90 år sedan: Skotten i Sandarne
Den 14 maj 1931 mördades fem arbetare i Ådalen av utkallad militär. Det skulle vara sista gången kämpande arbetare besköts av samhällets våldsapparat. Det var det inte. Ett drygt år senare besköts arbetare i Sandarne utanför Söderhamn. Det var den 9 juli 1932. Proletärens Janne Bengtsson berättar om skotten i Sandarne och Klemensnäs sommaren för 90 år sedan.
Början på 1930-talet var hårda år för Sveriges arbetare. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) drev en stenhård lönenedpressningspolitik, och fackföreningsrörelsen gav efter.
I avhandlingen Pappersmassestrejken 1932: En studie av facklig ledning och opposition skriver Tom Olsson vid Lunds universitet att av de tre agerande storheterna på arbetsmarknaden, SAF, de reformistiskt ledda fackföreningarna och de oppositionella kommunisterna, var två klara att gå i strid: arbetsgivarna och kommunisterna.
Klara att gå i strid var också arbetarna. Efter medling godkände LO de våldsamma lönesänkningarna, i vissa fall på uppemot 50 procent. Men arbetarna ville annat: den 8 april 1932 trotsade 14 000 arbetare längs Norrlandskusten LO-ledningen och gick ut i strejk. LO ansåg att Pappers och pappersmassearbetarna var oresonliga och självrådiga. Den S-märkta pressen hoppades att strejken skulle misslyckas.
Bland de som gick i strejk fanns runt 400 arbetare vid massafabriken i Sandarne utanför Söderhamn. Skotten i Sandarne föll den 9 juli. I början av juli hade arbetsgivarna satt in strejkbrytare för att lossa och lasta massan. Enligt uppgifter i flera tidningar var några av strejkbrytarna beväpnade.
Transportarbetarförbundet hade vägrat ta ut hamnarbetarna i sympatistrejk, men på flera håll, bland annat i de största och viktigaste hamnarna, trotsade hamnarbetarna sin förbundsledning och gick ut i öppen sympati med de strejkande massa-arbetarna. Transport svarade desperat: hamnarbetarna i avdelningen i Stugsund i Söderhamn uteslöts ur Transport sedan de vägrat befatta sig med pappersmassan.
Den 9 juli arrangerades en demonstration från Stugsund till Folkets hus i Lervik. Där talade kommunisterna Anders Bäckström, pappersmassearbetare vid Marmaverken, och järnvägsarbetaren Set Persson från Söderala.
Efter mötet vände arbetarna blicken mot arbetsplatsen som bevakades av polis som gick till attack mot de strejkande arbetarna. Polisbefälet kommenderade eld och 13 skarpa skott avfyrades mot arbetarna.
Tre arbetare sköts i ryggen av den från Stockholm inkallade polisen och flera skadades av polismännens besinningslösa sabelhugg. De skottskadade var de unga pappersarbetarna och bröderna Evert Fredin, som sköts i höften, John Fredin, skjuten i låret, samt den äldre arbetaren Karl Johan Videgren, som sköts i nedre delen av ryggen. De tre fördes tillsammans med den svårt sabelhuggne arbetaren till Söderhamns lasarett.
Sandarnegrabben Bengt Källman var 12 år när skotten i Sandarne föll. I en intervju i Hälsinge-Kuriren 1985 berättade han vad han såg:
– Det blev möte på Folkets hus. Efteråt marscherade alla till brukskontoret. Där stod polisen uppställd. Så kom skotten. Ett träffade trädstammen, precis där jag stod. Skotten gick rakt in i folkmassan. Tre människor skadades. Konstigt att det inte blev fler. En gammal gubbe som satt på en stubbe fick ett skott rakt i ändan, berättade Bengt Källman.
Precis som i Ådalen ett år tidigare frikändes brottslingarna av den dömande klassjustisen och straffades arbetarna hårt. Den 19-årige sågverksarbetaren John Zetterström dömdes till två år och sex månaders straffarbete för upplopp. Arbetaren Gösta Berglund fick sju månader, och de kommunistiska arbetarna och mötestalarna Set Persson och Anders Bäckström fick sex månader, liksom arbetarna Bertil Sörman, Elon Östlund och den 22-årige Fride Jonsson.
