Ledarkrönika: Regimtrogen media sprider propaganda för EU

Under Irakkriget använde USA inbäddade journalister. De lånade sig lydigt till att agera propagandamakare och sprida den rätta bilden av kriget till folket där hemma.

Lärdomen från Vietnamkriget, när journalister skildrade napalmbombade barn, var att en ärlig granskning undergrävde stödet på hemmaplan. För att få fram sanningen om Irakkriget krävdes folk som Chelsea Manning och Julian Assange.

Under påskhelgen sände SVT dokumentären ”Bye Bye Britain”. Filmaren Alain de Halleux har som inbäddad journalist fått följa EU:s chefsförhandlare Michel Barnier. Om denna film gjorts av regimerna i Erdogans Turkiet eller i Putins Ryssland hade det kallats regimtrogen propaganda. Men eftersom det görs i EU-maktens Bryssel passerar det som objektiv journalistik.

Filmen lever upp till medieindustrins självbild av att vara den tredje statsmakten. En självbild som, enligt kulturkritikern Bengt Nerman, uppstod först på 1960-talet på Journalisthögskolan i Stockholm, när gamla tidningsmurvlar byttes ut mot en akademiskt utbildad kår av karriärsjournalister.

De nya journalisterna fostrades i den liberala ideologin om att samhället måste hållas i balans genom olika krafter. Det kapitalistiska klassamhället ska upprätthållas genom en överbyggnad baserad på maktdelning av förment objektiva instanser som förenas i sitt försvar av den bestående ordningen.

En elitistisk journalistkår åtog sig att spela rollen som objektiv granskare. Självklart stod de över särintressen, precis som en statsmakt påstår sig göra. Att kritisera media blev liktydigt med att kritisera demokrati. Självbilden födde en kåranda som inte står polismakten efter.

Det faktum att detta skedde på slutet av 1960-talet innebar att den journalistiska ideologin till att börja med kläddes i vänsterradikal dräkt. Men som alltid i mellanskiktens flockmentalitet ändras dräkten i takt med tiden.

För det är inte en fråga om höger och vänster. Tvärtom är själva poängen i denna självbild att journalister står över samhällets klassmotsättningar och politiska strider. Men ingen kan stå över samhällets klassmotsättningar. Den som tror sig göra detta är den som villigast gör sig till språkrör åt de härskande idéerna, vilket i grund och botten är den härskande klassens idéer.

Sedan Brexitomröstningen skakade EU:s stormaktsbygge i grunden har EU-makten tillsammans med den tredje statsmakten arbetat febrilt för att stilla skakningarna och avskräcka folk i andra länder från att följa britternas exempel. Och lydnad gentemot makten lönar sig. Inbäddade journalister får sitta med i värmen i Bryssel. De som avslöjar makten, som Manning och Assange, får sitta i fängelse.