Krönika: Självklart ska Irene Svenonius få en rättvis rättegång
Annie Lööf anklagar socialister för att vilja fängsla politiska motståndare. Det är en orättvis anklagelse – däremot bör korrupta politiker som med berått mod sålt ut välfärden ställas inför rätta.
Nyligen fick V-politikern Daniel Pérez Wenger kritik för ett Twitterinlägg där han skrev att han ville fängsla moderaten och finansborgarrådet Irene Svenonius. Reaktionerna kom direkt. ”Att fängsla politiska motståndare hör de totalitära ideologierna till”, skrev Centerpartiets Annie Lööf i ett försök att utmåla socialister som anhängare av godtyckliga arresteringar.
Självklart måste ett framtida socialistiskt samhälle värna rättssäkerheten och yttrandefriheten. Efter att Irene Svenonius gripits är det viktigt att hon behandlas väl i häktet och får en rättvis rättegång.
Straffet bör stå i proportion till brotten. Om Svenonius döms kan man tänka sig ett antal år i fängelse, med möjlighet till villkorligt med fotboja och samhällstjänst om hon uppfört sig väl. Det finns säkert ”enkla jobb” som även Irene Svenonius skulle kunna klara av vid en återanpassning till samhället.
Det Svenonius gjort mot välfärden ska inte förringas. Hon är ansvarig för massiva nedskärningar och privatiseringar i vården med livshotande försämringar som resultat. Hon har slösat miljarder av skattebetalarnas pengar på skandalbygget Nya Karolinska.
Irene Svenonius är också inblandad i flera solklara fall av korruption. Förra våren sålde hon och hennes politikerkompisar Bromma sjukhus till partivännen Filippa Reinfeldts bolag. Så sent som i januari i år, i samband med att vårdbolaget Kry skulle ta över 1177 Vårdguiden, avslöjades kopplingar mellan personer i Krys ledning och Irene Svenonius.
Kanske är fixeringen vid att fängsla just Irene Svenonius lite orättvis. Hon är knappast den enda välfärdsslaktare som borde få sona sina brott.
Att döma alla de politiker, på riksnivå och lokalt, som raserat välfärd och trygghet i Sverige skulle dock bli juridiskt problematiskt. Det lär till exempel inte alltid gå att bevisa uppsåt.
Men det finns politiker som bär ett extra stort ansvar. Som haft en pådrivande roll och ett tydligt uppsåt. En sådan är Fredrik Reinfeldt, som under sina år som statsminister ansvarade för några av de grövsta attackerna på välfärden, bland annat genom kraftiga skattesänkningar för de rika och att tvinga allmännyttan att bli vinstdrivande.
Här är bevisläget gott då han i sin egen bok ”Det sovande folket”, beskrivit sina brottsplaner. I boken kallar han dessutom brottsoffren, det svenska folket, för ”mentalt handikappade”.
En annan är Göran Persson, ansvarig för den pensionsreform som skapat tiotusentalsfattigpensionärer. Även här är det ett bra bevisläge, då han 2005 erkände att reaktionerna inte skulle bli nådiga när folk insåg vad reformen innebar.
Ett socialistiskt samhälle måste självklart vara förlåtande. Även politiker är människor som kan göra misstag och bättra sig. Därför kan man tänka sig amnesti för politiker som ”bara” gjort vad de blivit tillsagda, eller inte förstått vad de beslutat om.
Men i fallet Irene Svenonius är det svårt att se att det skulle bli något annat än fängelse.