ens om det blir något val, eller om den bräckliga vapenvilan överlever i ytterligare fyra månader.