Att slinta är att plötsligt förlora greppet om något! Nå, kanske det inte varit så plötsligt?
Men vad många har förlorat idag är ett sammanhang, en kollektiv gemenskap.
I dagens individualistiska samhälle är de kollektiva sammanhangen borta eller väljs bort, och människor saknar tillhörighet.
Istället för att vara en del av ett sammanhang – en idrottsförening, ett kollektiv på jobbet eller någon annan organisation – blir individens identitet viktig. “Du måste vara någon“, eftersom du inte har någon plats i kollektivet.
Du kan ha en sexuell identitet, en identitet som grundar sig på vad du äter eller lite på vad som helst. Spelar ingen roll vad. Men identiteten är individuell, inte kollektiv.
Nå! Du kanske undrar vad det har med orden att göra?
”Jag är en kollega värd att satsa på. Flexibel, effektiv och min värdegrund bygger på valfrihet och att man måste våga satsa på sig själv. Jag tycker om individuell lönesättning, alla är verkligen inte lika framåt och innovativa och värda lika mycket.“
Det skulle kunna vara ett intränat cv från en arbetslös som tvingas söka minst tio jobb i månaden för att behålla sitt socialbidrag, ursäkta försörjningsstöd.
Människor vänjer sig vid ord och tilltal snabbt. Jag är medveten om att språket ändras över tid. Har det alltid gjort. Men är det inte just så att orden och språket bara är en spegel av samhället?
Spelar det roll om man säger kollega istället för arbetskamrat?
Jag menar att det gör det. Det är absolut skillnad. En tydlig glidning mot det individuella, ett distanserande bort från teamet och gruppen.
Att vara kamrat förpliktigar till att vara kamratlig, och kollegial är väsensskilt från det.
Det är inplanterat från småborgerligheten in i arbetarklassen.
För många känns det säkert lite märkvärdigare att vara kollega istället för arbetskamrat, eller åtminstone jobbarkompis.
I ett samhälle som bygger på individualism och en individuell identitet är arbetarklassen garanterat förlorare, åtminstone stora delar av klassen.
För vad hjälper de fina orden klassen? Fråga städerskorna hur deras arbetsvillkor och lön utvecklats sedan de blev kallade lokalvårdare.
Eller hur går det för undersköterskornas arbetsvillkor inom äldrevården, har de ljusnat i kollegornas tid?
Personligen tror jag att receptet på bättre villkor för klassen går genom solidaritet, lika lön för lika arbete, kollektivism och ett kamratligt sätt och stil, där handlingen talar sitt tydliga språk.
Kollegiala hälsningar, Kenth. (Jäklar, jag slant visst med orden. Kamratliga hälsningar, skulle det stå.)