Notabelt var att Persson, Bäckström och Jonsson inte ens befann sig på platsen för det som poliserna betecknade som ett ”upplopp”. Ingen av poliserna straffades.
– De åtalade arbetarna var helt chanslösa, konstaterade Bengt Källman.
De styrandes svar på arbetarprotesterna mot lönenedpressningen och strejkbrytarna de heta sommardagarna 1932 hade blivit skarpa redan den 5 juli 1932, några dagar före händelserna i Sandarne.
Då arrangerade 1 200 arbetare i Klemensnäs, organiserade i Svenska pappersindustriarbetarförbundet avdelning 8, ett protestmöte mot de strejkbrytare som arbetsgivaren AB Scharins & Söner kallat in. På mötet talade tidningen Norrskensflammans Skellefteåkorrespondent Fritz Wall och det kommunistiska ungdomsförbundets ordförande Filip Forsberg.
Efter mötet gick rasande arbetare till attack mot strejkbrytarna. Ilskan riktade sig också mot LO-facket Transport, som vägrat ta ut hamnarbetarna i sympatistrejk. Brytarna skyddades av polisen som öppnade eld. Två arbetare skadades livshotande: 22-årige Sixten Rönnkvist från Sävenäs i Skellefteå var nära att förblöda efter att ha fått en kula i låret. Han fick snabb hjälp till sjukhus vilket räddade hans liv.
Också här dömde klassjustisen arbetarsidan hårt: Wall och Forsberg fick två och ett halvt års fängelse. En kvinna dömdes till sex månaders straffarbete för upplopp, och sju arbetare fick vardera tre månaders straffarbete.
Även i Luleå, Munksund och Skuthamn protesterade strejkande arbetare mot strejkbrytare. Redan den 23 maj hade uppretade arbetare krävt att strejkbrytarna i Furuögrund i Byske utanför Skellefteå skulle bort. Den polis som skyddade brytarna trängdes tillbaka bakom avspärrningarna och till slut tvingades strejkbrytarna fly platsen med båt.
Nu rustade arbetsgivarna med hjälp av staten under den liberale statsministern Carl Gustaf Ekman, bara några månader senare avslöjad som mutad av Sveriges ledande kapitalist, tändstickskungen Ivar Kreuger. Enligt tidningen Norrskensflamman måndagen den 11 juli 1932, hade en tågvagn innehållande maskingevär anlänt till Luleå: ”Vi har uppgifter om att järnvägsvagnen innehåller två maskingevär, klara att omedelbart tagas i bruk. Det är bara att skjuta upp dörrarna och låta mordredskapen spela mot Luleåarbetarna”, skrev tidningen.
Maskingevären användes aldrig men i sammanstötningar mellan arbetare och polis skadades åtta arbetare.
Tidningen Social-Demokraten skyllde händelserna i Sandarne på kommunisterna. ”Sillénarnas verk”, rubricerade S-D sin ledarartikel där SKP-medlemmar, ledda av Hugo Sillén, som 1929 hade hållit till vänster i partisprängningen, hölls som ansvariga.
Dagens Nyheter tyckte det vore synd om ”goda” människor kom i vägen när ”onda” borde straffas: ”Vad är vi för stackare som låta oss terroriseras av en flock Sillénare? Händer det i misshugg, att de goda drabbas med de onda av kulor eller batonger, så skapas lätt en lika naturlig som omotiverad animositet mot polisen som ’angriper oskyldiga’”, skrev DN.
Svenska Dagbladet krävde hårdare tag och menade att ”kommunisterna gå kallt och målmedvetet till angrepp mot samhället och i ett sådant läge måste samhället slå till och slå hårt /…/ Nu visar det sig att polisen är minst lika hårdhänt (som militären i Ådalen 1931) /…/ och den statspoliskår som organiseras i höst måste följa samma spår. Upploppsledarna måste utan förbarmande få sina stränga straff”.
