Ledare: Rädda jobben - inte aktieägarna

I förra veckan presenterade Svenskt Näringsliv en diger kravlista för skattebetalarna. Med coronapandemin som förevändning, och med hårt pressade småföretagare som ömmande frontfigurer, kräver kapitalisternas organisation 200 miljarder kronor i statliga bidrag.

Någon samtidig uppoffring från aktieägarna vill Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke dock inte veta av. Med sedvanlig direktörsarrogans passar han i frågan om aktieutdelningar under krisen. Den saken ska ingen utomstående lägga sig i och absolut inte några missunnsamma skattebetalare. Vi ska bara betala så att aktieägarna ska kunna komma undan med springnotan.

Hyckleriet är monumentalt. I gott och väl fyra årtionden har Svenskt Näringsliv och dess föregångare ondgjort sig över statlig inblandning i det så kallade näringslivets affärer. Marknaden ska ges rätt att sköta sig själv och den ska därmed självreglera eventuella störningar i den kapitalistiska ekonomin, allt enligt myten om marknadens osynliga men ändå så undergörande hand.

Vi vet alla hur det gått. Kriserna har avlöst varandra. I Sverige har vi haft den egentillverkade finanskrisen i början av 1990-talet, IT-bubblan i slutet av samma årtionde, den globala finanskraschen 2008 och så den coronakris vi nu är mitt uppe i, döpt efter en virusinfektion men med djupare orsaker än en influensa.

I varje kris har staten tvingats rycka ut som städgumma, med nedskärningar i välfärden som följd. Och lika regelmässigt har aktieägarna sluppit undan.

Visst. Spekulativt uppumpade börsvärden har rasat i några veckor eller månader, med motsvarande ras i spekulanternas nominella förmögenheter. Men när staten väl betalat notan har börsvärdena återhämtat sig och med dem aktieägarnas förmögenheter, under 2000-talet inte minst genom att AP-fonderna pumpat in hundratals nya friska miljarder på börsen. Det frälse som kapitalister utgör i Sverige bjuds alltid och i alla sammanhang en bekväm fotlandning.

Svensk Näringslivs argumentation för sitt bidragsäskande är bara alltför typisk. ”Skattepengar från företagen måste återföras för att det ska finnas företag som kan betala skatt i framtiden”, skriver organisationen i sitt pressmeddelande (24/3). Smaka på den! De 200 miljarder kronor som kapitalisterna kräver från staten ska inte betraktas som bidrag, utan som återbetalning av pengar som egentligen tillhör företagen, men som staten fräckt nog tagit in som skatt.

Vet då att bolagsskatten i Sverige sänkts från 52 procent i slutet på 1980-talet till 21,4 procent 2020. Och nästa år väntar ytterligare en sänkning till 20,6 procent. Men den glupske vill alltid ha mer. Till och med denna i jämförelse låga skatt är för hög för kapitalister som vill göra sig själva till ett skattefrälse.

Låt oss tala om återföring. För givetvis måste nya pengar pumpas in i företag som blöder i krisen, annars finns risk för konkurser och förlust av tusentals jobb. Men varifrån ska pengarna tas?

Den som kan sin lärobok i företagsekonomi vet att i den ideala marknadsekonomin är det ägarna som ska stå för kapitaltillförseln om deras företag hamnar i likviditetskris. Betänk då att aktieägarna under senare år formligen plundrat sina företag på likvida tillgångar. Bara förra året betalade företagen på Stockholmsbörsen ut över 255 miljarder kronor i arbetsfria inkomster till sina ägare.

Svensk Näringsliv vill alltså ”återföra” inbetalda skatter, men säger inte ett knyst om att återföra utbetalda aktieutdelningar. Det är hyckleri i den högre skolan.

Det är knappast troligt att giriga aktieägare kommer att återföra några pengar till sina företag, åtminstone inte så länge som statens gratispengar står för fiolerna. Men ett minimikrav är att all aktieutdelning stoppas 2020. Det är orimligt att staten pumpar in stödpengar som i andra ändan rinner ut som arbetsfria inkomster till ägarna.

Om statligt stöd ändå är nödvändigt för att rädda jobben, så får det ske enligt den kapitalistiska regelboken. Företagen nyemitterar aktier och bjuder ut dem till försäljning. Vill ingen annan köpa får staten göra det, för jobbens skull. Men då finns det åtminstone någon säkerhet för skattebetalarnas pengar.

Som alltid när Svenskt Näringsliv ska pressa staten på pengar skjuter man hårt drabbade småföretagare framför sig. De anses ha större chans att vinna allmänhetens sympati än arroganta direktörer.

I coronakrisen är taktiken välfunnen. För visst är det onödigt att den lokala frisören eller pizzerian på hörnet ska behöva slå igen när kunderna inte får eller vågar gå utomhus och när de fasta kostnaderna ändå ska betalas.

I regeringens senaste krispaket försöker Magdalena Andersson parera den situationen genom ett generöst hyresbidrag till småföretag. Om hyresvärden och hyresgästen står för vardera 25 procent av hyran, så betalar staten under krisen resterande 50 procent.

Låt gå för det vad gäller småföretag. Det är bättre att frisören tar sig igenom krisen än att hen tvingas leva på försörjningsstöd.

Men gäller behovet av skydd verkligen bara småföretagare? Vad med alla de som nu förlorar jobbet, inte minst i servicebranscher med osäkra anställningar och dåligt försäkringsskydd. Ska de tvingas lämna sina lägenheter för att de inte längre har råd att betala hyran och i värsta fall riskera att bli vräkta?

Det är bra att regeringen nu lättar upp reglerna för a-kassan och gör den tillgänglig för fler. Men det räcker inte. I krisen måste hyresvärdarnas omtanke omfatta fler än småföretagare.

Alla vräkningar måste stoppas. Hyresgäster måste ges en eller flera hyresfria månader, såsom villa- och bostadsrättsägare ges amorteringsfria månader. På hyresvärdarnas bekostnad.

Och sist men inte minst måste ett särskilt stödpaket utformas också för utsatta hyresgäster. Varför inte inrätta en statlig hyresfond, som Hyresgästföreningen föreslår?

Också löntagare och hyresgäster måste ta sig igenom krisen helskinnade.