Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Vem var exploatören nu igen?

Riksbankens pris till Alfred Nobels minne gick, som vanligt, till ett gäng ekonomer på amerikanska universitet som slår vakt om frihandel och liberala värderingar. De menar att den globala ojämlikheten beror på om institutionerna är exploaterande eller inkluderande – men vem är egentligen exploatören?

Pristagarna Daron Acemoglus och James Robinson bok Why Nations Fail som först publicerades 2012.
thekirbster

Årets ”Nobelpris i ekonomi”, eller Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, som det egentligen heter, gick till Daron Acemoglu, Simon Johnson och James Robinson, för att de i sin forskning ”visat hur viktiga samhällsinstitutioner är för ett lands välstånd”.

– Att minska de stora inkomstskillnaderna mellan länder är en av vår tids största utmaningar. Pristagarna har visat hur viktiga samhällsinstitutioner är för att åstadkomma detta, säger Jakob Svensson, ordförande för Ekonomipriskommittén.

Pristagarna, varav Acemoglu och Robinson är mest kända för boken Why Nations Fail, skiljer på inkluderande och exploaterande institutioner, samt på ekonomiska och politiska institutioner. De inkluderande är det liberala idealsamhället – demokrati, fredad äganderätt och frihandel. De exploaterande är motsatsen.

Genom en rad historiska exempel försöker de påvisa att ekonomiskt välstånd inte beror på geografi, kultur eller okunskap – utan i vilken mån liberala institutioner har etablerats. Inte konstigt att Johan Norberg-typerna jublar. 

Enligt teorin förhindrar exploaterande institutioner utvecklingen därför att den ”kreativa förstörelsen” inte får ha sin gång. En liten elit med mycket makt hindrar utveckling därför att de tjänar på sakernas tillstånd.

Men vad innebär det då? Att alla länder ska införa liberala reformer och sen är den globala fattigdomen över? Nej, Pentagon – hold your horses.

Att få till rätt institutioner är komplicerat, menar pristagarna. Acemoglu har vid flera tillfällen lyft USA:s ”försök att införa demokrati” i Afghanistan och Irak som projekt dömda att misslyckas. 

Institutionerna etablerades ofta långt bak i tiden. Länder går in på stigar av exploaterande eller inkluderande institutioner som sedan är svåra att vika av ifrån. Institutionerna kan brytas eller förstärkas vid ”avgörande ögonblick” – som en pandemi eller revolution.

De menar att anledningen till att många fattiga länder idag har dåliga institutioner går tillbaka till kolonialismen. Institutionerna blev exploaterande om det fanns många människor att förslava och ett samhälle att utnyttja (Inkariket är ett exempel) och inkluderande om det inte fanns det – eftersom det istället etablerades bosättarkolonier (som i norra USA). 

Det finns mycket kritik mot deras forskning. Hur kommer det sig att det ”exploaterande” Kina kan fortsätta växa som de gör? I Why Nations Fail förutspår pristagarna Kinas stagnation, men sedan boken släpptes har över 100 miljoner kineser lyfts ur fattigdom. Och om etablerade institutioner är så svåra att bryta – hur hjälper då deras teorier oss att bekämpa fattigdom idag?

Men kanske är den viktigaste kritiken den om hur de ignorerar den globala utsugningen som grund till Europa och USA:s välstånd. Vinsterna från slavhandel och kolonialism var en förutsättning för Europas och USA:s industrialisering – och dagens kapitalism bygger på global utsugning. 

Det ”inkluderande” väst är helt och hållet beroende av den lågavlönade arbetskraften och de billiga råvarorna i det ”exploaterande” syd. I en global kontext, vilken är då den lilla makteliten som är ointresserade av att bryta sakernas tillstånd?