Men i den borgerliga tidningen Söderhamns-Kuriren kunde de lokala journalisterna inte ljuga: tidningen redogjorde den 11 juli 1932 för scenerna på fabriksområdet. S-K:s rapport överensstämde väl med vad arbetarpressen rapporterade:
”Ögonvittnet berättar: Stenarna smattrade mot magasinsväggen, men till sist upphörde stenkastningen och någon polisman var icke synbart skadad /…/ slagen veno över ryggar och ben /…/
En yngling fick slag på slag över ryggen av två polismän, vilka följde efter honom, och då han till sist stupade var också den tredje framme och gav ett par slag. Blodet rann efter ryggen på den slagne och färgade den tunna skjortan och han måste hjälpas bort. En kvinna fick svåra hysteriska anfall. Den förutnämnde svårt misshandlade ynglingen måste senare transporteras till lasarettet för erhållande av vård.”
Söderhamnskuriren rapporterade vidare:
”Polismännen ställde upp på linje. Revolvrarna dragas ur hölstren och som smattret från en kulspruta ekade det i nejden. ’Mördare’, ropades det från folkmassan. Tre man hade stupat, träffade av kulor och buros bort. Platsens sjuksystrar togo hand om de skadade, som med ambulans och bil senare fördes till lasarettet.” (Källa: Arkiv Gävleborg/Pappers avd. 42 Sandarne).
Årskiftet 1931-32 var en bra tid för Svenska arbetsgivareföreningen. Vid årsskiftet hade avtalen löpt ut för nästan 230 000 arbetare, många av dem sysselsatta i sågverken och i pappers- och massaindustrin i Norrland och längs Norrlandskusten. Men också arbetare i järnbruken och textilindustrin.
SAF hade taktiken klar: lönesänkningar över hela linjen. LO-ledningen hade viss förståelse för SAF-kraven särskilt inom pappersmasseindustrin – världsmarknadspriserna sjönk och de exportberoende bolagens stora vinster naggades i kanten.
Redan 1930 hade sulfitproducenter från flera länder, bland dem Sverige, Finland och Tyskland, kommit överens om att minska produktionen för att motverka prisfallet på deras produkter. Uträkningen var enkel: om tillgången minskades skulle priserna kunna höjas.
Men den minskade produktionen drabbade arbetarna hårdast. Arbetslösheten ökade kraftigt: 1931 hade arbetslösheten bland arbetarna i massaindustrin ökat till 15 procent och den ökade ännu mer det kommande året.
För arbetarna väntade svält och umbäranden. Under våren 1932 sänktes lönerna på Bergvik och Ala Nya AB:s sulfatfabrik i Sandarne med 50 procent.
LO:s ordförande Edvard Johansson såg inte problemet i lönenedpressning och strejkbryteri. I en intervju i Social-Demokraten den 21 juli 1932 menade Johansson att problemet var att arbetarna ”lyssnat till locktonerna från bolsjevikerna”, trots att medlemmarna i Pappers, socialdemokrater, kommunister, socialister och partilösa, varit överens om kraven och strejken.
Johansson uppmanade till en återgång till arbetet.
Sedan LO givit upp tvingades arbetarna till förhandling. Det avtal som skrevs på i augusti innebar en sänkning av driftsackordet på sju procent och andra försämringar för arbetarsidan.
Edvard Johansson och LO-ledningen lämnade pappersarbetarförbundet att själva ta smällen. Normalt skrivs avtal av den här digniteten på av det berörda facket och LO; för att markera sitt missnöje med Pappers hoppade LO-ledningen av själva signeringen.
SKILDRINGAR
- Skotten i Sandarne blev tv-film 1973, en dramadokumentär av Olle Häger, Hans Villius och Carl Thorell. Filmen blandar spelade scener med dokumentärt material och fokuserar på den fyra dagar långa rättegången i Söderhamn. Set Persson (1897-1960) spelas av Kåre Santesson.
- I Sandarne satte Arbetarteatern i Söderhamn sommaren 2007 upp en föreställning om händelserna. Anders Nilsson skrev och regisserade och Arbetarteatern samarbetade med Sandarne Kultur och Historiska förening (KULT) samt med lokala musiker från PRO och från musikskolan.
- I Fria Proteaterns Valda verk 1969-84 finns Polisen skjuter skarpt 1932, sången om händelserna i Sandarne.