Kommunisterna och tidningsmonopolet

Inom tidningsvärlden skedde en liknande utveckling. I städer som tidigare haft flera olika pressröster riskerade man få en enda dominerande tidning, i praktiken med borgerlig kulör. Tidningsdöden slog ojämförligt hårdast mot de kommersiellt svagare kommunistiska och socialdemokratiska tidningarna.

Här reagerade Socialdemokraterna och efter flera statliga utredningar och olika ekonomiska bidrag till pressen under 1960-talet infördes 1971 anslag till driften av dagstidningar i marknadsmässigt underläge, föregångaren till dagens presstöd. Själva grundförutsättningen var och är främjande av politisk mångfald, att ingen värdering får göras av tidningens ståndpunkter. Så har Proletären uppburit presstöd sedan första hälften av 1970-talet.

Pressdöden bromsades något, inte tu tal om annat, men fyrtio senare kan vi konstatera att den borgerliga pressdominansen ändå närmast är total. I tidningsbranschen är monopoliseringen numera lika påtaglig som i industrin. Ett fåtal ägare Bonniers, Hjörne och Schibsted har ett närmast totalt grepp om marknaden.

Det av borgare alltsedan den amerikanska revolutionen så uppburna ”fria ordet” är i dagens Sverige starkare än någonsin förknippat med penningens makt. Varför behållandet av presstödet i dess nuvarande form är minst lika angeläget som på 1970-talet. Kommunister värnar åsiktspluralismen i tidningsfloran, väl medvetna om den borgerliga demokratins begränsningar. Historien förskräcker, med åtskilliga exempel på hur yttrande- och pressfrihet trampas sönder under kapitalismens stövel.

Så också i dagens Sverige, när Nationell Idag används som svepskäl i försök att urholka presstödet. Av självaste kulturministern utvidgat till ”kommunistiska tidningar”, enkannerligen Proletären. Eftersom revolutionärer enligt Lena Adelsohn Liljeroth per definition är odemokratiska och vill minska demokratin så utgör lilla Proletären, med 2500 prenumeranter, en pressröst som minskar demokratin.
Tala om att vända svart till vitt. När kommunisterna söker spränga den borgerliga demokratins bojor och hävdar folkets rätt att bestämma över hela samhällslivet, också över den ekonomiska makten.

Intervjuad förra veckan för radioprogrammet Medierna får jag av reportern frågan: ”Du vill ju göra revolution, är du demokrat egentligen?”

”Jag vill inte göra revolution”, svarar jag, för att sedan utveckla tanken om att det inte handlar om vad vi kommunister vill, om vad chefredaktören för Proletären vill, utan om ett ställningstagande i huvudmotsättningen under kapitalismen mellan arbete och kapital. Om den grundläggande uppfattningen att arbetarklassen och folket har rätt att välja de vägar de finner användbara i sin kamp för demokrati, nationell frihet och socialism. Som i dagens Tunisen, Egypten, Grekland eller Spanien eller som kolonisterna 1776 i det som skulle bli USA.

Vad blir nästa steg om Proletären förnekas sitt presstöd på 2,3 miljoner kronor med kulturministerns motivering att ”våra statliga pengar inte ska gå till tidningar som har ett ickedemokratiskt budskap”? Ska Proletären nekas använda statliga Posten? Ska Kommunisterna förnekas partistöd? Ska Kommunistiska Partiet nekas ställa upp i val? Frågor som bränner och som måste besvaras av den som vill kalla sig demokrat.

Allt detta framförde jag under en 40 minuter lång intervju gjord av Medierna i P 1. Inslaget som sändes i lördags och som vi länkar till här nedan var nedklippt till några minuter. Inte mycket att säga om det, så fungerar journalistiken.

Men för att sammanhangen i politiken ska klargöras krävs utrymme, krävs att staten håller tassarna borta och inte inskränker möjligheten för små tidningar med knappa resurser att berika den monopoliserade tidningsvärlden.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=4321125