SD bär fram fascistisk idétradition

Jimmie Åkesson och gänget runt honom har sedan lång tid gjort sitt bästa för att putsa upp Sverigedemokraternas fasad. Som maniska trädgårdsmästare har de gått fram med häcksaxen och klippt av varje kvist som stuckit ut. Skrikiga dumrasister, rättshaverister och frifräsare på lägre nivåer har kastats ut vid minsta förseelse. Allt för att uppnå målet att ta steget in i värmen som ett nationalistiskt och socialkonservativt parti.

Desto större blir problemet när Erik Almqvist och Kent Ekeroth, båda tillhörande den innersta kärnan, tar till järnpåkar på öppen gata och inför rullande kamera talar det språk som den åkessonska makeovern förpassat till förfesternas och medlemsmötenas stängda rum.

När den uttalade rasismen kommer ända nere från rotsystemet får trädgårdsmästare Åkesson problem. Han som så ihärdigt försökt få folk att glömma partiets rötter i Bevara Sverige Svenskt (BSS) och Sverigepartiet, med fylleskrålande skinnskallar och gammelnazister ur Nordiskt Riksparti och Per Engdahls fascistiska Nysvenska rörelsen.

Men det viktigaste i de filmer Expressen publicerat är inte skällsorden eller järnrören, utan den grundsyn som framkommer när Erik Almqvist säger till komikern Soran Ismail att han inte är en riktig svensk, att han är svenskfientlig och att sådana som Soran Ismail kommer att få problem i framtiden. Almqvist säger också att det är han och hans parti som har rätt att avgöra vem som är svensk.

Dessa uttalanden från Sverigedemokraternas innersta kärna är inget tungsnubblande på fyllan. Detta är åsikter som finns fastslagna i partiets program. Här kan man läsa att ”Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ’folk’ i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk”.

På annat ställe i programmet kan man läsa att som första definition för vem som får ingå i den svenska nationen anser Sd lojalitet. För att vara medlem i den svenska nationen måste man vara lojal och medlem ”kan man enligt vår [Sd:s] uppfattning bli genom att antingen födas in i den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den.” Följaktligen kan även en ”infödd svensk upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet”.

De skriver inte med vem eller med vad man förväntas vara lojal eller vem som ska avgöra detta.

Givetvis skriver Sverigedemokraterna inte heller om vad som ska hända med Soran Ismail och alla oss andra som, enligt Sverigedemokraterna, inte är lojala och därmed inte ingår i nationen och folket. Men Almqvists ord från Kungsgatan för två år sedan att de svenskfientliga ska passa sig för att vi kommer att få problem i framtiden ringer som en varningsklocka.

Sverigedemokraterna är och har alltid varit en del av den fascistiska ideologiska strömning som växer runt om i Europa. Dessa partier sitter i de flesta länders parlament och på vissa hål till och med i regeringar.

Huvuddelen av dessa partier är inte nazistiska, tvärtom försöker de göra sak av att vara antinazister. Genom att ihärdigt hävda sin antinazism och samtidigt sin antikommunism, lyckas de komma in i den politiska värmen.

Detta kan tyckas konstigt för den som läser nutiden med historiens glasögon. Vilket är lätt att göra med den historieskrivning som vi idag serveras i skolan, på film etc. En historieskrivning som reducerar den fascistiska traditionen till sin tyska variant under 1930- och 40-talen, dvs nazismen.

Trots att snart 70 år har gått sedan andra världskrigets slut kommer böcker och filmer i en aldrig sinande ström om Hitler och Tredje riket. Inget fel i det, om detta må vi berätta. Problemet är om detta är det enda det berättas om. Om vi inte förstår att fascismen innehåller många fler grenar än den nazistiska.

Under 1920- och 1930-talen fanns fascistiska rörelser i de flesta länder. Rörelser med sina egna varianter på samma tema och sina egna nationella rötter. Först under andra världskriget och framför allt mot krigsslutet utvecklas dessa till rena vasaller under Hitlertyskland, de som inte ville finna sig i detta rensades ut.

