Volvo Lastvagnar sparkar inhyrda

– Aldrig har jag hört ett sådant hat mot arbetsgivaren som nu. Vi kan inte längre hålla reda på hur många tusen som gått ut och in genom portarna i Tuve de senaste fyra åren, säger Robert Jonsson, kommunist och en av de fast anställda veteranerna på Volvo Tuve.

Det var bara ett par månader sedan som 320, mestadels unga arbetare, med lätta steg gick in genom portarna till Volvos lastvagnsfabrik i Tuve utanför Göteborg för att göra sin första arbetsdag. Visserligen inte med blå overaller som anställda av Volvo, men bemanningsföretaget Adeccos svarta arbetskläder fick duga. Bättre att ha ett jobb och kanske chansen finns till fast anställning när Volvo väl får snurr på den nya lastbilen som börjar byggas efter årsskiftet.

För fasta jobb på det företag som driver verksamheten det vill alla ha. Såväl de Volvoanställda metallarna som de flesta inhyrda är införstådda med att det bara är kapitalägarna som tjänar på bemanningsföretagen. Med inhyrda blir det lättare för Volvo både att anställa och avskeda. Så som det var i kapitalismens barndom för hundra år sedan och ända fram till införandet av Las, Lagen om anställningsskydd på 1970-talet, som inskränkte arbetsköparnas rätt att ”fritt anställa och avskeda”.

Så har kommunisterna alltid krävt fasta jobb och lika lön till alla som jobbar sida vid sida. Kommunister ser arbetarklassen som en och odelad, oavsett vilka anställningsformer som kapitalisterna väljer att använda sig av.

För de Adeccoanställda började arbetet på Volvo med utbildning. Efter några veckor fördelades de nyanställda Adecco-arbetarna på dagtid och det återöppnade kvällsskiftet. De flesta gick också med i IF Metall sedan gruppstyrelserna på Volvo förklarat att på Tuve är det anledning att vara fackansluten för här får inhyrda tillträde till fackets gruppmöten. En bra och viktig markering om klassens enhet.

– Jobbet på Volvo är bra. Det är första jobbet jag haft där jag måste gå upp varje dag, säger en av de Adeccoanställda till Proletären. Vi kan kalla honom Edvardo, för inte riskera hans och arbetskamraten Dinas möjlighet att få vara kvar på Volvo när de berättar om sina erfarenheter som inhyrda i pressen. Båda är bara några och tjugo år men redan har de erfarenhet från ett inte så litet antal arbetsplatser.

– Jag trivs på jobbet och med kamraterna, men det är tungt, jag får ont när jag bygger. Vi har lyftverktyg men i början vågade jag inte använda dem för att hinna färdigt i tid, berättar Dina.

– På Adecco jobbar unga och de som har haft svårast att få jobb. Som jag förstår det får företaget betalt för att ta in långtids- arbetslösa.

Nästa höjdpunkt för de inhyrda var torsdag 25 oktober. Den första lönen från arbetet på Volvo. Nu hade Adeccoarbetarna också börjat komma in i arbetet. Tänk att få fira jul och känna tryggheten i att ha ett arbete med fast inkomst.

På tisdagen veckan därpå kom dråpslaget. Volvos lastbilar säljer inte som planerat. Företaget lägger ner kvällsskiftet och sänker produktionen från 100 till 75 bilar. Om en månad, den lagstadgade uppsägningstiden, stänger Volvo grindarna för alla utom sextiotalet Adeccoanställda.

– Framförallt förstör beskedet ens planer, säger Edvardo. Jag hade räknat med att åtminstone få jobba i ett halvår och om jag då inte fått förlängt så hade jag hunnit spara ihop lite för att kunna plugga. Nu är det precis för sent att söka in till universitetet.

– Samma för mig, de förstörde mina planer, säger Dina. Men mest tänker jag på de som är bortåt 50 år, som gått arbetslösa länge och som inte kan få andra jobb.

Uppgifter om vem som tvingas gå lämnas först två veckor före sista arbetsdagen på Tuvefabriken. Förvirringen är stor om detaljer, men ett besked är att kompetens ska avgöra vem som får stanna.

I det kapitalistiska hasardspelet med de arbetandes möjlighet att försörja sig så får den Adeccoanställda behålla jobbet som av en tillfällighet hamnat på en balans, en jobbstation, där det råkar vara ont om fast anställda på Volvo. Ingen vet vilka jobb det handlar om då många Volvoanställda som gått över till kvällsskiftet nu återgår till sina gamla jobb på dagtid.

– Bland Adeccofolket är alla arga, men ingen ser några möjligheter att göra något åt saken, säger Edvardo. Bland de Volvoanställda hör jag ett stort missnöje med facket. Förra gången gjorde de inget för att stoppa avskedanden. Folk förväntar sig att facket ska göra något.

– Visst finns det en del arga bland Volvoarbetarna. Men jag hör också de som inte bryr sig alls, säger Dina. Samma bland Adeccofolket. En arbetskamrat sa att facket aldrig någonsin gjort något för henne. Jag snackar för att vi ska göra något tillsammans. Facket måste visa att det bryr sig.

Men främst vill de båda rikta ilskan mot Volvo och dess ägare. Och systemet med bemanningsföretag.

– Mina arbetskamrater tycker att bemanningsföretag är skit. Att de borde förbjudas. Vi är arga på Adecco och på Volvo, säger Edvardo.

– Jag kan inte vara lika arg på Adecco som på Volvo, kontrar Dina. Visst, Adecco har ansvar för oss, men de kan inte ta det ansvaret. Det är Volvo som bestämmer om våra jobb och Volvo tar absolut inget ansvar.

– Fast jag blev riktigt arg på Adecco när det häromdagen kom ett mejl om att vi jobbat så bra. Trots att de visste att vi inte får vara kvar.

Nu ställs drygt 250 inhyrda arbetare utan jobb men de senaste åren har arbetare i tusental tvingats utanför grindarna för att en tid senare åter erbjudas jobb, och så ut igen…

Medan inflödet av vinster till aktieägarna varit betydligt mer stabilt och legat på miljardnivåer. Förra året redovisade AB Volvo en vinst på 17,75 miljarder kronor.