Slutreplik: Sjukvården måste grundas på vetenskap

Detta är en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna.

Ola Sandstigs inlägg i Proletären nr 44 består av förolämpningar, personangrepp och anklagelser framförda på högsta volym. Det är så debattörer brukar göra när de försöker dölja att de är desperata. Den som har argument som håller, litar också på att de talar för sig själva.

Sandstig har intervjuat två personer som berättar om hur de tvingats spela apatiska. Det är djupt tragiska berättelser om barn som farit mycket illa. 

Problemet är att Sandstig utifrån detta driver tre teser: Att en stor mängd barn med uppgivenhetssyndrom i själva verket var manipulerade, att vården inte förstod detta och att det berodde på att Svenska Barnläkarföreningens Arbetsgrupp för flyktingbarn svartmålade alla som inte tyckte och tänkte som dem och därmed skrämde vårdpersonal till att inte agera.

Till stöd samlar han de argument som talar för hans teser och sorterar bort allt som talar emot. 

Han stödjer sig på egna och andras påståenden men redovisar inte underlaget. Han citerar enstaka meningar ur sitt sammanhang men inte helheten. Jag tänker inte upprepa alla fakta i min tidigare artikel, utan uppmanar läsare att gå tillbaka till den och vara uppmärksam på vad Sandstig väljer att inte beröra.

Inom vården kan man inte arbeta på det sättet. Vi kan inte behandla barn utifrån enstaka läkares påståenden, till exempel om antalet manipulerande barn, om hen inte redovisar underlaget för sina slutsatser. 

Vi kan inte bygga behandlingsprogram på uppgifter som en journalist säger sig ha, utan att redovisa dem. För att kunna bedöma om vården missat något behövs ett faktaunderlag. Vi behöver kunna gå igenom journaler och tala med inblandad vårdpersonal för att till exempel undersöka om barnen verkligen bedömdes som apatiska, om man misstänkte manipulation, om man missade något som man borde reagerat på. Inget av detta har Sandstig redovisat.

Sjukvården grundas på vetenskap och beprövad erfarenhet. För att värdera den finns utvecklade metoder. Det bygger på att man öppet redovisar ett faktaunderlag som kan granskas av andra, följt av en diskussion där man kritiskt och självkritiskt värderar fakta, både det som talar för och emot den egna hypotesen. Utifrån detta drar man slutsatser som förstås kan behöva omprövas utifrån ny kunskap som tillkommer. 

Det var också så Socialstyrelsen arbetade då man gjorde sin vägledning 2009 och det är därför Svenska Barnläkarföreningen och Svenska Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatri nu föreslagit Socialstyrelsen att göra en uppdatering.

Det var också så Svenska barnläkarföreningens arbetsgrupp arbetade. Det var inte alltid lätt i det politiskt upphetsade klimat som rådde för 15 år sedan och som Sandstig nu bidrar till att återskapa. Säkert gjordes enstaka övertramp av oss. Men det vi tillsammans med andra forskare kom fram till var att det inte fanns några enkla samband som kunde förklara uppgivenhetssyndromet. 

Vi föreslog därför en multifaktoriell förklaringsmodell för uppkomst, utveckling och behandling av uppgivenhetssyndrom där en stor mängd faktorer kunde ha betydelse för det enskilda barnets tillstånd. Denna modell används för övrigt av behandlingshemmet Solsidan som utgångspunkt i deras arbete.

Barnsjukvårdens uppgift är att arbeta för varje barns bästa. Det gäller barn som farit illa av krig och organiserat våld och barn som upplevt våld eller försummelse inom familjen. Barn som upplevt båda dessa saker och barn som inte upplevt något av det. 

Det är en stor och viktig uppgift där vi behöver stöd för att kunna göra ett bra arbete. Ola Sandstigs beklämmande debattstil bidrar knappast till det.

För de som inte vill nöja sig med hans utryckta och selektiva citat rekommenderar jag att gå direkt till källorna och läsa vad som faktiskt sades:

• Ascher H. Avslutande reflexioner. I: Ascher H, Hjern A, red. Från apati till aktivitet Teori och behandling av flyktingbarn med svår psykisk ohälsa. Studentlitteratur; 2013. p. 215-29.

• Arbetsgruppens inlägg mot Socialstyrelsen. Läkartidningen nr 48, 2005, och nr 7, 2006. 

• Ascher H, Gustavsson T: Klargörande konferens om barn med uppgivenhetssymtom, Läkartidningen nr 1, 2008.

Henry Ascher
Barnläkare