”Sanktionerna slår hårdast mot arbetare”
Protesterna i Iran fortsätter och har spridit sig bland annat till oljeindustrin, där raffinaderiarbetare gått ut i strejk. Proletären har pratat med två svensk-iranier på vänsterkanten, som är överens om legitimiteten i protesterna och sanktionernas förödande effekter, men skiljer sig i synen på vad ett större uppror i landet skulle innebära.
Sedan kurdiska Mahsa Amini dog i samband med ett ingripande av landets moralpolis har kvinnor över hela landet gått ut i protester mot att tvingas bära hijab och mot den ständiga övervakningen och förtrycket från sedlighetspolisen.
– Det är helt rätt. Det är systemets eget fel att de här protesterna bryter ut, och de har självklart all rätt att gå ut och demonstrera mot de här lagarna.
Det säger Mazdak Toosinejhad, spårvagnsförare från Göteborg och medlem i Kommunistiska Partiet. Samtidigt varnar han för utländska krafter som använder protesterna för att försöka destabilisera landet.
– Det här handlar redan om något större än de legitima protesterna, och håller på att utvecklas till ett hybridkrig mot Iran. USA och andra västländer, liksom Israel, vill se oroligheter i Iran, och helst att landet splittras.
Mazdak Toosinejhad påpekar skillnaderna i såväl internationell medieuppmärksamhet som kraven som ställs, beroende på vilka länder som skakas av protester och vilka internationella vänner de har.
– Vi har sett brutalt polisvåld de senaste åren i länder som Chile och Colombia, och för den delen också i Tyskland och Frankrike. Varför var det ingen som krävde sanktioner mot dem?
USA:s sanktioner mot Iran är en del av den ekonomiska bakgrunden till den senaste månadens protester. Landets ekonomi är körd i botten, och som vanligt är det de svagaste som får betala priset när Washington vill tvinga ett land till lydnad.
Mazdak Toosinejhad vänder sig emot den selektiva solidariteten med kvinnorna och folket i Iran.
– Varje vecka demonstrerar folk här i Göteborg nu mot styret. Varför demonstrerade de till exempel inte när företaget Mölnlycke health care tvingades sluta skicka bandage och plåster till Iran häromåret, på grund av USA:s nya sanktioner?
– Fabriker stänger på grund av att sanktionerna gör att det saknas material och arbetare förlorar sina jobb. Var har demonstrationerna varit till stöd för alla som lider av sanktionerna?
Han reagerar också på att flera filmskapare i veckan gick ut och krävde att Sverige ska stänga Irans ambassad och skicka hem ambassaden, och att Vänsterpartiet gått ut och krävt hårdare sanktioner mot Iran.
– Vem vinner på att stänga landet? Vill de hjälpa folket eller straffa dem? Hur hjälper man tjejerna som inte vill ha hijab på sig genom att fler fabriker stängs och människor inte kan försörja sig?
Dariush Arjmandi är bussförare från Malmö. Han kom till Sverige i slutet av 1980-talet efter att suttit fem år i fängelse i Iran på grund av politisk verksamhet för organisationen han fortfarande tillhör, Revolutionära iranska arbetares organisation (ORWI).
Dariush Arjmandi är överens med Mazdak Toosinejhad om att de som kräver hårdare sanktioner går helt fel väg.
– Det är förfärligt. Sanktionerna drabbar framför allt arbetare, och inte minst kvinnor. Många fabriker har stängts ner på grund av sanktionerna och istället får kvinnor sitta hemma med en symaskin i köket och göra jobbet, utan någon möjlighet till semesterersättning, sjukersättning eller pension.
Samtidigt menar han att den religiösa och politiska ledningen kunnat gömma sig bakom dem, och att många i det styrande skiktet i praktiken tjänat såväl ekonomiskt som politiskt på sanktionerna.
– De som kontrollerar vad som kommer in i landet blir rika på smugglingen, samtidigt som vanligt folk inte har tillgång till många varor. Under lång tid har regimen kunnat peka på att alla ekonomiska problem beror på sanktionerna, och säga att oppositionen och de som protesterar går USA:s ärenden.
