Krönika: Säg ifrån och ta fajten!

Samtidigt som de franska storbolagen och bankerna redovisar rekordstora vinster och utdelningar till aktieägarna, släpar lönerna efter i ett läge där den höga inflationen försämrar franska arbetares levnadsstandard.

Sedan slutet av 2021 har ett flertal strejker utlysta av det franska facket CGT brutit ut både inom privat och offentlig sektor för att bryta denna spiral. Bland annat har vi på järnvägen strejkat flera gånger och många fler med oss.

Många av dessa strejker har tvingat bolagen att betala ut bonusar och engångsbelopp, och sakta men säkert har en medvetenhet vuxit sig starkare om att arbetarrörelsen måste rusta för strid överallt för att tvinga fram rejäla lönehöjningar. 

Med det i sikte gick arbetarna och CGT-facket i de franska oljeraffinaderierna i strejk från och med den 29 september förra året och lade ner all produktion av olja i landet. Kravet var lönehöjningar för alla på minst tio procent.

Tolv dagar senare stod bensinmackar tomma, vilket tvingade regeringen och näringslivet att öka importen och använda de statliga strategiska lagren. I ett försök att krossa strejken beordrade regeringen arbetare inom vissa oljedepåer att återgå till arbetet, och hotade med fängelsestraff och böter för dem som inte vek ner sig. 

Som svar på det utlyste CGT strejk på alla arbetsplatser i solidaritet, till försvar av strejkrätten och för att vinna lönehöjningar överallt.

Oljekoncernerna tvingades till eftergifter i takt med att strejken utvidgades: löneökningar på sju procent och utbetalande av bonusar och engångsbelopp på mellan 3.000 och 6.000 euro. Vissa raffinaderiarbetare vann ytterliga utbetalningar.

Kärnkraftverksarbetarna lade ner arbetet och hotade med att inte sätta igång reaktorerna, och vann permanenta lönehöjningar på 200 euro i månaden. Andra arbetare inom energibranschen gick i deras fotsteg och tvingade fram liknande avtal.

Överallt har nu medvetenheten ökat kring att kollektiv och massiv kamp med strejken som vapen är enda vägen framåt för arbetarna.

Strejkerna på oljeraffinaderierna har gett hela den franska arbetarklassen råg i ryggen och ökat självförtroende. Förarna på tunnelbana, buss, spårvagn och pendeltåg lade ner arbetet en masse den 10 november i Paris och lamslog kollektivtrafiken. På järnvägen runtom i landet diskuteras återigen möjligheten att gå ut i strejk för att tvinga fram lönehöjningar.

Vi går mot en period av djupare global kris för kapitalismen i Sverige såväl som i Frankrike. Men i både Frankrike och Sverige är vi arbetare en kraft som kan förändra inte bara våra egna livsvillkor utan hela samhället.

Jag hoppas att svenska arbetare också känner den kraften. Låt er gärna inspireras av lite fransk glöd.

Upp till kamp, kamrater!