När italienska fascistledare åker till Auschwitz och offentligt ber om ursäkt för raslagarna mot judar under Mussoliniregimen gör detta inte personen i fråga till mindre av fascist. Det innebär bara ett återknytande till den italienska fascistiska traditionen, som först efter påtryckningar från tyskt håll förde in antisemitismen på sitt program.

Eller Anders Behring Breivik som i sitt terrormanifest framhöll sig själv som god antinazist och antikommunist när han motiverade sin massaker på de ”femtekolonnare” som banade väg för islamiseringen i Norge och Europa. Därmed förverkligade Breivik den moderna fascismens program, om än med en brutalitet som i varje fall i dagsläget gör att de flesta av hans åsiktsfränder tar avstånd från hans gärning.

Grundfundamentet i den fascistiska ideologin är nationalismen. Tanken om en folkgemenskap stående över klasserna. Denna gemenskap kan sedan kläs i termer av blod, raser eller kultur, allt efter vad som är opinionsmässigt gångbart. Fascismens program är att skydda den sunda och livsdugliga folkgemenskapen från förfall och degenerering.

I Västeuropa är det framför allt islam och muslimerna som utgör hotet, men på många håll i Europa är det även romerna som pekas ut.

Myten om en smygande, ständigt pågående islamisering som hotar den europeiska kristna kulturen är vår tids variant av den judiska världskonspirationen.

Nazisternas berättelse om en parasiterande religiös minoritet som bor i fattiga ghetton och som i grunden är så annorlunda att samlevnad är omöjlig, denna berättelse är åter gångbar.

Den uppenbara inkonsekvensen i att utmåla en och samma grupp som å ena sidan mäktig och styrande och å andra sidan svag och parasiterande, är lika lite ett hinder idag som det var på Hitlers tid.

Islamofobin möts med acceptans inom borgerligheten därför att den utgör en del av den härskande uppfattningen i västvärlden. Som motiv och ideologi bakom de flesta av de senaste årtiondenas krig ligger bilden av en värld dominerad av motsättningen mellan västvärldens civiliserade kristenhet och den muslimska världens medeltida barbari.

Den arabiska våren och imperialismens ändrade taktik i förhållande till islamistiska grupper, som i Libyen och Syrien används som fotfolk i kriget, ändrar inte det faktum att årtionden av krigspropaganda och demonisering av muslimer och islam har gett islamofobin stora opinionsmässiga möjligheter.

Fascismens strategi, både dess 1900-tals variant och den moderna, är att först vinna ett opinionsstöd i de breda folklagren för att komma in i parlamenten. Detta har lyckats i både Frankrike och Italien, där det inte är ovanligt att dessa partier är som starkast i områden som tidigare var kommunisternas starka fästen.

Paroller om det egna folket först och om lag och ordning har alla möjligheter att vinna ytterligare stöd i ett Europa med växande fattigdom, arbetslöshet och allmän osäkerhet i den kapitalistiska krisens spår.
I den nyliberala kapitalismens kris och inte minst i EU-projektets kris ska EU-motståndet betonas, vilket Åkesson ägnade en stor del av årets Almedalstal åt. Motstånd mot globalisering, finanskapital, skydd av den inhemska industrin och arbetsmarknaden från utländsk konkurrens och inte minst islamofobin.

Men fascismens strateger vet att de för att på allvar kunna bli en maktfaktor så måste man vinna acceptans inom borgerligheten. Så länge EU-projektet och den nyliberala vägen är huvudfåran för de europeiska storkapitalen, nöjer sig dessa partier med att kritisera nyliberalismen i ord, men i praktiken accepteras den nyliberala politiken.

Men det som strategerna hoppas på är att den nuvarande krisen ska innebära en öppning inom borgerligheten för fascismens socialkonservatism och nationalism.

EU-projektet och liberalismen är inte som dess förespråkare påstår ett värn och skydd mot nationalism och fascism. Tvärtom så finns det ingenting som spelar fascismen så i händerna som den nyliberala EU-politiken.