Sanktionerna har gjort att de styrande sluppit stå till svars för den nyliberala ekonomiska politiken som förts, menar Dariush Arjmandi som också vill lyfta fram de många strejker som brutit ut de senaste åren.
– När arbetare strejkat har de varit smarta och hänvisat till grundlagen, som skrevs efter revolutionen och återspeglade många av folkets krav, som gratis vård och skola och rätt till facklig organisering. Men nu efter 30 år av nyliberalism finns inget av det kvar, idag måste man betala för allt.
ORWI har varit direkta fiender till det islamistiska styret ända sedan revolutionen 1979, ett förhållande som knappast förbättrades under 1980-talets hårda repression. Mot rena vänsterorganisationer, men också och inte minst mot ”vänsterislamistiska” Folkets Mujahedin, som inledde ett väpnat uppror mot staten efter revolutionen.
Folkets Mujahedin är en grupp som vill utnyttja de senaste protesterna i egna syften – och objektivt sett inte nödvändigtvis ens i sina egna. En annan är exiliranier som sympatiserar med den gamle USA-stödde shahen och hans son, prins Reza Pahlavi.
– USA använder dem som spelpjäser, såväl Mujahedin som rojalisterna, säger Dariush Arjmandi.
På sistone främst rojalisterna, eftersom Mujahedin inte är populära bland folket, säger han.
– Vi har redan haft 40 år av islamiskt styre, så det är ingen i Iran som är intresserad av att acceptera deras ledning. Dels med tanke på att de är ännu mer fanatiska i många avseenden, men framför allt för att de samarbetade med Saddam Hussein under kriget mellan Iran och Irak. Det är sådant som folk inte glömmer.
– Men visst är de farliga. De är välorganiserade och mycket fanatiska och får mycket pengar från USA, och om USA har planer som de hade med Libyen och Syrien så kan de stå till tjänst. Men just nu är det rojalisterna och prinsen som får mycket uppmärksamhet.
Det är vid separata tillfällen som Proletären pratar med Mazdak Toosinejhad och Dariush Arjmandi. Men båda lyfter specifikt betydelsen som tv-kanalen Iran International – finansierad av Saudiarabien – spelar i skildringen av vad som händer.
– När någonting händer i Iran används det direkt av landets fiender och dess media, som BBC Persian och Iran International, säger Mazdak Toosinejhad.
Dariush Arjmandi skakar å sin sida på huvudet åt hur Iran International väljer att lyfta fram prins Reza Pahlavi och personer som den CIA-avlönade och omhuldade Masih Alinejad istället för stora demonstrationer med vanligt folk, som han säger.
Samtidigt vill han inte förstora upp det utländska inflytandet i vad som händer.
– De här farorna finns, med utländska agenter och intressen. Men det som händer i Iran nu är fortsättningen på en kamp som pågått i mer än 40 år. De som protesterar i Iran kanske kollar på nyheterna i Iran International för att se vad som händer, men de styrs inte av USA och Israel.
– Varje dag ser man de här moralpoliserna patrullera, gå runt och misshandla kvinnor. Så när protesterna bröt ut var det var ingen blixt från klar himmel.
Dariush Arjmandi och ORWI vill se det iranska styret falla, vilket de arbetat för ända sedan revolutionen, och Dariush Arjmandi hoppas att den islamistiska staten kan ersättas av en demokratisk, jämställd och oberoende stat om protesterna blir tillräckligt starka.
En sådan utveckling ser Mazdak Toosinejhad snarast som önsketänkande.
– Vad finns det för alternativ om regeringen skulle störtas? Iranierna har redan kastat ut USA en gång, och de vill komma tillbaka och ta över igen. I det minst dåliga scenariot skulle det installeras en USA-styrd regering. Alternativet är inbördeskrig, för regeringen har stöd av en stor del av folket. Se bara hur det blev i Syrien, efter att västländerna lade sig i protesterna där.